Kategori: Artiklar

Nådens år 2015

Det börjar ju bra det här. Är det inte linjer på en karta så är det låtsasvänner i en bok. Eller en kombination. Eller någonting helt annat.

Eftersom det är helt omöjligt att ens börja förhålla sig till eller reflektera över vad som rör sig i en människas huvud när denne väljer att skjuta andra människor på grund av en ett gäng teckningar, väljer jag att låta bli.

Speciellt när samma dom, eller vad man nu ska kalla det, själva ägnar sig åt samma sak fast tvärtom i andra tidningar. I andra delar av världen. Där det ritas stora näsor och skrattas friskt.

Vilka dom förresten!?

Det är ungefär det en sorts debatt och mediadrev förefaller handla om. På ena sidan står ett gäng som vill vända detta dåd i Paris till sin fördel. Stänga gränser, lagstifta, återinföra dödsstraff och allt annat som dessa lite lätt ”okomplicerade” individer ofta anser vara svaret på en väldigt komplicerad värld. Ännu en ingrediens i en efterbliven soppa.

På andra sidan står argument som att det är omöjligt att detta dåd skedde i religionens namn. I gudsnamn, bla bla bla. Terroristerna är terrorister och inte kopplad till någon sak! Fristående!

Vadå tänker jag? Är inte terrorism alltid kopplat till någonting? Inte nödvändigtvis religion, men att säga att terrorism inte är kopplat till någon enskild eller kombination av åsikt eller sakfråga känns lite konstigt?

Och att säga att det absolut inte är kopplat till vad nu terroristen säger att det är kopplat till blir ännu konstigare?

För mig sker terrorism i det namn som terroristen säger att det sker i. Varken mer eller mindre.

Vrålar någon ”Ave Maria!!!1” och spränger sig själv i luften är ju det budskapet som förs fram. Att hävda att ett sådant dåd inte sker i Marias namn blir lite konstigt kan jag tycka? Samma som om en människa gör någonting för välgörenhet, kan jag då gå och säga att: ”Nej, du springer inte alls för cancer! Det bestämmer jag! Samlar in pengar för att hjälpa hiv-smittade? Tsss. Glöm det.”

Däremot behöver man kanske inte vara ett geni för att inse att alla anhängare av det som terroristen påstod sig vara en del av stödjer terroristen?

Men alla människor är ju inte genier. Milt uttryckt.

Det går att dra fantastiska paralleller till mycket i samhället. Fotboll till exempel. Det kanske är lättare att relatera till för ett gäng skånska grisbönder som vilja värna om svensk kultur, demokrati, spiddekaka och generell efterblivenhet.

Om ett gäng slagsmålssugna huliganer tar på sig en fotbollströja och börjar slåss, så sker det för mig i det lagets namn. Det är helt korrekt. De kanske inte är helt intresserade av fotbollen, av vad som händer på planen. De kanske inte ens vet vilka som spelar i laget? När laget vann sist? De kanske inte har koll på ett skit. Men de har lagets tröja på sig och står och kastar flaskor. Så det hela sker på ett sätt i lagets namn.

Visst, huliganerna kan också vara stora supportrar av laget, veta allt som är värt att veta om laget, till och med inse att deras aktiviteter skadar laget och ändå vara huliganer. Men detta blir väldigt svårt att avgöra när de står och kastar flaskor? För att ta reda på vad som är vad krävs någon sorts efterforskning? Det kan vi väl vara överens om?

Är det något som nöffar i landan? Ska jag vända lite? Jag kan vänta om du behöver gå och titta till grisarna och kanske rätta till flaggan på vägen. (Det är ju viktigt att värna om kulturen.)

Klar? Okej, då fortsätter jag.

Nej, det är inte rimligt att be de skötsamma supportrarna, de 99,99% av supportrarna som tycker om att gå på fotboll, dricka en öl och sedan gå tillbaka till sitt vanliga liv att sätta stopp för huliganerna. Långt ifrån rimligt. Testa själv får du se. Det är människor som på många sätt vigt sina liv åt att göra våld till en livsstil. Tatuerade, stora, arga och erfarna med nävar och flaskor. Dessa tycker du det är rimligt att jag ska stoppa?

Så snälla, du som påstår att vanliga muslimer har ett ansvar att sätta stopp för utbildade mördare, sök upp en boxningsmatch mellan huliganer och avstyr den innan du yttrar dig.

Ja, organisationen som sådan, spelarna i laget, föreningen har ett ansvar att skapa förutsättningar för att fånga upp och motverka rekrytering till extrema supportergrupper. Precis som samhället har ett ansvar att verka mot utanförskap, orättvisor och skapa förutsättningar för alla individer.

Men precis som du, när du sitter vid kaffebordet och osar efterblivenhet och anti-genialitet medan du väntar på nästa vända ut till grisladan, kanske inte de människor som anser att stenkastning och fotboll hör ihop är de allra listigaste individerna?

Eller så är de väldigt listiga och anser att stenkastning och fotboll hör ihop och då blir allt kanske ännu lite mer komplicerat att fånga upp och stävja? Lurade människor är en sak. Motiverade och övertygade en annan? Se dig om på nästa demokratmöte vettja!

Vidare, ska jag som normal fotbollssupporter be om ursäkt varje gång någon tar på sig mitt lags tröja och utövar efterblivenhet i dess färger och namn? Eller vänta, ska jag som fotbollssupporter be om ursäkt varje gång någon fotbollssupporter, vem som helst, vart som helst, beter sig efterblivet?

Tänker du som skåning och grisbonde be om ursäkt för galna kosjukan på Irland? Va!? Eller spiddekaga? Vad fan är det för fel på er.

Känns det hela lite efterblivet? Det är helt korrekt. Ja, världen är ganska efterbliven och brutal. Men det är ingen ursäkt för att inte tänka efter.

Sådär, det var allt, nu kan du gå ut och se till grisarna. Och glöm inte att hala flaggan innan det blir mörkt.

Traditioner är till för att följa slaviskt, tjockskalle.

(Ps. Därmed inte sagt att det faktum att Mehmet Kaplan tillåts vara politiker är ett skämt som inte är roligt.)

Evolutionen, mänskligheten och en oskyldig idiot

Att den moderna människans inställning till vår planet och i förlängningen hela vår existens är en smula efterbliven kan väl inte ha undgått någon? Men hur står det till? Har evolutionen slagit knut på sig själv? Har mänskligheten på gott och ont lyckats sätta den ur spel? Eller sitter vi fortfarande fast i dess klor? Och evolutionen, likt en pytonorm, kramar hårdare och hårdare för varje gång vi rör oss i dess grepp?

Det finns en mängd olika förklaringar på detta begrepp. Wikipedias definition på en biologisk evolution lyder som följer:

”Evolution i biologisk mening är den process varigenom levande organismers egenskaper förändras från en form till en annan mellan successiva generationer. Evolutionsteorin beskriver hur ärftliga egenskaper i en population förändras från generation till generation genom olika processer. Evolution är ursprunget till den stora variation som finns i den biologiska världen: de nu förekommande arterna är alla besläktade genom ett gemensamt ursprung, och med tiden utvecklas nya arter från de existerande genom artbildning, en produkt av små successiva förändringar över stora tidsrymder.”

