Kategori: Recensioner

Arrow

Betyg: 1 efterbliven Young Hercules-kopia av 5 möjliga

Herregud, tänkte jag nästan när jag råkade zappa förbi detta spektakel. I skrivandet stund pågår alltsammans framför mig. Som en sorts parodi på sig själv.

Det hela är inte speciellt roligt alls. Och hur en sådan här fars kan få sändas runt omkring vad som ibland refereras till som ”bästa sändningstid”, blir förbluffande och frustrerande på samma gång. Som någon sorts konstprojekt från den del av Tv-fabriken där kulisserna inte bara är massproducerade utan också lika ihåliga som manusförfattarens C-vitammintub.

Och nu vet jag inte speciellt mycket om skådespeleri. Inte alls. Så egentligen borde jag inte uttala mig. Men för fan? Vad hände med Sunset beach? Eller Al Bundy. Al är ju för fan i alla fall lite trovärdig när han tycker allt är skit.

Och! Och igen! Igen! Varför måste man ta till klyschan om den svarta mannen som ligger med den vita miljonärskan och göra denne till skurk? En tittare behöver inte direkt vika sig dubbel, klättra på väggen eller ligga med Agatha Christie för att komma underfund vem som är skurken i dramat. Jag sätter alla mina Drachmer på kåtbocken med en fäbless för Miljonärs-MILFs i herrgårdar. Stilig är han också, den jäveln.

Vidare, var på en öde ö lär man sig hoppa ur en bil och försvinna medan bilen kör nedför gatan? Utan att the super ex-military-dude märker ett smack?

Reflexer som spindelmannen? Nonsens säger jag! Och denna hybris. Som om Batman har legat med Captain America för fan.

Skulle man ha tillbringat fem år på en öde ö, skulle man snarare komma tillbaka lite trasig, sminka sig och fråga folk om de vill veta hur man fick sina ärr. Och förmodligen försöka idka samlag med volleybollar.

Jag avskyr när jag får Family Guy-vibbar av en tv-serie. Det blir liksom ett hån mot mig som tittare. Ett hån svårt att komma över.

Nu är det reklam. Och då kan man med fördel hämta sig lite glass och byta kanal. Så att man slipper ännu ett frö av psykisk ohälsa.

God Bless America

Betyg: 4 fantastiska ställningstaganden av 5 möjliga

Det är sällan jag kan identifiera mig med rollfigurer i filmer. Ofta är rollfigurer sådär klämchecka. Som Mona Sahlin.

Det finns dock några fiktiva karaktärer jag känner med: Woody Harrelson som ”Tallahassee” i Zombieland så klart. Dvärgen i Throne of Games är väl en annan figur man gärna vill kalla häftig på Kafferasten. Gollum i Sagan om ringen behöver jag kanske inte nämna. Gene Hackman när han är kapten på den där jävla u-båten och Gwyneth Paltrow i Sliding doors. ”Zed” i Polisskolan. Och nu också Frank i God Bless America.

Sällan har jag suttit och tittat på en film och känt mig så ett med rollfiguren. Inte ens under de korta sessionerna med porr VHS:erna infann sig samma känsla av samhörighet. Att filmen är skriven och regisserad av Bobcat Goldthwait, mannen som spelade just ”Zed”, gör inte saken sämre. Tydligen gör den saken fantastisk.

Frank ställer sig lite frågande till olika element i sin omvärld och när verkligheten, universum och en relativt fet tant drabbar honom kickar han upp frågandet till handling. Och ger sig ut på ett litet korståg för att göra vår planet till en lite bättre plats.

Jag gillar Frank. Han är rätt tjock och lite gammal. Men bestämmer sig ändå för att göra någonting med sin tid på planeten. Lite som idioten som satt ihop den där försäkringsreklamen där den efterblivne mannen sitter och pratar med sin efterblivne hund om hundens matte. Fast tvärtom.

Frank reflekterar över vad som kanske inte är som det borde vara med vår planet och varför.

Vad filmen vill förmedla vet i fan. Alltså, vad Bobcat(!) hade för syfte när han skrev den. Möjligen någonting om hänsyn till sina medmänniskor. Att kanske tänka efter innan man talar. Att kanske inte alltid bete sig som en jävla idiot. Och att det möjligen någon gång kan komma någon sorts konsekvens och knacka på de efterblivnas axel, precis när sanden i McDonaldsmuggen håller på att ta rinna ut.

I en tid då vår civilisation, vår så kallade kultur, är så in i helvete mongoloid att det är svårt att veta hur man ska börja beskriva den är det lätt att relatera till Frank. Och hans trötta blick. Hans nersuttna soffa.

Hemmafruar i USA, bortskämda snorungar i Sveriges Television, Ullared, Playa del Dunderdum, Böda camping, Du ser ut som en hamburgare därför att du bara äter hamburgare, Du borde inte ha ett kreditkort eller barn eller ett hus eller tillåtas i en stad där det finns affärer, och alla andra tragiska exempel på lyteskomik som flyger omkring i det eviga brus som fyller min dag.

Dagstidningar som ser ut som en blogg skriven av en fultjackad och väldigt fjortonårig tjej och radioprogram som får mina öron att vilja odla könsherpes. Politiker som tycker att det är okej att behandla mina skattepengar som om de vore feministisk propaganda.

Allt gör mig sällskap här i min soffa. Jag heter inte Frank.

Plague inc.

Betyg: 5 blödande tumörer av 5 möjliga

”Plague inc.” är en så kallad app – till iPhone, och möjligen också till andra plattformar. Vad vet jag? Jag vet inte riktigt. Eftersom jag sedan länge låter en numera död, skäggig farbror, våldföra sig på mig. Men jag vet att ”Plague inc.” och konceptet tilltalar mig oerhört, från lika många vinklar och ingångar som vilken modern porrdvd som helst.

Det hela är inte speciellt komplicerat alls. Spelaren är ett virus och Jorden är din lekplats. Ditt ostron att våldta. Som följer går det till – spelaren väljer vilken typ av organism denne vill använda sig av. Sedan finns ett gäng olika attribut att tillgå för att sprida sig över planeten. Med ett enda mål i sikte: att ta död på mänskligheten.

Hur din organism smittar: Fågel? Fisk eller mittemellan? Luftburet? Vattenburet? Råttor, insekter eller kanske en trevlig liten blodinfektion? Och självklart är de olika sätten mer eller mindre fördelaktiga beroende på vilket område du tänkt smitta ner. Man får tänka och filura på hur man på bästa sätt knäcker vår civilisation. Det hela är fantastiskt.

Vad din organism bär med sig för symptom: Hosta? Utslag? Tumörer? Total organkollaps? Sinnesjukdom? Koma? Frossa – bland dina favoriter.

Sedan går det med fördel att försvåra för mänskligheten att hitta ett botemedel och att härda din organism så den klarar Grönlands kyla och Afrikas hetta, eller västvärldens frenetiska medicinerande.

Huruvida det är en slump eller genialisk simulering att inga pengar avsätts till forskning kring botemedel så länge viruset bara sprids genom samlag med getter och slaktar folk i tredje världen, vill jag helst inte spekulera i.

Det känns onödigt att nämna att ”Plague inc.” gör sig bäst en söndag, när solen skiner ute och din renaste, skitiga skjorta helt enkelt inte går att stryka längre och ölen till frukost smakar lite som gårdagskvällens höjdpunkt.

Möjligheterna är oändliga, känn dig som Dr. Evil, fantisera om hur det kunnat bli om du studerat biologi, lev ut genus-bloggarnas våta dröm. Bara verkligheten sätter gränserna.

Flickan med draktatueringen

Betyg: 1 blockerad bro av 5 möjliga

Förutom att sexscenen i stugan kändes lite mindre aspbergers-aktig, var det ungefär samma-lika som den svenska versionen. Jag tror dock att jag gillade han som spelar Beck bättre i mördar-rollen. Varför vet jag inte och det känns både lite obehagligt och bra på samma gång. Lite som när Glassbilen åker förbi.

Ad Hoc Rocks

Betyg: 4 stenhårda citat av 5 möjliga

 

 

Ad Hoc Rocks är en bok. Att summera vad dess innehåll och påstå att ni kanske borde läsa den är vad denna text handlar om.

Rent konkret handlar Ad Hoc Rocks om två herrar, eller möjligen i sammanhanget, fjuniga gossar (Egen tolkning av författarnas egna utsagor), som bestämde sig för att bestiga (klättra uppför) och sedan åka skidor (glida nedför) ”Seven summits”.

