Vikthetset 2.0

Fan, det är svårt att släppa det här! Man ser det ju överallt! Norm! Inte norm! Vikt! Inte vikt! Smal! Inte smal! Fet! Fetare! Jag vill vara fetast! Go Molly! Go Molly! Kan inte alla bara få vara vilka dom är?

Jag orkar egentligen inte, jag har bara en liten reflektion efter att ha fått argument och bloggar uppkastat i nyllet via sociala medier.

Om man på fullaste allvar tror att människor inte kan gå ner i vikt och att fetma är en genetisk sjukdom, kan man med fördel titta i ett gammalt fotoalbum från säg, 60- och 70-talen och sedan jämföra med ett fotoalbum från idag. Hur stor skillnad är det? På nettovikten! Nettovikten!

Hur ser det ut tycker du? I albumen. Är den här fetmagenen en sjukdom som uppkommit på sistone? Om så är fallet, sluta läs här, det är över och du kan gå ut och leka. (Jag är ingen vetenskaps-gubb-kärring för gudsskull.)

Annars? Kan det vara så att det äts lite mindre nyttigt idag och motioneras lite mindre? Än förr? Att människan i större utsträckning är lite mer stressad och lite mindre benägen att göra uppoffringar (läs: lat) idag? Kan det vara så att människor jobbar mer, har barn, har svårare att få ihop det där berömda livspusslet? Jag menar det ska ju hinnas med att göras karriär och köpas massa saker som grannen säger att man behöver! Samtidigt som hel- och halvfabrikat gör livet lättare? Mer socker på fler ställen?

De människor som har en genetisk defekt och inte kan gå ner i vikt är försvinnande jävla liten. (Alternativt har detta uppkommit de senaste åren och då drabbat den amerikanska ”underklassen” hårdast. Undra om det är ett smittsamt virus?) Väldigt mycket mindre än de människor som påstår att de har den.

Men ja, alla människor har olika förutsättningar. Sorgligt men sant. Det enda vi kan göra som människor är att vara medveten om förutsättningarna och förhålla oss till dem? Ta för all del vilka beslut som helst, jag tänker inte lägga mig i vad som får just dig att känna lite lycka. Lycka är sällsynt på den här dynghögen vi befinner oss, ta vara på den. Men ta besluten med öppna ögon och var medveten om alla möjliga konsekvenser.

Somliga är ”välsignade” med en hyperaktiv ämnesomsättning och kan äta vad som helst, andra är det inte. Jag tycker om glass. Jag äter mycket glass, kompenserar jag inte med saker som gör att glassen försvinner blir jag fet. Ordentligt jävla fet. Jag är färgblind, alltså är jag inte dörrvakt och inte elektriker. Hur fan skulle det se ut?

Att inte hinna och att inte prioritera att äta nyttigt och röra på sig är en förklaring, en anledning och en helt legitim ursäkt i mina ögon. Men det är inte en sandlåda att sticka ner huvudet i.

Någon på den där ansiktsboken hävdade att det inte går att lita på bantningsindustrin. Att många överviktiga går upp igen efter avslutad diet.

Nehe? Jag som trodde att man kunde käka nyttigt i tre månader och sedan vara smal för evigt. Ibland får jag mail från Nigeria också! Om att jag vunnit på lotto. Och det går tydligen att köpa Viagra-replikor svinbilligt från Arizona.

Allt vi människor består av, är val. Beslut. Att ta beslut med huvudet längst ner i sandlådan är det som skiljer oss från logiken som skulle kunna härska på den här planeten.

Varför det i mångt och mycket ses ner på överviktiga? Helvetes jävel, det tänker jag absolut inte börja gräva i. Då behöver jag försöka förstå mänsklig efterblivenhet. Och summan av den cirkusen är så jävla konstant bajsfärgad att det inte går att förhålla sig till utan att vara vaccinerad. I huvudet.

I huvudet.

3 comments

  1. zalle kula

    Slang in dom som har det ”genetiska effekten” av fetma i en bur i Bang Kwang i 12 mander sa ska du se att dom kommer ut som paris hilton. ”One year at Hilton and become a Hilton” – fan nasta dokusapa.

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>