Sedan finns det något som kallas för – det naturliga urvalet – Wikipedias förklaring ser ut som följer:

”Det naturliga urvalet är en nödvändig delprocess i evolutionen. Charles Darwin var den som, tillsammans med Alfred Russell Wallace, lade fram teorin om det naturliga urvalet som förklaring till de observerade skillnaderna mellan olika arter. Det naturliga urvalet sammanfattas ofta med frasen ”de bäst anpassades överlevnad”; en fras myntad av Herbert Spencer och som Darwin accepterade efter mycket tvekan. Det var Wallace som fick Darwin att ta med uttrycket i tredje upplagan av Origin of species. Det är dock en mindre lyckad beskrivning eftersom det naturliga urvalet inte bara handlar om överlevnad utan mer om framgångsrik fortplantning. Naturligt urval innebär att individer med egenskaper som gör att de är anpassade till den aktuella miljön oftare överlever och kan fortplanta sig, vilket gör att dessa egenskaper tenderar att vara de som sprider sig till kommande generationer.”

Charles Darwin var en man med skägg. Som säkerligen bar kostym lite då och då. Värt att tilläggas då män i kostymer förefaller stå för majoriteten av de problem som ständigt drabbar den planet jag tvingas leva på.

Som bevis på att män i kostym bidrar till galenskap, idioti och allt annat vill jag bara slänga in ett citat från James Inhofe, som av någon outgrundlig anledning är invald i den amerikanska senaten, citatet är ett instick i en sorts klimatdebatt.

”God is still up there. The arrogance of people to think that we, human beings, would be able to change what he is doing in the climate is to me outrageous.”

Måste jag välja mellan gud och evolution väljer jag nog evolution. Jag menar visst, tro på gud för all del, inga problem. Eller jo, problem om du börjar blanda in dina personliga åtgärder för att dämpa ångesten kring din egen obetydlighet med globala angelägenheter. Så tro på gud för dig själv om du måste göra det. Det värsta som kan hända är att jag pekar och skrattar lite antar jag.

Så evolution framför gud! Gud behövs inte nu när vi förädlats till tänkande människor. Gud och religion känns som ett förlegat försök av ett självutnämnt och upplyst fåtal att kontrollera den stora massan. Men är evolutionen positiv? Är den bra? Har den en tanke? Eller jobbar den i det långa loppet emot oss människor? Och i så fall varför? Eller kan det vara så att den där evolutionen egentligen bara har underskattat människans oändligt starka kombination av efterblivenhet och girighet? Tyvärr börjar jag luta lite å det hållet.

Om jag förstått denna evolution rätt favoriserar den exemplarer av en art som på ena eller andra sättet lyckas anpassa sig lite bättre till den miljö de lever i. Dessa exemplar fortplantar sig mer och för sina gener vidare. Och så vidare och så vidare och så vidare.

Skärmavbild 2014-11-21 kl. 16.15.24

Så långt är tanken god. I naturen till och med kanske nödvändig för en arts fortlevnad?

Så evolutionen favoriserade en sorts tänkande människa? En listig människa?

(Nu bortser jag helt och fullt ifrån det faktum att dessa listiga människor sett till att även olistiga människor överlever och fortplantar sig. Det är en helt annan fråga. Som jag inte tänker befatta mig med.)

Listig och framför allt kanske en självisk människa? I början kanske den starkaste och friskaste individen. Den med fungerande knäleder, en tumme på rätt plats, jägar- och samlarfärdigheter och möjligen vett att spara lite mat till en regnig dag. Förmågan att tända en eld och allt annat som behövdes och fortfarande behövs för att överleva. Den som gjorde detta bäst favoriserades och förde därför vidare sina gener i större uträckning än någon som hade lite problem med att få till en romantisk brasa.

Grovt generaliserat och förbannat förenklat: Människan som såg till att ha lite mer än sin medmänniska överlevde när snöstormen slog till? Människan som inte delade med sig när snöstormen slog till överlevde lite mer.

På individnivå lärdes säkerligen färdigheter ut och passerade säkerligen dessa evolutionära blockgränser. Men detta känns osäkert? Riskabelt och inte att lita på över tiden? Därför ej applicerbart här. Detta är min text. Min teori. Galenskap?! Det här är internet!

Så vad har vi då? En modern och nutida människa. Med en relativt sett utvecklad hjärna och tankeförmåga?

Här någonstans börjar problemen. Vi har gått ifrån en sorts väldigt platsspecifik och avgränsad överlevnadsinstinkt. Från när människan kanske högg ner två eller tre träd för att hålla sig varm. Till en förmåga att hugga ner två eller tre miljoner träd, för att hålla sig varm. (Läs: Tjäna oerhörda mängder pengar, för att bygga ett onödigt stort hus och fylla huset med saker som inte behövs, för att hålla sig varm. Begreppet varm – blir då mer abstrakt än konkret. Mycket mer abstrakt och relativt än en konkret brasa.)

I korthet kan jag tycka att evolutionen har favoriserat listighet och uppfinningsrikedom men riktigt tog inte hänsyn till efterblivenhet och girighet.

Denna giriga och själviska inställning till livet och planeten Jorden är som bekant på väg att sluta i katastrof. Ordentlig katastrof. Håller evolutionen på att sluta löpsnaran runt sin egen hals och hänga sig själv? Man skulle kunna tycka det. Om man nu väljer att förenkla saker som jag gör här. Men att förenkla saker och inte se den stora bilden och sammanhangets skrikande konsekvenser är ju lite det människan gör bäst. Så varför inte? Även jag är ju på något vis både frukten av och offret för den evolution jag försöker skriva något om.

Mest överallt tvingas människor till rå och avskalad överlevnad och när inte ens de människor som inte aktivt skulle behöva förstöra planeten i rådande utsträckning för att överleva bidrar till en sorts hänsyn till resurser och en hållbar existens? Varför skulle alla andra göra det?

Evolutionen har förvandlat oss till muterade och själviska robotar. Försett oss med tekniken att skövla allt, ta allt och att ingenting ge tillbaka.

Förädlade genom tusentals år av överlevnad är vi nu på randen av vår egen existens, vår egen förmåga, där en kombination av urgammal överlevnadsinstinkt och vår moderna hjärna med säkra händer paddlar oss mot den punkt då vågen kommer att slå över och slutligen suga ner oss i en inte allt för metaforisk avgrund innan den sakta drar sig tillbaka. Allt som kommer att finnas kvar är randen, högvattenmärket som visar hur långt mänskligheten egentligen kom innan snaran drogs åt.

Så vad gör vi, en tänkande människan, åt detta?

Hur tar vi oss ur evolutionens klor? Kan vi som tänkande människor vända håll? Paddla mot en fiktiv horisont där en samverkan för det stora hela råder? Det sorgliga svaret är ja, människan kan. Den enstaka människan. Men det hjälper föga när den stora massan, mänskligheten, fortfarande sitter fast i rävsaxen. Tänker fortfarande kortsiktigt och själviskt. Begriper inte eller vill inte begripa.
De hjältar, hjältinnor och helgon vi ser lite då och då är långt ifrån nog.

Människan kan inte och vill inte sätta sina agendor åt sidan, sina ideal, sina gudar och sin syn på verkligheten. Vilket så klart skulle vara mycket att begära, ty i var människas subjektiva verklighet är ju som bekant den människans åsikter och val ytterst relevanta. I sin egen värld är just den lilla människan alltid viktigast. Ta en tur i trafiken, ställ dig vid en bardisk, gå till en mataffär, slå på nyheterna om du inte tror mig. Bidra till det stora hela och en version av hållbarhet och solidaritet medan evolutionen viskar i örat? Inse att vi faktiskt bor på samma planet och att vi alla skulle gynnas av samverkan och sammarbete? Inse detta medan evolutionen viskar om att behovet av värme, vatten, mat, skydd, uppmärksamhet, en bil att visa upp och allt annat vi måste ha för att överleva är större än detta? Kommer inte på fråga. För den lilla människan är det väsentligt att dennes lilla verklighet fortskrider, hur efterbliven den än är. Evolutionen säger till oss att hålla blicken fäst vid fötterna och överleva, hålla oss levande, om så bara för ett par extra sekunder. Blicken vid fötterna, det är bara drömmare som tittar mot horisonten. Och drömmare fortplantar sig inte.