För den oinvigde är ”Seven summits” en benämning på de högsta topparna vår planet har att erbjuda. Ungefär en för varje världsdel. Allt från Mount Everest bland sherpor och syrebrist till Kosciuszko bland Aboriginer och, de för fångkolonin obligatoriska, dödsormarna.

Lite annorlunda än mina vanliga helg-ambitioner med andra ord.

När jag började läsa och det gick upp för mig hur jävla mycket så kallat ”meck” det skulle vara att sätta ihop dessa äventyr blev jag trött och sugen på Oreos istället. Istället för att läsa alltså. Inte istället för att tänka på att ge mig av själv. Är ni galna? Jag fick ungefär samma vibbar som när jag läste Sagan om Ringen. Det hela kändes jobbigt, det där förbannade berget låg långt bort och i viss mån kändes det lite onödigt att dra dit. Jag menar om man bara höll ringen gömd så skulle väl allt ordna sig? Men icke! Det skulle prompt komma någon sorts trollkarl och förklara vad som var vad. Ingen rast och ingen ro.

För Martin Letzter och Olof Sundström verkar trollkarlen inte ha varit någon piprökande, gråskäggad dåre med en fetisch för hybrisaktiga fyrverkerier. Nej, det känns väldigt enkelt egentligen. Med gammal vanlig och hederlig ”damp” kommer man långt. Men med gammal vanlig hederlig ”damp”, lite jävlar anamma och någon sorts inställning att saker löser sig kommer man hela vägen dit och tillbaka igen.

Att någon sorts damp är inblandat styrker jag med att personerna ifråga inte förefaller ha haft ro att enbart studera endast en inriktning/program vid ett universitet. Det är en av definitionerna på damp i min värld. Bra eller dåligt låter jag vara helt fritt för tolkning. Själva tyckte vi att MacGyver och Airwolf var rätt soft.

Den konkreta sidan av boken behandlar inte helt oväntat topparna som bestigs, resan dit, förberedelser, uppstigning på berget och hur man möjligen skulle börja gå tillväga för att skaffa någon sorts sponsring. Läsaren får lite också lite historia varvat med anekdoter från de olika resorna. Tips och tricks, eller snarare ”gör inte det här” förekommer också frekvent. Packlistor och andra nedprickade fakta radas också upp som om de vore kåta ingenjörsstudenter på en ekonomfest. Vilket till skillnad från kåta ingenjörsstudenter på en ekonomfest är riktigt kul.

För någon som tillbringat lite tid i några sorts berg högre än det som dalarna kallar fjäll, finns möjligen en viss igenkännighetsfaktor. Vilket som bekant nästan alltid är positivt. Speciellt när föremålet för igenkänigheten inte är Family Guy eller Tyskland runt 1940. Texten är skönt skriven, inte speciellt högtravande och man får känslan av att den berättas direkt från bergen utan omsvep. Vilket när det gäller skildringar av detta slag, alltid är positivt.

Ovanstående rader skulle rent praktiskt kunna avsluta sammanfattningen av den mer konkreta delen av boken. Och därmed denna sammanfattning. Det finns dock, enligt min ringa åsikt, en lite djupare del av boken. En del där man flirtar lite med konceptet ”hjälp till självhjälp”. I början fick jag nästan lite kusliga känslor av tv-shop. Herrarna Letzter och Sundström påpekar att de inte kan klättra så bra, att de inte var så vältränade, att de inte kan jämföras med Shane McConkey när det gäller skidåkning eller att de hade rika föräldrar.

Enligt författarna kan man, om man vill om man inte fokuserar på planering och detaljer. Utan bara gör det liksom! Inställning och attityd. Därav, kan man anta, namnet på boken. För dig som inte har koll på vad Adhoc betyder eller innebär, går det bra att börja googla nu.

Så på ett vis genomsyras boken av en fantastisk ”äh, va fan det löser sig” -attityd och på ett vis får man lite ”Yes we can!” -vibbar av det hela. Det är en fin balansgång, men Herrarna Letzter och Sundström (Ja, har man bestigt Mount Everest kan man få titeln ”herr” i min bok.) klarar av den bra. Även fast man ibland som läsare får samma känsla som när den där Gollum sitter och ylar för sig själv vid en vattenpöl.

Ja, det är kul att läsa om människor som lyfter på arslet och får saker gjorda. Dels därför att jag slipper göra dem själv och dels därför att det finns alldeles för många som jag. Det är vackert på något sätt att läsa om att det går att lösa problem. Allting behöver inte vara perfekt från början. Det inger hopp. Speciellt för mig, för när jag är ute och reser har jag det alltid värst.

Men samtidigt, somliga ting i boken, kunde ha slutat annorlunda. Väldigt annorlunda. Utan syrgas i närheten av toppen på ett högt berg. Laviner. Syrebrist i tält. Någon sorts eld-olycka i ett basläger och en voltad bil i en ödemark. Är exempel på komplicerande faktorer under de båda äventyrarnas äventyr. Tjuriga myndigheter och annat mankemang. Det är kul att läsa om. Förbannat roligt rent av. Men som vilken fylle-historia som helst så blir den bara kul och enastående om personerna landade på fötter.

Men, tur omfamnar ofta den djärve – så varför inte? Hatten av. Imponerande och många andra superlativ.

Har man bara varit i närheten av ett berg (Nej, Vallåsen räknas inte – danskjävlar.) och försökt sig på att klättra uppför det, för att sedan åka utför det – blir man snabbt ödmjuk av att läsa Ad Hoc Rocks. Har man det inte, kan man kanske bli inspirerad till att göra det. Det, eller andra stordåd.

Ballerina kladdkaka med vanlij

Betyg: 2 Oreos av 5 möjliga

Eftersom det bara är den svenska skolan som helt och fullt klarar att betygsätta någonting (läs elever) utan att jämföra det med någonting (läs elever) annat, ligger Ballerina kladdkaka med vanlij lite slirigt till redan från början i denna bedömning. Att aspirera på att var lika flexibel, alert, fördomsfri och framåtsträvande som det svenska skolsystemet är det nämligen inte tal om.

Redan vid första tuggan blir man lite brydd. Konceptet kladdkaka bygger inte helt opedagogiskt, eller borde bygga, på kladdighet. Hur ofta är du hemma hos någon bekant eller potentiell ny bästa kompis och blir bjuden på en torr kladdkaka och tänker: ”Fan vilken god kladdkaka!”. Hur många sms angående den torra kladdkakans förträfflighet går iväg?

Egentligen kan vi sluta här. Göteborgs kex sänder ut fel signaler från början och produktnamnet stämmer inte överens med förväntningarna för fem öre. Vad produkten borde döpas till har jag starka åsikter kring, men det är ingenting jag tänker nämna här. Jag ämnar inte lämna ut gratis tips till Göteborgs kex avdelning för produktutveckling. Av en mängd olika anledningar. Kanske på grund av att de med största sannolikhet inte kommer att betala mig.

Men också delvis på grund av svaret jag fick på mina epost-frågor. Jag lärde mig redan på universitetet att om man ”inspireras” av andra utan att ange källan så gör man sig skyldig till en herrans massa oetiska och omoraliska övertramp. Att säga att man ”inspirerats” generellt av mat i världen håller inte.

Vilket leder till en annan av anledningarna. Ska man fuska, ska man fan göra det med lite stil och finess. Allt annat blir en förolämpning mot mig som kund till Göteborgs kex och en dumförklaring av företaget som sådant.

Men främst tänker jag inte bidra till någon produktutveckling därför att om man nu ska inspireras och ta någonting som redan är gjort till ”nästa” nivå, så måste man, måste man och måste man – överträffa originalet. Det går inte att ”inspireras” av ett nästintill fulländat koncept, inte nå hela vägen fram, slänga på ett halvdant namn som man fått för sig tilltalar Svensson i stugorna och tro att man kommer undan.

Ni är inte Oreo. Ingen är som Oreo. Oreo. Inte ens Oreo klarar alltid av att leva upp till myten av sig själva.

Med det utrett vill jag säga att Ballerina kladdkaka med vanlij fungerar tillfredsställande om man bortser från ovannämnda variabler.

Those devils in baggy pants

Betyg: 4 fallskärmar av 5 möjliga

Boktipset: Those devils in baggy pants skriven av Ross Carter.