Hade inte ett utomordentligt exemplariskt offer för denna evolution redan tagit frasen, hade jag inte tvekat, då hade jag skrivit – det är tuffa tider för en drömmare – för längesedan.

Som offer för vår egen utveckling behöver vi inte leta vare sig speciellt noga eller länge för att hitta bevis för att mänskligheten trycker ner och tystar utveckling som skulle kunna gå åt rätt håll. Vårt beroende av olja är ett förträffligt exempel på just denna efterblivenhet där muterad evolution av komprimerad och förädlad girighet visar sitt tillgjort och gnistrande leende.

Problemet med att ta sig ur den här, tillsynes och förhoppningsvis, evigt (tänk om vi når botten?) nedåtgående spiralen blir både människan och mänskligheten. Beroendet mellan människan och mänskligheten blir lite av en paradox eller kanske till och med ett moment 22.

En enskild människa kan bara göra skillnad om mänskligheten redan uppmärksammat skillnaden, men mänskligheten kan inte uppmärksamma skillnaden om inte en enskild människa redan gjort skillnad?
Och allting går ju bekvämt att bortförklara med att den lilla människan alltid har en egen agenda, god eller ond, bra eller dålig så finns alltid just detta alternativ att luta sig emot.

Troende, icke-troende, kommunister, kapitalister, rika, fattiga, friska, sjuka, mätta, hungriga alla misstror någons argument under förevändningen att en människa gör aldrig någonting utan att evig och enskild vinning är inblandat?

Jag använder det själv när jag försöker avfärda politik och demokrati eller andra visioner kring att leda människor.

Generellt sett är människan i smått och mänskligheten i stort så korkad och oförmögen att ta egna beslut att ett standardiserat och centraliserat styre är helt och hållet nödvändigt för att många ska klara av sin vardag. Det uppenbara problemet blir att detta styre består av människor. Som styrs av girighet, dumhet och en generell oförmåga att ta objektiva beslut.

Till politikernas försvar måste dock höjas en flagga. Nämligen den med – Subjektivitet – skrivet i svart mot blodröd bakgrund. Alla människors livssituationer ser så otrolig olika ut, både på mickro- och makronivå. Det blir omöjligt att ta generella beslut som passar alla. Om man bortser ifrån att de idoga försöken i sig är ett bevis på det mesta.

Men om vi inte kan göra det på individnivå, hur kan vi då göra det i en stad, i en kommun, i ett landskap, i ett land, i en världsdel?

Vi är därmed tillbaka där detta började. Vi kommer kämpa för vår egen inbillade överlevnad och syn på verkligheten, som människor, som medborgare i en stad, som invånare i en kommun, i ett landskap, i ett land och i en världsdel. Men aldrig som en del av mänskligheten. Vi kan i ytterst begränsade fall se bortom girighet och själviskhet utifall vår närmaste familj och vänner finns i kontexten. Annars är vi på så många sätt bakbundna och oförmögna.

Skillnaden mellan oss och de paket av DNA som springer omkring och försöker överleva på Animal planet finns bara i våra huvuden. Evolutionen håller oss i ett järngrepp. Vi tar oss inte ur det och vi kvävs sakta men säkert varje gång vi sprattlar till och försöker komma loss.

Frågan är bara om det är en tröst att vi inte gör det med flit?

Bananprojektet ger: textanalys en resa i musikens värld

En kombination av sysslolöshet, en likgiltighet efter valresultatet och ett långtgående förakt mot de allra flesta låttexter nu för tiden, ledde fram till att jag beslutade mig för att analysera en sådan.

Jag slängde därför motvilligt på radion och lovade mig själv att analysera texten i den andra låt som spelades. Analysoffret föll på- Icona Pop – I love it

(Namnet Icona Pop, väljer jag av naturliga anledningar att inte lägga mig i.)

I got this feeling on the summer day when you were gone.
Jag tycker låten börjar helt och hållet lovande om en en smula melankoliskt. En varm sommardag men möjligen är glassen slut. Sommardagen i bestämd form förvirrar dock en smula.

I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.
Redan i andra textraden tar allt en konstig vändning. På grund av ett förmodat tvingat uppehåll i glasskonsumtionen kraschar vederbörande sin bil in i en bro. Efter kraschen uppehåller sig personen vid platsen för att titta på bilen när den brinner.

Här skulle jag vilja ta upp ett par uppenbara frågor:
– Hur kraschades bilen in i bron? I broräcket? Hur började den brinna då? Vid brofästet? Var det en amfibiebil? Om så, vad tankades bilen med som gjorde att den brann i eller under vattnet?
– Hur snabbt måste en bil köras för att en kraschad bil ska börja brinna? Hollywood är en sak, verkligheten en annan. Vilken bil framförde vederbörande? Kontaktades tillverkaren av bilen för att framföra att den började brinna vid kraschen?
– Blev vederbörande skadad? Om så, hur gick det sedan? Kom någon annan till skada?
– Varför försökte inte vederbörande släcka branden? Tillkallades hjälp?
– Kan man som lyssnare här börja misstänka en psykisk sjukdom? En frisk person skulle kanske inte krascha en bil in i en bro bara för att glassen tagit slut?

I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs.
Helt plötsligt är vi vid en trappa, dit vederbörande tagit sig utan bil (får man anta), med en väska full med en annan persons bajs. Det skulle också kunna vara ett husdjursbajs också. Men detta är förstås bara spekulationer. En väska med bajs kastas hursomhelst nedför en trappa av okänd anledning. Vilket styrker tesen om psykisk sjukdom ovan.

I crashed my car into the bridge.
Samma bil? En annan bil? Går det att köra en brinnande bil? Är textförfattaren stuntman med en bajsfetisch?

I don’t care, i love it. I don’t care.
Här får jag som lyssnare lite vibbar av en sorts psykos igen.

I got this feeling on the summer day when you were gone.
I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.
I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs.
I crashed my car into the bridge.

Jag får känslan av att personen som skrivit texten är väldigt nöjd med detta stycke. Brinnande bajs och en kraschad bil.

I don’t care, i love it. I don’t care.
Upprepning är lärandets moder?

You’re on a different road, I’m in the milky way
En person (möjligen personen vars bajs hamnat i väskan) befinner sig på en annan väg. Textförfattaren ute i rymden. En djup textrad som ger upphov till eftertanke och reflektion. Vart är mannen vars bajs hamnade i väskan på väg? Och varför? Samt, vad händer ute i Vintergatan?

You want me down on earth, but i am up in space
Textförfattaren som kastat en persons bajs i en väska anser att personen har ett kontrollbehov. Ett något blandat budskap kan jag tycka.

You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
Den här raden måste jag vända mig lite emot. Eller ja, kanske inte. Är en person som låter textförfattaren kasta sitt bajs i en väska väldigt svår att göra nöjd? Kanske borde textförfattaren prova med andra saker än att samla personens bajs? Kanske en bio? Laga mat? Föreslå att de ska dela på en flaska vin?

Från ett annat håll: Är en person låter någon samla upp ens bajs i en väska så förbannat kräsen? Fast kanske är en väskbajsare just det, väldigt kräsen? Jag menar, en person som möjligen tvingar textförfattaren att släpa runt en väska som denna kan bajsa i, istället för att gå på vanliga toaletter är troligtvis lite kinkig med annat också.

You’re from the 70’s, but i’m a 90’s bitch
Satt i kontext kan jag tycka att textförfattaren skryter lite om att denne träffat en äldre individ. Att skryta om detta känns dock lite konstigt i detta läge. Speciellt som personen från 70-talet verkar vara okej med att få sitt bajs uppsamlat i väskor. Är personen från landet måntro? Bonde kanske? Van med att gå på ett utedass?

I love it!
I love it!

Exakt vad textförfattaren älskar blir oerhört svårt att sätta fingret på i detta läge. Jag vet ärligt talat inte om jag vill börja nysta i det. Med tanke på väskan alltså.

I got this feeling on the summer day when you were gone.
I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.
I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs.
I crashed my car into the bridge.

Här får jag känslan av att textförfattaren är extremt nöjd med detta stycke. Utomordentligt nöjd! Men visst. Klart en människa som är nöjd ska få ge utlopp för det.

I don’t care, I love it.
I don’t care, I love it, I love it.
I don’t care, I love it. I don’t care.

Svårtolkat med tanke på avsaknad av kontext. Handlar det om väskan blir jag lite rädd och brydd.

You’re on a different road, i’m in the milky way
You want me down on earth, but i am up in space
You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
You’re from the 70’s, but i’m a 90’s bitch

Egentligen samma kommentar som ovan. Jag hade dock gärna sett något annat än en upprepning just här. Det hade varit intressant att veta hur det gick för personen som bajsade. Vad exakt är en 90-tals bitch? Och varför anser sig textförfattaren vara en sådan?

I don’t care, I love it.
I don’t care, I love it, I love it.
I don’t care, I love it.
I don’t care, I love it, I love it.
I don’t care.
I love it.

hm…

Sammanfattning och resultat:
En oerhört osammanhängande text som handlar om den frustration som uppstår när glassen är slut. Men att krascha en bil in i en bro och älska det känns inte helt sunt. Inte heller att släpa runt på en väska med bajs, eller umgås med en människa som är så krävande att deras bajs ska samlas upp i väskor. Om man nu själv inte är helt såld och går i gång stenhårt på bajs i väskor vill säga.

Om jag hade en liten livskris

Folk verkar ha livskriser hit och dit. Fram och tillbaka. Så för att förekomma lite. Om jag någonsin får en livskris, antar jag att ungefär följande kommer att utspela sig och att jag behöver fundera över sakerna nedan.

Om jag hade en liten livskris

En människa misstänker att den hamnat mitt i en liten livskris. Efter att ha stirrat mot horisonten i ett helt liv och aldrig riktigt levt i nuet, utan ständigt försökt planera och skapa tillfällen att vara mitt i, har en människa nu kommit på sig själv med att minnas väldigt få av dessa tillfällen.

Vilket gör verkligheten en smula obekväm.

Möjligen har hybrisen börjat hinna ikapp en människa. Den hade ett försprång, ett rejält försprång, men med åren har en människa både blivit långsammare och påmind. Påmind om sitt eget svaga och krampaktiga grepp om den mentala bild en människa så länge odlat i ett mentalt trädgårdsland.

Sår en människa tillräckligt många frön och fullständigt skiter i att hålla efter raderna av gröna drömmar och färglada ambitioner växer allt igen. Drömmarnas fält invaderas av täta tistlar och stickande ogräs. Slemmiga sniglar och elaka gräshoppor.

Hybris, skrev en människa där uppe innan människan började svamla om trädgårdsland.

Missförstå inte en människa nu, människan menar inte hybris som i att en människa gått och trott att den varit ämnat för någonting stort. Att den är någonting stort. Menad att bidra till mänskligheten. Bli känd, rik, tv-kock eller bara odräglig. Nej, ingen sådan hybris. Mer någon sorts det-löser-sig-hybris.

En människa har i hela mitt liv gått runt och trott att en sanning och mening kommer att dimpa ner i knät på sig. Uppenbara sig likt någon ny glassort som ingen någonsin smakat.

I dubbelbemärkelse. Eller åt andra hållet.

Vad en människa menar är att en människa börjat fundera över – det har slagit människan – att detta gyllene tillfälle, denna sidenaktiga vishet, denna sanning, aldrig någonsin kommer att uppenbara sig. Inte bara så där.

Speciellt inte för den likgiltige. Det blir aldrig lugnt nog för den rastlöse.

Människor med engagemang, ambition och en vilja att slå hela sin livsstil åt babord eller åt en annan väldigt speciell riktning bara för att ett intresse finns där, imponerar på en människa. Den förundras över hur de egentligen vågar.

Det är nog därför en människa ofta, för att inte säga alltid, hyst någon sorts respektblandad, skepsis gentemot de nakna själar som står framför kameran och utövar, människans kanske, allra intimaste ritual. Vad gör porrskådisarna om de ångrar sig? Blir det inte svårt att kliva tillbaka till ett sådant där vanligt liv? Ett svensson-liv.

Möjligen är det så att hela den tron exemplifierar inställningen och synen på mänskligheten. Den egna naiviteten. Att alla någon gång kommer att vilja ha ett svensson-liv alltså. Hur fan kan man som en nykter människa inbilla sig det?

Möjligen är det så att det är därifrån denna inbillade livskris faktiskt kommer. En människa har på sistone tenderat till att kravla sig ur sitt halvtomma vattenglas och höja blicken. Inte bara se sin egen existens genom ett nyckelhål. Utan mer helheten. Vattenglaset är halvfullt. Borde det vara så?

Kommer en människa att ångra sig när en människa vill leva det svenssonliv den redan lever? När vågen når sitt högvattenmärke, bryter mot en livsavgörande händelse och slår tillbaka. Kommer en människa då sitta på klipporna och sucka? Eller rycka på axlarna? Borde en människa göra någonting åt saken? Och i så fall vad? Och varför?

En människa har rest, sett delar av världen. En människa är inte överförtjust i vare sig fenomenet resa eller världen som sådan. Det är ofta helt enkelt inte värt det, att resa alltså. Monument och andra storslagna ting blir oftast inte så mycket mindre storslagna på tv. Att det är värt besväret att åka dit.

En människa har inte tänkt så mycket på det där som andra människor kan tro.

Kanske är det så, att en människa borde tänka mer. Eller så borde den tänka mindre. Troligtvis mindre.

Tankarna kan ha varit det som gjort att en människa tagit sig ur vattenglaset. Bort från sin lilla bubbla och börjat reflektera över varför i helvete en människa inte är nöjd med sin situation. Det är väl det livskriser handlar om?

Att veta exakt vad en livskris handlar om är svårt för en människa att veta. Eftersom den aldrig riktigt haft någon. Borde alla ha en? Kommer denna text generera en livskris? Spotta ur sig förändring? Troligtvis inte. Antagligen inte alls.

Det är lätt att ta till klyschor. Att leta på internet och frossa i vad människor säger. Allting verkar koka ner i att leva i nuet. Är en människa inte där, lyckas den inte – heter det. Men frågan blir vad en människa gör om den inte direkt känner att den vare sig vill eller behöver lyckas med något? Är det en kris i sig? Att vara alltför nöjd?

Det finns två sorters människor! Två! Enligt alla klyschmakare, förbannade diktare, livsvetare och alla andra. En människa måste ha sin alldeles egna – det finns två olika sorters människor – metafor. Det är ett kvitto! På vad vet en människa tyvärr inte.

Som att vakna med jeansen på och skorna hårt snörade efter ännu en kväll som rättmätigt bara kan liknas vid en åktur i en torktumlare och hitta spår av vad som egentligen hände kvällen innan. Skrynkliga kvitton som vittnar om ett försök till en alkholdränkt bergochdalbana. Klyschor och metaforer. Otur och problem. Livet. Livet borde inte delas ut hur som helst. Det kan ställa till problem för någon som inte är redo. Någon som är amatör. När det hela blir avancerat åker amatörerna hem från nöjesfältet. Nöjesfältet är ingenting för den svaghjärtade.