“American parachutists – devils in baggy pants – are less than 100 meters from my outpost line. I can’t sleep at night; they pop up from nowhere and we never know when or how they will strike next. Seems like the black-hearted devils are everywhere…” -Obekväm tysk soldat

Boken handlar om Ross Carters egen inblandning i det andra världskriget. Mr. Carter var fallskärmsjägare i den amerikanska armén.

I en tid då modiga män gjorde skillnad. (Jag har alltid velat skriva så.) I en tid då ondskan måste bekämpas med alla medel (Jag har alltid velat skriva så.)

I denna tid, då när tyskarna försökte ta över hela världen igen – skickades Ross Carter och hans polare ut på uppdrag. Efter att ha anmält sig frivilligt, blivit tränade i att kasta sig ut från flygplan, skjuta vapen och spränga saker, drog de iväg till Nordafrika.

Därefter följer ett äventyr, om man nu kan kalla det för ett äventyr. Ross Carter och hans polare invaderar södra Europa och senare resten av Hitlers lilla hybris-bubbla.

För er som sett och gillat Band of Brothers, ni borde kunna ta till er Ross Carters bok. Förutsatt att ni tycker om att läsa böcker vill säga. Ross Carter och hans polare gjorde ungefär samma resa som herrarna i Band of Brothers, med skillnaden att de var jonglerade med handgranater i Italien något år först.

Det vackra med Those devils in baggy pants är att den är skriven av en man som inte var general, ledare eller politiker. Det är ingen högtravande biografi där någon beskriver sin storhet, inte heller är det en bok som beskriver situationer och händelser från ett fågelperspektiv. Ross Carter var med i, han var i närheten av allt. Han satt där och duckade i ett litet hål i marken. Det är hans syn på livet som skildras. Hans syn på ett krig, syftet och vänskap som förmedlas. Ingenting annat. Ross Carters öga för detaljer och trivsamma förmåga att betrakta sin, för tillfället, smått urballade verklighet gör att läsaren kan få en liten känsla för hur det kanske var.

Boken tar inte upp speciellt mycket politik eller stora perspektiv på saker och ting. Ross Carter funderar inte så mycket över ”varför” utan konstaterar bara ”att” och beskriver helt enkelt han och hans polares verklighet. Detta med en sorts cynisk och syrlig humor man nästan inte trodde var uppfunnen på 40-talet. Kanske kommer den fräna känslan naturligt om man lever med döden, bomber, granater och smått häpnadsväckande befäl så pass länge att man till slut skakar hand med det och sedan, efter ett tag, skrattar allt i ansiktet. Ross Carter beskriver bragder och fantastiska upptåg utförda av karaktärer jag skulle ha velat dricka en öl eller två med och för en gångs skull kanske bara lyssnat. Karaktärer från en generation som aldrig mer kommer att komma tillbaka.

Magdalena Ribbing

Betyg: 5 perfekt vikta servetter av 5 möjliga

Som en fyr i den mörka och idiotifyllda natten! Som en bok med alla svar! Kvinnan som gång på gång visar upp en sådan klarsynthet att till och med Optimus Prime borde känna avund.

Jag kan inte säga att jag förföljer henne aktivt, jag kan inte heller säga att jag har någon sorts tonårsliknande förälskelse gentemot Fru Ribbing. Men jag kan säga att jag blir lättad och glad varje gång hon dyker upp i min vardag, med svaret på någon fråga om hur verkligheten fungerar. På tv, i något radioprogram eller i någon tidningsartikel – och som hon gör det.

Många gånger handlar det om frågor som vid första anblicken känns ogenomtänkta och banala, rent av idiotiska. Man suckar när frågeställaren rabblar igenom sitt dilemma. Man kisar mellan fingrarna åt nervöst skrivna rader, skrivna av vad man fördomsfullt antar är en människa utan någon som helst förankring i den verklighet vi delar.

Sedan läser man Fru Ribbings svar och inser att det inte alls är okomplicerat. Frågan är befogad och ingen kan klandra frågeställarens nervositet kring ämnet. Har man med folk att göra, folk som bekant allt som oftast är idioter, är det bäst att iaktta så många försiktighetsåtgärder man bara kan.

Magdalena Ribbing är en sådan åtgärd. Kanske en sista utpost, ett torn där det sunda förnuftet vajar högt över murarna, dit människor kan vända sig till när ingen annan hjälp finns. Ett ”Bullen” för vuxna. Hon svarar på ett vitt spektra ämnen, på en sådan detaljnivå och med ett sådant situationsanpassat fokus att jag inte annat kan dra slutsatsen att hon levt i flera tusen år. Ackumulerad vishet och livserfarenhet måste vara svaret. Det kan inte fungera på något annat vis. Tänk om andra människor om samhället såg på världen på samma sätt som Magdalena Ribbing.

Skulle hon starta ett parti, skulle det vara första gången jag röstar för någonting och inte emot något annat. Skulle hon utropas sig till drottning, skulle jag ta min grep och sluta upp i revolutionen. Skulle hon ställa sig upp och säga att det är hon som egentligen är Jesus, skulle jag inte tvivla en sekund. Hattar borde avlägsnas och sånger skrivas till denna fantastiska människa.

Epost-klienter

Betyg: 0 ofullständiga felmeddelanden av 5 möjliga

Förr i tiden så var man antagligen tvungen att gå ner till den lokala krogen eller till torget, eller möjligen att ställa sig upp i kyrkan om man var i behov av att få svar på en fråga, eller kanske ställa sig upp på ett möte med sina kollegor. Om frågan det rörde sig om var av det riktigt jävla korkade slaget, så kunde detta konfrontationstvång möjligen bidra till att dåtidens dumskallar tänkte ett par gånger extra innan de ställde sig up och ställde sin fråga. Kanske letade de själva aktivt efter ett svar innan de kände att det var dags att dumförklara och onödiggöra sin existens.

Nu för tiden finns det e-post.

Vilket gör att nutidens dumskallar inte behöver möta skeptiska blickar, korslagt kroppsspråk och blickar i taket. Det blir aldrig en obekväm tystnad när ett e-brev går iväg. En tystnad som skriker ut sanningen i ansiktet på frågeställaren. Avsaknaden av denna omedelbara reaktion är ett jävla gissel. Frågeställaren tror ofta att frågan var befogad. Frågeställaren får ingen motreaktion.

Ingen barstol får tillfälle att kastas, inga biblar regnar i mittskeppet och personen blir inte nerstucken med reservoarpennor, Någonting som omöjliggör frågeställarens reflektion och eftertanke medan denne sakta förblöder på golvet i en torr konferenslokal.

Möjligen droppar det in ett svar som väldigt diplomatiskt pekar på någonting helt uppenbart. Kommer svaret före lunch, så har frågeställaren hela lunchen på sig att tänka ut en fiffig ursäkt för sin hunger efter det uppenbara. Vilket genererar ännu ett jävla ebrev. En ursäkt, gärna med en liten humoristisk jävla vinkel – ja tänk vad enkelt det kan vara att missa en rubrik i storlek 24 och fetstil på en wiki-sida. Haha. Hoho. Hihi.

Detta i kombination med avsaknad av fysisk prestation och närheten till ”skicka” –knappen bidrar till att oskyldiga människors inkorgar fylls till bredden med smittsamt dumma frågor. Effektivitet skjuts i sank som om det vore en spansk armada. Speciellt om det är Lord Nelson som sitter med fingret på avtryckaren till frågekanonen.

Och allting är E-post-klienternas fel. Det är ju nämligen inte människor som ställer dumma frågor, det är människor med e-post-klienter som ställer dumma frågor. Att göra det möjligt för människor att vart som helst ladda ner och installera till exempel Outlook och Thunderbird är inte bara oansvarigt av bestämmande organ, det är och förblir början på vår civilisations undergång.

Ingen förefaller tänka aktivt längre. Ingen tar ansvar för att lära sig något. Ingen tar ansvar för att ta sig tid att tänka efter före. Att tänka efter före är en egenskap som inte är kompatibel med epost-klienter. Har du någon sådan typ förmåga kommer inte Outlook att fungera. Thunderbird kommer att krascha brutalt. Det går inte att logga in på vare sig hotmail eller Gmail. Kommunikationen är stängd. Den är skapades av de som är idioter. Idioterna håller i kommunikationen. Kommunikationen är stängd. Det måste den vara, för är den inte det fungerar inte konspirationen.