Verkligheten är tammefan ingenting för amatörer. Men om inga amatörer fanns, hur skulle då proffsen veta att de är så förbannat proffsiga?

Självklart har en människa sin egen klyscha. En människa är inte ett dugg bättre än vem som helst. Och när en människa hamnat utanför sitt vattenglas och uttorkad krälar fram över den sandiga öken som kallas verkligheten – är det lätt att se klyschor och metaforer som tillfälliga lösningar. Oaser. Det är som att vara fast ute på havet och börja dricka saltvatten. Känns lättare med en sådan parallell. Än den som handlar om att att börja äta sand. Det skulle fördärva allting på vägen om oasen.

Enligt en människas kletiga och högtravande åsikt finns det inte två olika sorters människor. Det finns tre. Ja, hybrisen har tagit överhanden och en människa har skapat sin egen vidriga lilla metafor.

Om telefonen i en telefonkiosk ringer, finns det tre olika sorters människor: De som svarar i telefonen, de som inte vågar svara i telefonen och de som skiter fullständigt i vad det är för jävla idiot som ringer till en telefon i en telefonkiosk. Kan du rulla förbi en status på ett socialt nätverk utan att gilla den? Kan du göra någonting utan att skriva om det på samma nätverk? Kan du låta bli att ta en bild, lägga på ett filter och dela med dig av allt? Kan du sluta skriva dagbok på internet? Kan du?!

Möjligen borde en människa sälla sig till den svarande skaran.?

En människa skriver inte det här under en hög av klotter, lampan är inte släckt, dess hår är inte svart och armar bär inga ärr. En sådan livskris ligger nog inte för en människa. En människa sitter där den brukar. Nedsjunken i sin soffa. På tv:n visas ännu ett avsnitt av den ständigt odödliga förnedrings-tv. Vår civilisations motsvarighet till Collusseum. Möjligen är en människas grå, vattniga ögon lite mer döda och själlösa än vanligt. Men det beror på sömnbrist. En människa är inte frityr-fet och inte heroin-smal. En människa vanlig. Den är mittemellan med det mesta. Så även dess lilla livskris. Den ryms ju nästan i ett vattenglas för gudsskull.

Frågan som definierar blir dock oundvikligen: vad gör en människa med den? Livskrisen alltså.

Det första en människa gör är att ringa en vän. En människa har en vän. Den bor långt bort och skulle kunna beskrivas med ett enda ord. Den svarar ofta i telefonen.

”Ja?”, svarar han. Rösten är trött. Men inte trött på grund av för lite sömn.

”Jag misstänker att jag hamnat mitt i en semi-stormande livskris. En storm i mitt halvtomma vattenglas”, förklarar jag. Det är bäst att gå rakt på sak med min vän.

”Do tell”, säger rösten någonstans emellan disträ och fokuserad på någonting annat.

”Du vet den här lilla hybrisen man bär på?”

”Ja.”

”Alltså inte den vanliga – jag är ämnad för något stort! – den övergav jag på mellanstadiet.”

”Kommer det här handla om ditt jobb?”

”Nej, jag hoppas inte det handlar om jobbet. Det vore deprimerande”, säger jag och blir för en liten stund nervös. Tänk om det enkom handlar om jobbet. Tänk om det är så enkelt? Tänk om den dagen jag får en livskris, att den då handlar om jobbet. Då skulle jag ju inte ha en endaste bra ursäkt för mina planer.

”Fortsätt.”

”Inte den vanliga hybrisen alltså. Mer den här – någonting kommer att visa sig, vad jag behöver ägna mig åt kommer att falla ner i knät på mig, tills dess tänker jag lalla omkring – hybrisen. Det har gått upp för mig att saker inte dimper ner i knät på en.

”Ah, stort av dig”, rösten låter med ens lite, pyttelite mer intresserad av samtalet.

”Att man måste vara ambitiös och engagerad. Smida sitt eget öde! Men det är fan inte så jävla lätt när man är fullkomligt likgiltig och inte har en blåsbälj.”

”Du har lyssnat på kungens jultal”, säger rösten med en ökad grad av närvaro. Sarkasmen går inte att ta miste på.

”Är du från vettet?”, frågar jag fullkomligt allvarlig.

”Det kommer inga stekta sparvar flygande!”, utbrister rösten.

”Du vet det där folk alltid härjar om, att de kommit på att det finns två sorters människor?”, jag ignorerar utlägget och fortsätter. ”Allt från Hollywood till mamma-bloggar, There are two kinds of people…”

”Det enda du kommit till insikt om är att man i princip måste födas in i rätt kretsar”, avbryter rösten medan telefonen prasslar.

Jag antar att han byter grepp, eller pressar fast den mellan axeln och örat för att byta skiva i sitt playstation. Eller var det ett Xbox?

”Ungefär…”, fortsätter jag. ”Kanske. Men det var inte dit jag ville komma. ”Det finns tre sorters människor. Inte två, utan tre.”

”Men du feltolkar det och lägger skulden på individnivå.”

”För fan, det här har inget kommunism att göra”, suckar jag. ”Det är min lilla livskris. Dra inte in din hjälte Stalin i min livskris.”

”Allt hör ihop.”

”Nu låter du som den där jävla prästen i kyrkan som låg vid skolan när vi var små.”

”Det du har är ingen livskris…”, börjar rösten förmynda.

”Han som lät full och hade en fet dotter som tjuvrökte och pratade fitta rätt ofta”, avbryter jag. Börjar han kommer han aldrig att sluta.

”För fan knappt på bakfylleångestnivå på det här”, fortsätter han. Jag blir lite nervös igen. Att han ska genomskåda mitt fiktiva försök till livskris.

”Tre sorters människor!”

”Jaja”

”Det finns tre sorters människor”, upprepar jag.

”Får ur dig det då. Nån jävla gång, jag kanske har annat för mig.”

”Om en telefon i en telefonkiosk på gatan ringer så finns det en sorts människor som svarar, en sorts människor som inte vågar svara och en sorts människor som skiter i att svara därför att de inte bryr sig vem fan det är som ringer till en telefonkiosk. Jag är inte bakfull! Jag tror seriöst att jag har en livskris”, säger jag utan att låta övertygande.

”De som attackerar telefonen då?”

”Sluta rör till min perfekta metafor! Din jävel.”

”Och dom som försöker prata utan att lyfta på luren? Jag känner att du överskattar människor. Vem är du då? Jag antar att det är dit du vill komma?”

”Överskattar på vilket sätt?”, frågar jag nyfiket.

”Tror för mycket om deras intelligens.”

”Jag är den som skiter i att svara, därför att det troligtvis antingen är en idiot som ringer eller så slutar det hela i någonting som absolut inte är värt det”, svarar jag så sanningsenligt jag kan. ”Du är mer inne på grottmänniskor?”

Det blir tyst i luren. Tyst i rummet. Palmen lyser och på tv:n rör sig människors munnar utan att ett endaste ljud trillar ur. Mute-knappen kan vara svaret på att det finns en gud och att han faktiskt är god.

”Jag får känslan av att man kanske borde svara i telefonen? Man kanske ångrar sig om man inte gör det”, fortsätter jag.

”Allt jag säger är att folk är så dumma i huvudet att man aldrig kan kategorisera dem. Ja, förutom i dum i huvudet-gruppen. Kan du konkretisera ditt svammel? Ge mig ett riktigt exempel.”

”Helst inte. Då kanske min livskris späds på”, svarar jag undvikande. Jag vill ju inte ha en riktig livskris. Då vet man aldrig hur det slutar. Det känns som om det är av yttersta vikt att inte förvärra saker nu. Linan är redan slak. Allt jag behöver är en liten vindpust.

”Från ditt liv, ge mig ett exempel”, manar rösten på. ”Jag är intresserad”, säger den sedan mitt i något som skulle kunna vara en gäspning.

”Din jävel!”, tänker jag och säger sedan. ”Det mesta antar jag? Skriva den där boken. Bo vid de där bergen. Testa det där knarket man aldrig testade. Stänga Facebook-kontot. Resa till den där ön man velade om. Göra något som resulterar i att man kan ta ett steg bort från det där berömda ekorr-hjulet.”

”I know just the thing. Dö.”

”Då har jag ju ingen livskris. Då har ju inte detta samtal något syfte.”

”Exakt”, säger rösten. ”Det enda sätt du kan hoppa av ekorrhjulet på är om du är rik. Alltså rik utan prestation. Född rik. Helt utan måsten. Anonymt rik, helt enkelt. Blir du rik efter prestation så kommer du aldrig vara fri. Alla kommer att känna till dig. Jaga dig”

”Det är kört alltså?”

”Ja, det kan man nog säga”, svarar rösten helt utan sarkasm eller ironi. ”Nu ska jag äta nåt Kom igen när du har en riktig livskris! Mellanmjölkslivskrisjävel!”

Linjen bryts och en människa sitter kvar med luren i handen. Soffan är nersutten, många timmar av ingenting tar ut sin rätt. Behöver en människa en liten livskris då och då? Är det ett sundhetstecken? Att människan fortfarande bryr sig? Vill något? Är något? Kan något?

Är likgiltighet alltid att betrakta som negativt?

Man kanske skulle börja med att reda ut ovanstående. Om en människa nu får en livskris menar jag.

Gammal stad – nya människor

Prolog

För att ta sig någonstans här i världen fodras tyvärr väldigt ofta ett besök på en flygplats. Så även denna gång. Tyvärr. Inga undantag här inte.

Genom en kombination av mer eller mindre ointelligenta anledningar ignorerades varningar kring ett alldeles speciellt flygbolag. Tyvärr. Folk överdriver väl? Hur illa kan det vara? Om det är så illa som folk säger flyger väl inte folk med Ryanair? Är folk inte kloka? Nej vad fan, jag tror det är okej. Det här blir bra.

Varför flyger folk med Ryanair?

Det är en fråga värd att fundera över lite extra. Då mänsklighetens alla problem förmodligen ligger gömda i svaret, symptomen och syftet.

Varför flyger folk med Ryanair?

Förutom de sedvanliga och ständigt närvarande – skrikande bebisarna, barnprogram på iPads, sparkar i stolsryggar, människor som likt en heroinist med abstinens, måste plocka upp och ner, fram och tillbaka bland sitt handbagage, ockupera toaletten, prata för oblygt om målet med resan och ta av sig barfota – lägger Ryanair till ett par nivåer av galenskap, till en annars outhärdlig flygresa.

Galenskap som börjar när du anländer till flygplatsen. Galenskap som inte slutar förrän du sitter i taxin på väg därifrån. Tur att vi svenskar tycker om att stå i kö. Fogligt betalar och checkar in väskor som inte alls är för stora för kabinen och inte bryr oss om att det kostar extra att glömma bort att skriva ut boardingkortet. Hur skulle det annars går för Ryanair?

Eftersom nästan alla jag känner som flugit Ryanair vid olika tillfällen påpekat exakt hur förbannat märkligt det är att flygbolaget fortfarande existerar, trodde jag självklart inte att det skulle bli några problem. Människor överdriver så lätt. Jag överdriver ju också mest hela tiden.

Är huvudet dumt får kroppen lida och som jag har lidit.

Att sitta i någonting som bokstavligt talat ser ut som Elvis Preslys tv-rum (minus komforten och möjligheten att se på tv så klart), ett par kilometer upp i luften i en hastighet av cirka 800km/h, medan de som bland annat ansvarar för säkerheten säljer skraplotter och skrattande filmar varandra kändes lite sådär. Kändes olustigt.

Om jag måste sätta fingret på upplevelsen tror jag att jag hamnar lite ungefär där jag brukar hamna när en restaurang inte bryr sig om att städa sina toaletter. Om detta, den här cirkusen, är vad de tillåter mig som ”kund” att se, vad händer bakom manegen då? Självspelande positiv och schimpanser i skräddarsydda smokings och skiftnycklar?

Jag kanske börjar bli gammal, vad vet jag, men när jag befinner mig i ett plåtrör, på denna höjd och i denna hastighet vill jag helst inte få vibbarna av att jag befinner mig på en marknad i Bulgarien.

Det gick inte att fälla stolsryggen. Jag trodde det var ett skämt. Ända tills jag insåg att toaletten faktiskt var gratis att besöka. Det fick mig att hålla mig för skratt en liten stund till.

Flyg inte med Ryanair. Mata inte trollen.

Rom

Rom ligger i Italien, eller tvärtom beroende på hur du väljer att se på saken. Som besökare bör du som vanligt vara medveten om en hel del olika saker.

Till att börja med checkar Italien av en hel mängd punkter på U-landslistan:

– Flygplatsen ser ut som en scen från en zombieapokalypsfilm.

– Graffitti av varierande kvalité är ständigt närvarande.

– Husen har inbyggda jalusier för att stänga inne en förmodad misär.

– ”Kommersiella byggnader” har gallerförsedda ingångar i syfte att stänga ute förmodad misär.

– Vägskyltarna innehåller lika många pilar som utvalda scener ur Sagan om Ringen

– En generell lukt av stekt hund flyter omkring som en osalig ande.

– Cigg är billigare än glass.

– Vatten är dyrare än skitit vin.

– Total avsaknad av Heinz tomatketchup

I Rom bor det Italienare. Inte helt överraskande och ett faktum du bör vara medveten om utifall ett besök planeras.

Italienare tycker om att göra fyra saker någorlunda effektivt och snabbt: Ta beställningar på restauranger, prata italienska, röka cigg och köra bil.

När det kommer till allt annat som existerar kan hastighet, kvalité och servicekänsla egentligen kvitta enligt italienare. Vilket i sig är en bedrift och en syn på livet som fler kanske borde anamma delar av. Beroende på perspektiv så klart.

Enligt en bekant som arbetar i Rom, hade deras italienska avdelning sämst poäng i medarbetarundersökningen kring hur de anställda tycker att vågskålen jobb vs. livet i övrigt fungerar. Misären var stor! Är stor! Det jobbas så in i helvete mycket! Impossible!

Och då börjar de flesta runt 09:30-10 på morgonkvisten, kör en trevlig och tilltagen lunch för att sedan gå hem innan kl. 16:00. Vetskapen om den inställningen är bra att bära med sig vid ett besök i en av vår civilisations huvudstäder. Det blir liksom lite mindre frustrerat då.

Just den inställningen kan ha varit anledningen till alla andra ställningar jag såg under mitt besök – nämligen byggnadsställningar. De fanns överallt, särskilt på och runtomkring alla gamla påminnelser över mäktiga mäns storhetsvansinne som jag ville se. Colosseum har de till exempel tydligen försökt renovera sedan Obelix brakade in i skiten för en massa år sedan.

När jag råkade samtala med en lokal restaurangägare kring fenomenet, påstod denne att alla gamla statyer, fontäner, gladiatorarenor, kyrkor och tempel är väldigt gamla och måste fixas till med jämna mellanrum för att inte ramla ihop.

Så långt hängde jag med, så långt kände jag mig som ett geni.