Jag misstänker starkt att någon vill dränka gammal hederlig problemlösning och ett aktivt engagemang i en flod av illaluktande och dumdreglande frågor. För att inte tala om mötesinbokningar som får Ica-Ulf att framstå som en karaktär i en reklamföljetång. Förr, är jag övertygad om att människor drog sig för att försöka organisera ett möte. Eftersom det måste ha tagit tid och måste ha ätit på människors engagemang. Då tänkte man förmodligen efter före, försökte organisera sig och när man väl kallade till ett möte så fanns en agenda och ett tydligt syfte. Ett syfte som inte omfattarde att prata om det lokala daghemmets öppettider och huruvida den senaste automatiska uppdateringen från it-supporten var svår att installera eller inte. Individer kom glada i hågen och förberedda som fan.

Det går inte längre. När nästan all e-post som skickas, all e-post jag ser – är på en viagra-reklam-nivå så börjar jag bli minst sagt orolig. Vad i helvete är det frågan om?

Bara för att möjligheten finns att ställa frågor om det uppenbara och att skicka ut information cc:ad till alla som egentligen inte behöver ha den, betyder inte det att du varken behöver eller skall göra det. En pilot på till exempel SAS har möjligheten att krascha sitt flygplan i en liten sjö i skogen också. Bara för att möjligheten finns, så betyder det inte att det är en så jävla listig och bra idé. Speciellt inte om jag är med ombord.

Fritt användande av epost-klienter fungerar bara i teorin. För att få dem att fungera i praktiken behövs ett komplicerat och strikt regelverk. Hur en eventuell behörighetsmatris skulle se ut vet jag i dagsläget inte. Men att låta människor skicka ett ebrev om dagen känns som en rimlig början. Jag skulle kunna sträcka mig till 8 stycken ebrev i veckan, så att man vid *behov, kan spara det sista brevet till sig själv.

*Vid behov skulle vara när floden av onödiga ebrev förvandlats till ett dreglande monster som lagt hela världen i spillror. När dina nära och kära antingen dödats av monstret eller själva tagit sina liv för att de inte längre orkade leva i en värld där epost-monstret styr med järnhand. När ingenting längre finns kvar, då börjar nog det där sista ebrevet se väldigt, väldigt inbjudande ut att skicka till sig själv.

Black Books

Betyg: 5 askfat av 5 möjliga

Black books är en tv-serie. Den handlar om Bernard L. Black som av någon märklig anledning äger en liten bokaffär i London. Varför Bernard driver en bokhandel framgår aldrig riktigt, förutom att han gillar att läsa böcker. I affären finns också Manny, som fungerar som en slags vän och hjälpreda till Bernard. För att göra deras trekant komplett finns också Fran närvarande. Hon framstår lite som de båda manliga karaktärerna i kvinno-version, i en och samma kropp.

De tre karaktärerna summerar mänskligheten i sitt essä. Alla känslor, sinnesstämningar och beteenden finns där i en delikat balans. Jag kan personligen tycka att det känns som en Brittisk version av Vänner. Vilket också speglar skillnaderna mellan våra två världsdelar på ett helt korrekt vis.


Till er som titulerar er livsnjutare eller någon av de andra otäcka termer som människor i min närhet brukar slänga omkring sig för att befästa sin fantastiskt härliga inställning till allt, ni har mött er överman. För mig är Bernard L. Black den ultimata livsnjutaren. Han har skapat sig ett universum han trivs i och han arbetar aktivt för att få leva i sin vision. Han agerar impulsivt och med känslor som enda fyr i det mörker som vår värld ofta visar upp. Ungefär som alla över/genom -positiva människor runt omkring mig. Att kalkylera risker och påpeka att det för varje handling finns en likadan och motsatt reaktion – resulterar som bekant ibland i att vederbörande blir kallad trist, tråkig och negativ. Livsnjutare, ni kommer att älska Bernard Black.


Vi andra kan njuta av en situationsbaserad komedi där vi slipper en humor driven av någon kallad Chandler Bing och hans ordvitsar som egentligen endast kan liknas med Leif Loket Olssons svettiga och nakna kropp juckandes på allt som är vackert med språk eller någon Charlie som dricker kaffe medan han ständigt har lika delar ont i huvudet som ont i ballen. Här talar vi om situationer som vem som helst av oss kan hamna i, tolkade av en mästare i ämnet.

Det enda negativa med Black Books är att den endast gjordes i tre säsonger.

Man on wire

Betyg: 4 stycken horisonter av 5 möjliga

Man on wire är en dokumentär från 2008. Den handlar om Philippe Petit. En man med en fix-idé. Jag tycker om människor som har fix-idéer. Jag tycker om människor som kan saker, som är bra på saker, som intresserat sig för någonting och fulländat utförandet till en sådan nivå att Willy Wonka skulle ha varit avundssjuk.

Kanske grundar sig min fascination i att jag, undantaget några få saker, aldrig lyckats uppehålla ett intresse för någonting längre än ungefär tre veckor. Det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om, att dra ett par kablar rätt, att förstå hur i helvete man får två rör att inte läcka vatten, hur man byter en kamrem på en bil, hur man bygger ett hus, hur man flyger ett flygplan, hur man bygger en månraket, hur man dansar Moonwalk, eller hur man balanserar på en lina mellan World Trade Center. Vilket är precis det som Man on Wire handlar om.

Philippe Petit gjorde detta. Men innan dess så släpade han och hans kumpaner upp en 200 kilo tung lina (kabel) upp till taket på The World Trade Center. De smög också förbi en 8 meter lång och 25 kilo tung ”balansstav” förbi vakterna i ett av tornen. Det var nämligen inte så att Philippe Petit & Co fått någon sorts tillstånd att utföra sin lilla idé. Det hade kanske varit för lätt.

Årtiondet var 70-talet, Philippe Petit och hans polare ser sådär sunda och smala ut som om de äter sin broccoli var dag och de ler som om ingen bangar att ligga med varandra lite då och då. Hippie-vibbar blandas med den målmedvetenhet som bara återfinns när Top Gun -pojkarna spelar beachvolley.

Philippe Petit hade innan sin promenad mellan Word Trade Center vandrat mellan tornen på Notre Dame i Paris och mellan pelarna på The Sydney Harbour Bridge. Så även fast många gamla män i lustiga vita hattar med konstiga föreställningar om att evolution inte existerar, så finns bevisen överallt. Det är inte bara datorer, bilar, hästar och allt annat som vandrat den vägen. Utan även Philippe Petit, han vandrade hela vägen till The World Trade Center. För vad gör man när man inte längre har några utmaningar kvar?

Efter sin planering av dådet, förfalskning av kläder och papper satt linan till slut på plats och Philippe Petit började sin vandring. Den höll på i 45 minuter. Under den tiden vandrade Philippe Petit mellan tornen 8 gånger, han satt på linan, knäböjde och talade med en fiskmås. Poliserna som anlänt till platsen för att gripa honom, gick inte ut på linan utan väntade tålmodigt på taken till tornen.

När någon frågade Philippe Petit varför han gjorde det, så svarade han något i stil med – ”När jag ser tre apelsiner så jonglerar jag, när jag ser två torn så går jag på lina.” Det behöver kanske inte vara konstigare än så. Så länge man inte är jävligt höjdrädd och har c-vitaminbrist, antar jag.

Bowling

Betyg: 0 arga stor-tår av 5 möjliga

Bowling är och förblir ett jävla skämt. Bowling är kanske det mest meningslösa som någonsin uppfunnits på planeten Jorden. Av alla sporter, av alla sysselsättningar så är bowling det som förvånar mig mest. Att ingen låst in sig i en bowling-hall och spenderat en helg med att bevisa att det inte är speciellt svårt att få fullpott i en bowlingmatch och därmed sett till att dess berättigande upphör att existera (heter det match?), är kanske inte så konstigt. Då man förmodligen skulle spola ner sig själv i toaletten av ren tristess. Det enda jag finner positivt med bowling-hallar är de varma bacon-chips som av någon anledning alltid finns vid kassan. Men det uppväger inte all meningslöshet som någon lyckats trycka in mellan fyra väggar. Inte på långa vägar.

Först en liten beskrivning av bowling: Bowling spelas med ett klot och tio käglor som står uppställda på en bana. Banan förefaller vara omkring 20 meter lång. Bowling spelas ofta i sällskap med semi-fulla kollegor, men det finns tydligen också människor som gärna spelar i nyktert tillstånd. Vilket bara det är en jävla gåta och varningsflagga kombinerat. Hur skulle något som är tråkigare än Skansen och Bingolotto tillsammans när man är ap-rak, vara roligt nykter? Det hela är lika mystiskt som USA:s utrikespolitik.