På frågan kring hur lång tid renoveringarna tar, skrattade restaurangägaren så att hans mage guppade upp och ner, och informerade om att det är ju så mycket att renovera, det är varmt på sommaren och att Italien inte har några pengar kvar. Samt att allt detta tydligen är tyskarnas fel. De dära tyskarna har lurat Italien och påverkat vädret. Något om obligationer var problemet, men jag vet inte säkert. Jag lyssnade inte så noga eftersom min smakfulla Carbonara precis anlänt. Jag kan bara konstatera att om byggjobbarna har samma sunda (perspektiv) inställning som övriga arbetsstyrkan kan nog Fontana di Trevi vara avstängd, torrlagd och igenbommad ett tag till. Vilket känns lite synd, då fontänen säkerligen hade sett väldigt vacker ut med vatten.

När vi ändå är inne på så kallade sevärdheter (ett oerhört laddat och subjektivt begrepp) måste väl ändå nämnas att Rom är proppfullt av dessa. Staden har ju som bekant under massor av år präglats av män med idéer och ett stort behov av att hävda sig.

Stadskärnan är relativt liten och snårig. Precis på samma sätt som de flesta gamla städer är. Den kommer liksom svälja dig på ett trivsamt vis. Små och trånga gränder samsas med torg prydda av porlande vatten och stela statyer för att öppna upp sig i bredare shoppingstråk.

Att förflytta sig runt mellan platser att ta #selfies framför är både enkelt och komplicerat på samma gång. Lite som att vara bakfull och gå till McDonalds. Ibland går det snabbt och smidigt men när man allra minst anar det får man vänta på självklarheter.

Köp en karta, flagga ner en taxi eller snör på dig ett par sköna skor. Hyr för gudsskull inte en vespa eller en bil. Ge dig inte ut i trafiken. Det tål att upprepas – ge dig inte ut i trafiken. Inte för all mozzarella i Småland. Om du inte får tag i en M1A1 Abrams main battle tank vill säga. Då kanske. Du kan tacka mig för tipset efter att ha tittat på trafiken. En flock älgar som hittat en skog full av hallucinogena svampar är mer organiserad och harmlös än trafiken i Rom. Det enda som ignoreras mer än rödljus i Rom är dokusåpakändisar när barturnén är slut.

Vad alla ojämna kullerstenar spelar in i denna galna dans vägrar jag spekulera i. Skateboard är inte att tänka på i alla fall.

Taxi får förresten anses som billigt i den italienska huvudstaden. Det kan vara värt att notera. Speciellt när du sitter och sneglar igenom vinlistan på kvällen. Att ta sig fram till fots är heller inga problem men märk dock att om du använder dig av dina egna fötter kommer vattenkostnaden att driva dessa framåt äta upp en del av din budget. Detta då Italien är att betrakta som ett u-land och i u-länder är, som redan nämnt, rent vatten alltid en dyr historia. Speciellt på sommaren, då är det varmt så in i norden. Som vanligt i u-länder är kollektivtrafiken inte att lita på för fem lire.

På din karta som du betalat ungefär tre euros för kommer det att finnas allt möjligt utpekat. Nedan följer en lista som är raka motsatsen till generell och objektiv:

Vatikanstaten
Här bor Påven, en hatt och hans hantlangare. Det finns muséer, allmänt hyckleri, målningar, kyrkor, torg, fontäner och män i roliga kläder.

Pantheon
Ett asgammalt tempel med ett hål i taket där det sägs aldrig regna in. Således ett mäktigt hål. Kanske det bästa hålet någonsin.

Katakomber
Tunnlar under staden. Förbannat bra om man vill slippa solen en stund.

Kapucinerkryptan
Rekommenderas om du som besökare tycker om döskallar.

Spanska trappan
En trappa som byggdes med franska pengar och döptes efter ett torg vars namn inte alls hade något med en trappa att göra. Enligt rykten innehåller trappan 138 trappsteg. Vilka känns som många fler trappsteg när solen skiner.

Collosseum
Denna gamla gladiatorarena kan inte ha undgått någon som tittar på film. Den är mindre än man kan tro och på exakt samma sätt som den är mindre än man kan tro, är den mer exploaterad än man vill erkänna för sig själv. Det är något visst med mänskligheten ändå.

Villa Borghese
Park med skugga och relativt billig dryck. Och glass. Här finns också ett eller flera museum och ett zoo. I muséet finns saker som finns i muséer och på zoo:t finns det saker som finns på ett zoo. Det vill säga roliga djur. Utanför ingången till zoo:t fanns, och finns förmodligen fortfarande, en stor och rosa kanin. I parken finns cyklar och Segways att hyra. Varför vet jag inte.

Piazza Navona
Ett stort torg med ännu en fallosymbol. Runt omkring torget finns förtäring av olika slag.

Fontana di Trevi
En, tidigare nämnd och berömd fontän som i skrivandets stund saknar vatten. Vilket, enligt SAOLs definition av ordet ”fontän”, betyder att den inte är en känd fontän. Ingen fontän alls faktiskt. Jag är inte alls bitter, sa jag det?

Gemensamt för alla sevärdheter i Rom är att de alla, som nämnt tidigare, andas storhetsvansinne, hybris och desperation (Underskatta aldrig hur långt en människa kan gå för att försöka övertyga en annan människa om att det är en bra idé att vänslas lite.) Hur lång tid dessa tagit att uppföra, hur många dagar som gick åt till alla detaljer och vad materialet egentligen kostade har nog bara Google svaret på. Jag kan bara spekulera och spekulation i text gör sig sällan bra.

En annan aspekt av begreppet desperation lever vidare i form av försäljare. Dessa försöker, likt flygvärdinnorna på Ryanair, sälja allt mellan himmel och jord. Lustiga hattar, solglasögon, väskor, vatten, paraplyer att sätta på huvudet, plastsvärd, målningar, små kopior av sevärdheterna instoppade i små kupoler som imiterar snöfall om de skakas på, nyckelringar, små helikoptrar i neon och mycket, mycket annat. Monumenten är ibland så översållade med pryttlar och den moderna människans påhitt att du nästan kommer kunna hör dem sucka.

Mitt förslag är att du funderar över lite innan vad just du är sugen på innan du åker. Du kommer förmodligen inte hinna se allt och köpa allt under din vistelse i Rom.

Maten, vinet och natten

Åker du till Italien måste du äta och dricka saker. Annars missar du en hel del av hela syftet med resan. Jag skulle kunna gå så långt och säga, att om du inte tänker äta en endaste pastasnutt eller sula i dig minst en flaska rött, ja då kan du likagärna zappa fram alla gamla ruiner på Discovery, luta dig tillbaka i soffan, skrapa en triss och le fridfullt åt avsaknaden av försäljare och en sol som vill mörda dig.

Å andra sidan, om du har en bra italiensk restaurang hemmavid, kanske Discovery är ett alternativ trots att du är hungrig?

Nåväl, hamnar du ändå i Rom – ät och drick. Det finns ingen hejd på kvalité och smaker när det kommer till mat och vin. Ostar och desserter. Med svenska mått mätt hittade jag inte en enda medelmåttig restaurang och ett gäng som var långt över genomsnittet. Ta en, vilken som helst, med vita dukar och tjocka kypare. Det kan inte gå fel. Speciellt inte i kombination med en utstuderad strategi. Personligen tog jag sikte på rätter jag brukar äta hemma, antingen laga själv eller beställa på restaurang, en upplevelse känns ofta mer relevant när referenser finns med i bilden. Å andra sidan kommer jag aldrig kunna äta dessa rätter och känna något för dem igen.

Fördelar och nackdelar att väga som med allt annat. Ge och ta. Gungor och karuseller.