Hur kan då någonting som inte ens fungerar som en ursäkt att gå tidigt från jobbet och dricka öl, existera? Svaret är att jag vet inte. Jag vet inte och jag vågar inte börja spekulera i vad för människor som faktiskt ser detta som en trevlig och rolig aktivitet.

Att alla som spelar inte alltid får fullpoäng i varje serie, övergår min fattningsförmåga. Det finns inga variabler som stör eller gör det hela svårare överhuvudtaget.

Om man inte går på så kallad partybowling. Men det gör man inte eftersom partybowling är som att bli smittad med en könssjukdom från Tjernobyl. Allting lyser i neon, det kliar överallt och man börjar inse att det faktiskt inte var värt det. För att du, som inte blivit smittad av en könssjukdom från Tjernobyl skall kunna visualisera, tänk dig Bingolotto-studion med en disco-kula.

När du spelar bowling handlar det enbart om att kasta klotet nedför banan på rätt ställe. Och sedan upprepa den rörelsen. Det finns ingen nivåskillnad, det finns ingen lutning och käglorna ställs upp likadant varje gång. Det enda en utövare behöver göra är att upprepa en liten mesig pendel med armen på samma sätt varje gång. Det är det hela. Det är allt. Inga motståndare, inga element så som vind, vatten, jord eller eld. Ingenting förutom en torr och varm lokal inhyst i en sunkig källare. Hur man inte lyckas med fullpoäng efter att ha ägnat en helg eller max två åt det får jag inte ihop. Vad är hemligheten? Vad är det jag har missat?

Jag vet faktiskt inte om jag kommer längre än så. Ett toalettbesök är en större utmaning än att slå ner dessa käglor, ett toalettbesök är inte bara en större utmaning än bowling det är mycket mer stimulerande både fysiskt och psykiskt. Plus att när jag går på toaletten återanvänder jag inte pappret, som alla bowlinghallar gör med sina äckliga skor. Undra hur en bowlinghalls-innehavare skulle reagera om denne kom hem till ett grill-ragg och blev erbjuden att använda en gammal kondom.

(Grill-ragg, är ragg som ser tilltalande ut när du är så full att du inte känner skillnad på pulvermos och vanligt potatismos. Och självklart har inte en bowlinghalls-ägare en egen kondom med sig ut. Alla bowlinghalls-ägare vet ju att det jinxar som fan.)

Jag har inget mer att tillägga. Det var allt jag hade att säga om bowling.

Teriyakisås

Betyg: 5 sötsura samurajer av 5 möjliga

Jag hade länge letat efter en alltiallo-sås. En sås att använda till allt, en sås som gör gårdagens bleka pasta lika spännande och mystisk som Rickard Wolf i Änglagård. Äntligen har jag hittat den och dess namn är Teriyaki, men vägen dit var både krokig och lång. Det finns många såser där ute.

Ketchup, mångas favorit, fungerar inte riktigt till allt. (Felix-Gubben: Nej det är ingen jävla inbjudan att komma hit. På riktigt.) Ketchup fyller sitt syfte på ett utmärkt vis, men det är också allt och det är svårt att gå utanför ramarna med bara ketchup. Likadant med senap som fungerar fantastiskt bra till vissa saker men helt åt helvete till andra. Sallad är ett exempel på detta.

Sötsur chilisås (populärt kallat thai-ketchup) är ännu ett exempel på en såstyp som inte riktigt når hela vägen fram. Den fungerar till exempel inte vidare bra till pommes frites, hörnstenen i varje sund kosthållning. Vilket självklart gör att den faller bort som alltiallo-sås.

Definitionen på en alltiallo-sås är ju som bekant en sås som man kan använda till ”i stort sett allt”. En godtycklig definition tänker du. Men om du synar den lite noggrannare så märker du att så inte är fallet. När det stämmer så vet man. Dock är det svårt att hitta rätt, eftersom man bara vet att man hittat rätt först när man provat. När den där varma känslan som man fick på julafton då man som liten tog fel glögg infinner sig, då vet du att du har träffat rätt. Det är ett lärande via görande. Ett hårt jobb som kräver disciplin.

Bearnaisesås var länge en het kandidat. Självklart, tänker du nickande i samklang. Vem kan klaga på bearnaisesås? Den fungerar väl till allt? Förvisso är det så och det är helt rätt att bearnaisesås fungerar till i stort sett allt. Men den gamla trotjänaren föll på mållinjen, därför att den inte kan ändra karaktären på maten. Den kan inte få en pasta att dra på sig ett par läderbyxor, lova om en spännande framtid och resor till andra världsdelar.

Teriyakisås är en japansk söt soja-sås. Den fungerar till allt.

Teriyakisås fungerar underbart som förstamålvakt till laxen och nudlarna. Den kan få vakta den gudomliga fisken medan den tillagas i ugnen (självklart med en termometer instucken för att kunna rycka den vid exakt rätt ögonblick, detta för att få det ack så viktiga numerära överläget vid middagsbordet.) Eller så skickar du in den som kall dagen efter. Succé vilket som!

Du kan hälla det mellan bröden och på köttet i en hamburgare för att få en helt annan touch än det där geggiga amerikanska storhetsvansinnet som burgare så ofta annars kan sluta i. Rätt mängd teriyakisås förvandlar vilken burgare som helst till en sofistikerad samuraj. Den fungerar också förträffligt som sällskap till pommes frites:en.

Teriyakisås som dip till chips, frågar du? Ja – säger jag.

Salladen kan få en asiatisk vinkel med hjälp av några skvättar av denna lilla del av zen-paradiset. Det spelar egentligen ingen roll vad för sallad du gjort, den söta såsen kommer att omfamna den som en tröstande mor.

Grillat behöver jag kanske inte ens nämna. Få saker på denna jord fungerar inte tillsammans med grillning. Men vissa saker har förmågan att lyfta de små gyllenbruna kycklingfiléerna som vilar över glödbädden. Teriyakisåsen kommer att gifta sig med den kalla ölen och den varma solnedgången som om den vore ett kapitel i Tusen och en natt.

Teriyakisås på pepparkakor, frågar du? Ja – säger jag.

Sammanfattningsvis, den smälter samman med allt, varmt som kallt. Den piffar till svensk husmanskost på samma sätt som Börje Salming. Den höjer asiatisk mat till skyarna. Den sätter knorr på allt grillat och färglägger till och med fiskarnas motsvarighet till bleka vampyrer, Alaska Pollock. Den passar både studenter och grevar. Den känns aldrig oinbjuden och du kommer att sakna den så fort den är slut. Och jag kan knappt vänta tills nästa jul då den kommer att bli presenterad för skinkan och skapa historia.

Det enda jag är lite osäker på just nu är glass.

Grizzly man

Betyg: 4 fabulösa femmor av 5 möjliga

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta, jag blir förbryllad, livrädd och obekväm på samma gång. Jag kommer på mig själv med att vända mig om och kasta ett oroligt öga över axeln. Det är inte Grizzlybjörnar jag är rädd för, det är Timothy Treadwell som gör mig kallsvettig.

Vad rör sig i huvudet på mannen som dyker upp på filmen? Rör sig någonting? Rör sig allt? Är detta på riktigt? Är han från samma planet som Tyra Banks?

Sammanfattat handlar ”filmen” om denna Timothy Treadwell och hans 13 somrar i vildmarken tillsammans med Grizzlybjörnar. Den blev ingen 14:e sommar för Timothy, av skäl som man kanske inte behöver vara Ingvar Kamprad för att räkna ut. En björn tröttnade, eller så var den helt enkelt inte medveten om björnarnas oskrivna regel om att inte äta upp någon som inte riktigt, ja som inte riktigt. Det fantastiska ligger i att han faktiskt överlevde en enda sommar, någonting jag inte riktigt kan greppa.

Den tragiska sidan av det fantastiska myntet är dock att han inte var ensam utan med sig hade han en lurad groupie. En människa som förmodligen köpt alla Timothy Treadwells vansinniga föreställningar om att leva i symbios med naturen, köra helikoptern i friheten, dansa med rävar, att sex framför livsfarliga björnar slår allt och andra sjuka tilltag som jag faktiskt inte vill börja spekulera i.

De båda blev tok-ätna och det enda som finns kvar av de båda naturisterna ligger i två sopsäckar i en galen rättsläkares källare. En läkare som också visar tecken på att ha käkat oerhörda mängder svamp så fort han öppnar käften.

Vilket också inte helt oväntat Timothy ägnat en hel del tid åt, enligt hans vänner. Det är först när detta uppenbarar sig, som saker och ting faller på plats. Den berömda aha-känslan breder ut sig lika säkert som en könssjukdom i Sunny Beach.

Vännerna själva tävlar om att slå varandra i galenskap, de höjer björnmannen och hans livsverk till skyarna, de hyllar hans personlighet och man undrar för en stund om de är tidiga betaversioner av Thomas DiLeva. De enda som förefaller någorlunda jordnära i filmen är de lokala förmågor vars åsikter registrerats och visas upp. De påstår lite ödmjukt att man kanske ska lämna naturen och Grizzlybjörnar ifred ibland. De påstår att vissa saker är inte lämpade för mänsklig inblandning och då speciellt inte av tjackad, narcissistisk hippie. Hippies borde kasta frisbee och prata om hur de ska rädda världen, som någon sa en gång.

Alltihop känns som ett 3D avsnitt av den fantastiska serien skapad av dårarna Stone & Parker, något som skulle förklara det mesta. När jag tänker efter så är det, den enda förklaringen av Grizzly man som kan förankras till den verklighet vi känner till. Det geniala spektaklet är ett förklätt avsnitt av South Park. Det enda som talar emot detta, är namnet. Skulle det varit Stone & Parker antar jag att filmen skulle ha hetat ”Beaver man” och då handlat om något helt annat.

Jag hoppas bara att Spirit, Chocolate, Ghost och de andra kan gå vidare och inte saknar ihjäl sig efter Timothy.

Zombieland

Betyg: 5 smutsiga frackar av 5 möjliga

En av de vackraste filmer som någonsin producerats.

Fast jag vill varna för att jag måhända är en smula subjektiv i min bedömning. Det postapokalyptiska perspektivet tilltalar mig mycket, av uppenbara skäl. Oftast när det gäller denna genre, så har vår planet äntligen sagt ifrån ordentligt och gjort slut på mänskligheten.

Planeten har ofta satt ner foten på riktigt, den har slutat med det mesiga gnället den sysslar med nu. Ni vet, spottandet av lava, framkallandet av jättevågor, avlandet av förbannade bakterier, självsmältning, skakningar och så vidare. Jorden har alltså slutat fjanta runt och äntligen tagit död på majoriteten av dess urballade plågoandar en gång för alla.

Redan här växer dessa postapokalyptiska historier på mig. Det hela känns logiskt på ett vis jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Men om jag vore en hund som loppor slagit läger på, loppor som ständigt uppvisar tendenser att förstöra mig, förstöra för varandra (helst genom att bråka om vem den påhittade snubben med kopplet är) och bete sig som kompletta idioter – så hade jag troligtvis tröttnat, rullat mig i bensin och hoppat på en grill också.

Det är det som är så vackert med genren. Till skillnad från Beckfilmer och SVT dokumentärer är zombiefilmer applicerbara på verkligheten.

I just denna version har majoriteten av mänskligheten återigen smittats av ett hemskt virus. De blir som galna, får feber, dreglar och vill äta upp alla andra. Ungefär som vilken dataingenjör som helst efter 4-5 folköl, förutom att zombierna inte verkar så benägna att betala för samlag.

Filmen skildrar en ung mans kamp för att komma hem till sin familj. En familj som med största sannolikhet redan förvandlats till dataingenjörer. Den unga mannen intalar sig själv, lurar sig själv att de fortfarande lever. Detta för att ha något att klänga sig fast vid. Mänskligheten i sitt essä.

På sin resa träffar han andra överlevare, det uppstår relationer som kan få vilken halvt om halvt miljöskadad individ som helst att behöva snyta sig en gång för mycket.

På den andra sidan av det vackra mynt som en zombiefilm representerar finns total avsaknad av krav och nedra måsten. All vardagspress förpassas till frenetisk överlevnad. Det finns nämligen ingen tid att göra speciellt mycket annat än att överleva. Antingen klarar man det och då är allt lugnt eller så klarar man det inte och då är allt också bokstavligt talat lugnt. Det kommer inte att finnas några dokusåpadeltagare, MTV, karriärsmöjligheter, Tyra Banks eller kardborreskor.

Det finns ingen direkt tid för den typ av tankar, reflektion och rastlöshet som präglar många av de idiotiska beslut som tagits genom vår historia.

Pressen att klä på sig har helt plötsligt förvandlats till någonting frivilligt. Och det bästa av allt, man kan skaffa sig en hagelbössa och börja skjuta av alla dataingenjörer utan att riskera fängelse i 32 år. Vilket förefaller vara måttstocken ett civiliserat samhälle mäts efter.

En annan positiv sak med postapokalypter är tystnaden och den stillhet som följer när stora städer blivit nästan folktomma. Plus att det är fritt fram att snoka runt i folks byrålådor.

Börje med stort A

Betyg: 2 Dr Snuggles av 5 möjliga

Jag såg en man på tv häromdagen. Det var en sluddrande gubbe som blev intervjuad. Han satt där och berättade sakligt om vad han tyckte om sina kollegor, han talade som om han satt inne med en helt objektiv sanning. Han hade till och med skrivit en bok.

Nej, det var inte Göran Persson – det var Börje Ahlstedt. Börje talade vitt och brett om hur hans kollegor uppförde sig och hur de borde uppföra sig. Han grundade dessa påstående på vad som föreföll vara indicier, andra diverse-händelser och hans lilla och väldigt subjektiva(?) verklighetsuppfattning.

Efter en stunds googlade hittade jag några artiklar (utdrag ur dessa följer nedan). De stämde fin-fint överens med Börjes uttalanden i tv-soffan och efter att ha läst dessa blir jag övertygad om att kommunalrådet i Skrot-Nisse & hans vänner och Börje Ahlstedt är samma person.

Han sitter där i sin loge och är lite sur över att ingen lyssnar. Han får inte riktigt vara med, men vill så gärna. Och som alla vet är det ju bättre att de man egentligen vill leka med, uppmärksammar i form av vrede än bara ignorerar. Det blir ju så kallt på något sätt. Börje valde därför alltså att publicera eremitens bok.

Det hela kändes som om Torsten Flinck framförde någonting skrivet av Bagdad-Bob. Och då Börje, din jävla dåre, är det dags att börja rannsaka sig själv en smula.

-Det är mycket på en gång nu. Jag befinner mig i tumultartat tillstånd med teatern. Och så dyker boken upp, säger han.

Boken bara dök upp! Pang-poff-tjoff! Lika förvånande som att Batman och Trikå-Robin fick stryk i slutet på varje avsnitt. Att boken skulle röra till det, kom det som en överraskning Börje?

Ahlstedt har bland annat fått kritik för sin kvinnosyn, då han skriver ”När kvinnor gör som Solveig Ternström, det vill säga klipper håret och börjar röka cigarr, lämnar de sin medfödda kapacitet som vårdande människor och då blir världen en sämre plats för oss alla”.

Här får jag nog bryta emellan lite, om man som Börje, uppenbarligen blivit vårdad (alternativt hunsad) av kvinnor hela sitt liv så är det kanske inte helt omöjligt att man blir lite förvriden. Men sedan kanske en vuxen människa borde inse att, Stig-Helmers relation tills sin mamma inte är helt sund och att de flesta av oss faktiskt skrattar åt honom och inte med honom. Alternativt så är det som ofta är lite sött på film, kanske inte riktigt lika lattjo i verkligheten.

I boken går Ahlstedt också hårt åt en rad namnkunniga kollegor. Bland annat kallar han Ernst-Hugo Järegård, Peter Stormare och Thommy Berggren för ”posörer”. Örjan Ramberg anklagas för att ha mordhotat Ahlstedt under ett gräl efter en föreställning.

Eftersom jag gränsar till den så kallade MTV-generationen så fann jag inte ro att läsa en massa text utan bilder, vilket bidrar till att jag inte vet exakt vad Börje har kritiserat sina kollegor för. Men jag kan tycka att Peter Stormare är lite skönare som kosmonaut än Börje som rövare med ett enormt kontrollbehov. Fast Börje har ju varit vid Dramaten. (Uttalas gärna med ett långt och utdraget ”a”, samtidigt som hakan trycks in mot halsen.) Vilket automatiskt verkar ge en person ett fri-kort när det gäller en hel massa saker.

Kan du förstå att de du skriver om känner sig förnedrade och utsatta?

-Ja, men det är ju meningen! Jag skriver saker för att provocera, annars skulle ingen djävel köpa boken, säger han och fortsätter:

-Det måste vara min rättighet efter ett långt teaterliv. Jag väljer ut a-laget, de mest kända skådespelare vi har, och kommenterar det jag har sett på teatern. Jag har aldrig ifrågasatt deras storhet eller begåvning, men att vara en poserande skådespelare är att vara alltför medveten om sin egen betydelse på scenen. Man kan säkert beskylla mig också för att vara poserande ibland, men nu är det jag som har ordet för tillfället.

Här börjar någon form av girighet tillsammans med en tvetydig uppfattning om verkligheten lysa igenom och Börje blir på ett par punkter minst sagt förvirrande.

Börje som i början av denna text uttrycker hur jobbigt han tycker det är att boken damp ner just nu, med tanke på allt ståhej kring den, byter alltså riktning en smula. Här erkänner han att hans lilla bok har ett syfte att uppröra, annars skulle han inte tjäna några pengar på den.

Börje tycker också att man efter ett långt yrkesliv har en rättighet att få kritisera människor. Detta med all rätt, jag menar en skådespelare som är alltför medveten om sin betydelse på scen – jag har då aldrig hört på maken Börje! Detta kommer som en chock! Narcissistiska skådespelare?

Jag kan tycka att det alltid är okej att kritisera människor, men man kanske inte skall börja undra varför man får stå upp för kritiken Börje.

Samtidigt säger sig Börje också inneha samma fel och brister som han kritiserar sina ”kollegor” för att inneha. Vilket på ett sätt kan kännas stort att erkänna, men i sammanhanget blir det lite märkligt. Ungefär som om en tjockis anklagar en annan tjockis för att vara tjock, samtidigt som de sitter på McDonalds och gluffsar friterat.

En liten parentes: Om detta inte påverkar skådespelarnas ”storhet” eller förmåga? – Vad är det då du kritiserar?

Tänk till lite, du var ju Ronjas farsa för fan!

Ahlstedts ”tumultartade tillstånd med teatern” handlar om en konflikt i samband med pjäsen Darwins kapten under hösten. Regissören och två skådespelare hoppade av, sedan Ahlstedt tagit kommandot över repetitionerna. Kort efter premiären lades pjäsen ner av teaterns ledning.

-Det reagerade jag våldsamt på. Man lägger inte ner en färdig teaterföreställning och stänger ute publiken, säger Ahlstedt.

Hot, våld och nedlagda produktioner verkar vara en rödtråd genom Börjes karriär? (Beroende på vad man väljer att läsa och hur objektiv man väljer att vara. Men om Börje tycker det är okej åt ena hållet, så antar jag att det är okej åt det andra hållet också.)

Varför hoppade dessa skådespelare av? Var de rädda för att hamna i Börjes bok? Vad hände med regissören? Står det i boken? Måste jag köpa den för att få svar på dessa frågor?

Till och med mars nästa år spelar Ahlstedt i En familj, men sedan tar han en paus från Dramaten. I stället ska han arbeta på Odenteatern, som drivs av hans son Klas Ahlstedt. Att han skulle ha petats från den kommande Dramatenuppsättningen Fanny och Alexander förnekar Ahlstedt.

-Den har aldrig varit riktigt aktuell för mig. Jag gjorde ju morbror Carl i filmen och var från början tveksam till att vara med i teateruppsättningen. Nu är det mer eller mindre bestämt att jag inte ska vara med. Men jag återkommer under 2012 med monologen Stadsresan av Strindberg. Då firar jag 50 år på Dramaten.

Börje är väldigt noga med att påpeka att han jobbat väldigt länge vid dramaten. (Hakan! Sug in hakan för fan!) Det är klart att du inte blivit sparkad från någonting, det förstår jag också. Men precis som när en socialdemokrat som hamnat i blåsväder, blir anställd inom familjen (läs skickad till Bahamas som konsul), så blir man såklart lite misstänksam.

Tagga ner lite nu Börje, ta en glögg, lite mandlar, lägg upp fötterna och andas lite. Varför sträva efter att låta gnäll bli det sista du åstadkommer på den här planeten? Du var ju Ronjas farsa för fan!

Slutligen blir jag lite nervös, människor från just Dramaten tenderar att ha en skev verklighetsuppfattning. Kan det vara så att det är någonting fel på vattnet? Påverkas människor av möglet i väggarna? Någon kanske borde göra någonting åt detta.

Tunnelbanor

Betyg: 4 borderlineupplevelser av 5 möjliga

Tunnelbanor tycker jag generellt sett är bra. De tenderar att avgå relativt frekvent och de anländer förvånansvärt ofta på utsatt tid (något att börja analysera, herr snö-general?). Tunnlarna tar mig från A till B. Så långt är allt super-duper, tyvärr är just tunnelbanor det närmaste en icke-gruvarbetande individ kommer helvetet på jorden.

Problemet med tunnelbanor kan liknas vid det klassiska sandstrandssyndromet, det vill säga att sandstranden hade varit mäkta trevlig om det inte vore för all jävla sand. Tunnelbanor hade varit precis lika trevliga om det inte vore för alla människor som hänger omkring.

Där nere i tunnlarna finns det alla typer av människor, där nere i tunnlarna är civilisationen ett minne blott, där nere i tunnlarna gror misantropin i i de karga väggarna. Jag är inte helt säker, men jag tror att det är någonting med mörker och instängd luft som lockar fram det absolut värsta hos folk och fä. Men vad det än är så är det inte ursäkt nog.

Nere i tunnlarna ballar det ur helt och jag känner mig som en hobbit i den där dvärg-gruvan varje gång jag sväljer hårt och tar rulltrappan ner i underjorden. Speciellt på morgnarna, då den alltid är fylld med otäcka Orcer.

Innan tåget kommer är det ofta lugnt på perrongen, så när som på tidningsprassel är det tyst som i graven och när rulltrapporna slutar skramla är det enda tecknet på liv den röda strimma av hopp som talar om när nästa tåg anländer. Desto närmare klockan tickar, desto mer tryckt blir stämningen. Människorna börjar röra sig mot kanten av perrongen, de luktar sig till den plats där tågets dörrar inom några minuter kommer att slås upp.

Spänningen stiger och man undrar om det var så här det kändes där i skyttegravarna vid Somme. Människorna stirrar frenetiskt ned mot den svarta mynningen i borte änden av stationen och väntar spänt på att signalen för anfall skall gå. Som skjuten ur en haubitz dyker sedan helvetet upp, stannar till och öppnar sina dörrar.

Då gäller det för människorna på perrongen att släpa sig in i vagnen så fort som möjligt, gärna innan de som vill stiga av har fått chansen att göra det.

Helt objektiva tips på så kallat tunnel-hyfs:
-Om du måste tala i tele fånen, gör det lågmält. Nämn inte din eventuella arbetsplats vid namn, tala så anonymt som möjligt om eventuella kollegor/kunder med tourettes syndrom. Det finns alltid någon som lyssnar, i det här fallet jag – och jag är lömsk som fan.

Även fast man kan tro det så är jag inte heller nämnvärt intresserad av huruvid du eller ”Lisen” diggar analsex. Inte heller att snubben som tillhandahåller denna tjänst har två stycken Kanadensiska fjällräddarjackor. Men det är intressant att det finns ett samband.

-Anta inte att jag paxar en plats åt dig där jag står. Jag står där jag står av en anledning och den anledningen har ingenting med din trivsel att göra.

-Ta inte för givet att jag uppskattar att du delar med dig av din musik. Näst efter bloggare, blommor och bostadsrättsföreningar är musik det jävligaste jag vet. Jag lyssnar helst inte nykter och även vid en så kallad dunderfylla, faller valet inte på Shakira – waka, waka. Jag hoppas du får tinnitus din jävel.

-Piercade näsor är inte snyggt någonstans, varför skulle tunnelbanan vara ett undantag?

-Även fast du tycker det är lite gosigt att våra knän möts på mitten, så finns det en stor risk att jag inte tycker likadant.

-Om du snarkar fast du är vaken behöver du troligtvis mer motion och borde således skita i att åka tunnelbana. Släpp risifruttin, backa sakta, hoppa av vid nästa station och gå.

-Titta inte skeptiskt på mig.

-Ät frukost, så slipper du sitta och dra ner ditt eget snor i matsäcken.

-Om du har herpes, hepatit eller någon annan folksjukdom, välj ett annat färdmedel.

-Om du har herpes, hepatit eller någon annan folksjukdom, återvinn inte din gratistidning.

-Visar det sig att en avgång är försenad eller inställd, är inte det en ursäkt för att börja bete sig som om du befann dig ombord på Titantic.

Plus:

  • Gratistidningar
  • Frekvens

Minus:

  • Avsaknad av restaurangvagn
  • Gratistidningar
  • Medresenärer

Tropico

Betyg: 4 storhetsvansinn(ar) av 5 möjliga

Tropico är ett, i folkmun kallat, dataspel. Ett dataspel är någonting som delar av människorna på planeten jorden använder sig för att drömma sig bort, bort från den karga och grå verklighet som ibland kommer alltför nära.

Namnet skvallrar om något vackert, vilket det också är. Och som så ofta, blir saker dubbelt så vackra, när något som borde vara vackert, faktiskt är vackert.

Som spelare tar man kontroll över den lilla fiktiva ö-nationen Tropico (och man behöver kanske inte vara Sherlock Holmes för att inse vilket riktigt ö-paradis som utvecklarna funnit sin inspiration ifrån). Väl där har du som spelare ett mål, att stanna i ditt palats och utveckla din personliga lilla förmögenhet.

Plus:

  • Du tilltalas “El Presidente”.
  • Du tilltalas “El Presidente”, av en lismande och och väldigt inställsam rådgivare.
  • Du kan fängsla oliktänkande invånare.
  • Du kan muta bångstyriga invånare.
  • Du kan producera rom, genom att bygga rom-fabriker.
  • Du kan producera cigarrer, genom att bygga cigarr-fabriker.

Minus:
n/a

Squash

Betyg: 2 stukningar av 5 möjliga

Sport, eller idrott, som det också kallas är inte bara någonting som ger tonårskillar möjlighet att visa sig dugliga för samlag. Sport fungerar på 2000-talet också som en plattform för marknadsföring. Företag som tillverkar sportartiklar, betalar det lyckliga fåtal som anses kompetenta inom respektive sport, hutlösa pengar för att just dessa atleter skall använda deras fantastiska produkter.

Någonting som i praktiken leder till att en glad amatör ofta känner att hon/han lika gärna kan tillfredsställa sig själv med en sandpappershandske, istället för att köpa nödvändig utrustning och utöva en sport.

Ett exempel på en sport är Squash. För er som inte är bekanta med just denna idrott, så följer en kortfattad förklaring;

Squash tillåter till exempel två herrar att befinna sig i en glasbur tillsammans under 45 (oftast 45) svettiga minuter. Den herre som har den snabbaste handleden och den bästa förmågan att smidigt knäböja brukar gå segrande ur buren. Båda herrarna brukar ha en svag- till medelstark smärta i sätesmuskeln efter avslutat pass. Hur länge smärtan sitter i beror på hur ofta herrarna besöker buren.

Utrustning:
1 styck svindyrt racket. (Svindyrt för att det är lätt och tillverkas i samma material som rymdfärjorna och/eller för att någon squas-stålman tar hutlöst betalt för att spela med racket.)
1 styck gummiboll. (Vid första anblicken ser bollen mjuk och oskyldig ut, så är aldrig fallet.)
1 styck par skor, utan svarta sulor. (Detta är ytterst viktigt, därför att golvet i buren består av ett parkettgolv i trä. Troligtvis av den enkla anledning, att latex skulle ge konstiga vibbar.)
1 styck plånbok. (Då man inte spelar squash för att det är gratis inte, squash spelar man för att man förtjänar det.)

Plus:

  • Man får som utövare upp det så kallade, flåset.
  • Man får som utövare chansen att slå gummibollar i ryggen på någon, utan att det genast slutar i handgemäng.

Minus:

  • Man får som utövare upp det så kallade, flåset.
  • Man blir som utövare ofta träffad i ryggen och/eller röven med gummibollar, utan att det ses som en anledning att slå gärningsmannen på käften.
  • Man får som utövare chansen att emellanåt aktivt stuka sina fötter.

Metro

Betyg: 2 epilepsianfall av 5 möjliga.

Sammanfattat får Metro tiden att gå om mornarna och även fast jag ofta bestämmer mig att sluta läsa den, hittar jag av någon anledning alltid tillbaka. Möjligen kan man skylla på samma beteende som dyker upp när man blir bjuden på den där sista ölen eller shot:en, femton minuter innan krogen stänger. Gratis och lättillgängligt kan sätta käppar i hjulet för den starkaste av moral.

Gratistidningen Metro, levererar ungeför vad man kan förvänta sig av en gratistidning – det vill säga nära ingenting. Men å andra sidan finns det ju ingenting som heter gratislunch på den här planeten.

När jag tänker efter så har jag samma relation till Metro, som jag har till en förpackning näsdukar. De finns där i överflöd och kan vara bra att ha i brist på annat, men oftast klarar man sig utan dem.

Att min kontakt med Metro endast sker i samband med tidiga mornar och mörka tunnlar, i kombination med trängsel omkring människor jag generellt hatar – kan möjligen inverka något på mitt förhållningssätt till Metro. Men det är ingenting jag tänker ta upp och behandla just här. Mest för att jag inte är psykolog, men framför allt för att jag inte litar på dem för fem öre.

Nej, jag har inte för vana att gå i terapi, jag klarar av att ställande ”hummande” –frågor och reda ut mina personliga problem helt på egenhand. Jag föredrar attgöra det i duschen. Men prova att gå på en fest, på ett valfritt universitet, kom sedan tillbaka och meddela om du känner för att gå till en psykolog eller inte. Förmodligen kommer du inte heller vilja lämna dina barn i någon skola, anlita en revisor, anställa en ingenjör och ditt förtroende för beteendevetenskapen kommer för all framtid vara förstört.

Vad gäller psykologer, så har med största sannolikhet individerna bakom Metro använt sig av samma frilansande hjärnskrynklare som tv anlitar för att skapa innehåll i sina dokusåpor. Innehållet i Metro, går generellt sätt alltid i samma tecken.

Innehållsförteckning Metro:

1. Försättsblad i form av en skrikig reklam, som gärna uppmuntrar till köp på avbetalning.

2. ”Termometro” – där någon godtyckligt hyllas och någon godtyckligt sågas. Metros alldeles eget lilla Ö-råd.

3. Gårdagens nyheter.

4.  Fox news –inspirerade nyheter d.v.s.

  • Ett rånmord.
  • Ett knivmord.
  • Ett familjemord.
  • Unga tjejers sexvanor och andra chockerande tonårsfasoner.
  • Kräksjuka av varierade slag, beroende på säsong.
  • Terrorister i världen.

5. Sågandet av en teknikpryl.

6. Mer skrikig reklam, uppblandat med små domedagsnotiser rörande trafikolyckor, missbildade djur, allmän vanskötsel och NordKoreas kärnvapenprogram.

7. Krönikor,  som alltid är trevliga, sakliga, uppmuntrade och inte alls fyllda med bekräftelsebehov och/eller martyrskap.

8. Söka-jobb-tips, dessa tips lockar alltid med en häpnadsväckande och nyskapande rubrik. Det kan röra sig om hur man får ordning på sin CV, hur man ska agera vid en eventuell intervju, hur man ska föra sig i telefonen för att få en eventuell intervju. Proffs och experter anlitas till höger och vänster, för att alltid kokas ner till exakt samma slutsats varje gång. En slutsats som Forrest Gump också utan svårigheter skulle kunna komma fram till.

Metros söka-jobb-hörna kan liknas vid Göteborg. Den är uppskriven och betraktad på avstånd känns den nästan helt ok, men vid varje besök får man en känsla av att man just slösat bort en stund av sitt liv.

9. Insändare skrivna av de krönikörer som för dagen inte publicerats.

10. Horoskåp som aldrig stämmer.

11. Väderleksrapport som stämmer alltför ofta.

12. Lyteskomik förklädd till en så kallad läsartävling. Upplägget är enkelt och genialt, det hela går till som följer; Metro publicerar en bild som läsarna uppmanas att skicka in en pratbubbla till. Metro väljer sedan ut det tråkigaste och mest uppenbart missanpassade bidraget och publicerar sedan detta, tillsammans med läsarens namn och bostadsort.