När solen har gått ner, kan en besökare med fördel ge sig ut på staden utan vilja sälja sin själ för en påse isbitar och en kylig nordanvind.

(Med tanke på att solen i Rom är italiensk stretar den emot jordens rotation förvånansvärt bra. Den lämnar också efter sig en envis värme, vars arbetsmoral förmodligen vida överskrider renoveringsarbetarnas.)

Rom är översållat med uteserveringar och eftersom det är varmt och soligt väldigt mycket längre än i Sverige är dessa serveringar inte på liv och död. En tumme upp eller en tumme ner avgör inte ditt öde här. Här finns plats. Solen skiner ju imorgon också. En annan fördel med italienska uteserveringar är att de ofta är sköna att omfamnas av. Liksom utstuderade och konstruerade av erfarenhet och kärlek. En konspiratoriker kan här behöva stanna upp en stund och misstänka att det finns en korrelation mellan BNP och komforten på uteserveringar. Om det var en fråga, svarar jag: ja, så är det nog.

Sjunk ner och låt en mer än ljummen sommarkväll, gamla fasader och historiens vingslag hålla dig sällskap.

Ovanstående kan utföras på Piazza delle Coppelle. Ett litet torg som påminner om en anspråkslös innergård. Husen som reser sig runtomkring plockar effektivt bort allt som påminner om en storstad samtidigt som de låter en medelhavsnatt leta sig ner till stolarna och borden.

Avslutningsvis

Rom är en fantastiskt vacker stad som påminner om en tid som en gång var. Och kanske också det som en gång kommer att bli. Åk dit om du inte varit där. Italienarna hjälper en intet ont anande nordbo att komma ihåg vad som faktiskt kanske är viktigt. Beroende på kontext är dock viktigt att påpeka så att ingen blir besviken.

Det är rörigt, varmt och sällan tyst och lugnt. Ledningar, sladdar och kablar ser ut att vara dragen av en fullkomligt espressopåverkad spindel, gatorna planerade av dennes kusin, avloppen uppstyrda av en rörmokare som är upptagen med att rädda en prinsessa i ett annat slott, skyltar uppsatta av valfri politiker och bilarna på gatorna parkeras med största sannolikhet av någon som egentligen jobbar som provsmakare i Ernesto de Wonkas vinfabrik. Vaffanculo är på riktigt, rödljus betyder ingenting, träden suckar uppgivet och envist, kullerstenarna är nötta, fasaderna slitna, marmoren blank, fontänerna fantastiska, antika statyer skakar hand med 2000-talets plast och smakerna är lika långt ifrån halvfabrikat som Atlanten är bred.


Ännu en lista:

– Använd vita taxibilar. (Andra kan vara lömska.)

– Prova mozzarellan, den tillverkas tydligen i närheten och är därför trivsamt färsk.

– Missa inte glassen mest överallt.

– Glöm inte att dricka i värmen. (Två liter i timmen sa någon.)

– Stressa inte. Ta god tid på dig att betrakta alla gamla saker. Fundera över varför de existerar, vad som ligger bakom. Och varför. Tänk på hur liten du är, på hur kort tid du kommer att vara här.

– Notera att om du egentligen inte har någon destination, kan du aldrig vara vilse. Kan du aldrig vara vilse, är du heller aldrig sen någonstans.

– Om du ska möta någon på Piazza Navona och åker till Fontana di Trevi finns risk att du blir lite sen.

– Var inte rädd för att fråga, Italienarna är inte så tuffa som de ser ut.

I en öde vallokal finns inga idioter

En vis man sa precis att det går att hitta misär i varje livssituation. Jag är mycket benägen att hålla med. Jag skulle nästan kunna sträcka mig så långt som att säga att det är en av de faktorer som tröstar mig när jag dag ut och dag in tvingas ut i verkligheten.

Alla människor tenderar att skapa subjektiva och relevanta problem. Det är en del av oss.

En fördel? En nackdel? Det låter jag vara osagt. Men som människa söker vi hela tiden ursäkter och förklaringar.

Förklaringar till varför vi existerar och ursäkter till varför vi beter oss som vi gör.

På sistone har sociala medier varit väldigt fulla av jakten på förklaringar till varför vissa människor har röstat som de har gjort. Eller varför inte vissa människor har röstat alls. Varför allt blivit som det blivit.

Det finns de som, röstar på nazister, nästan nazister, hälsofascister, kapitalister, socialister och feminister. Och allting däremellan. Tydligen.

Men värst är de, efter vad jag kan se, som inte röstat alls. Skämmes tammefan för att ni inte gick och röstade blankt, i en demokrati som inte fungerar, på grund av ett system som lider av dess användare.

Jag vet inte, jag kanske är lite barnslig men jag skulle vilja likna en blank röst vid att gå till en biosalong och sätta sig vid kassan och vägra se en film. Därför att det inte finns några bra filmer. Och att inte rösta alls med att inte gå till salongen alls. Vad är skillnaden? Om inga besökare kommer till bion, uppmärksammas väl detta och bion får ta sig i kragen? Om besökare sitter och muttrar ute vid kassan, muttrar över utbudet på duken och bakom kassan, hur skulle det tolkas? Som att dårhuset precis öppnat portarna?

En haltande liknelse jag vet. Men jag är bara människa och tänker inte alls be om ursäkt för någonting.

Galenskap!? Det här är min text.

Politik var det och så här i tider av supervalåret blir jag lite brydd. Av två anledningar mest.

Det första som gör mig brydd är alla politiker som tävlar om röster. Det tävlas om röster på ett sätt som nästan får mig att bli lite illamående. Typ som Magnus Uggla. Politikernas ambition att leda och enligt egen utsago ställa saker tillrätta vet egentligen inga gränser. Lite som om Douglas Adams käkat LSD och skrivit en bok. Med sin totala avsaknad av självrannsakan framstår dagens politiker som deltagare i valfri dokusåpa (helst en där deltagarnas existens är helt beroende av tittarnas röster), alternativt tv-shopförsäljare.

Skärmavbild 2014-06-03 kl. 18.17.32

Specialpriser och en produkts alla helt förträffliga egenskaper basuneras helt oblygt ut. Oblygt trots att politikerna vet att ingen jävel överhuvudtaget kan ta dessa fakta på allvar? Det är ju för fan omöjligt.

Alla problem i samhället kan omöjligen vara ”invandrarnas fel”, eller vänsterblockets fel, eller högerblockets. Eller för låga skatter! Eller för höga skatter! Hade det varit så enkelt, hade vi väl för fan inte haft några problem alls? Det är en grå och otäck soppa av förtvinande och förvirrade lögner, allt för att få tag i makten. Äran att styra. Att få kalla sig statsminister! Tänk att få kalla sig statsminister! Mamma, pappa! Titta på mig!

Någon annan sa en annan gång att makt borde tammefan inte ges till den som vill ha den. Och absolut inte ges till den som försöker tillskansa sig den med lögner. Jag kan inte hålla med mer.

Vidare, jag hittade detta på Facebook:

Socialdemokraterna i samarbete med MP och V: (högkonjunktur)
Sveriges befolkning 2005, 9.047.752
Genomsnittlig arbetslöshet 2005, 8,32%
Antal sysselsatta 2005, 4.384.500
Statsskulden 2005, 1.286,8 miljarder (40,7% av BNP)
Svenska statens totala tillgångar 2005, 1.047 miljarder
BNP 2005, 3.152,7 miljarder kronor (348.480 Per Capita)
Antal företag 2005, 838.800
Skatteintäkter 2005/2006 1.334.4 miljarder (348.480 per capita)
Antal utförsäkrade 2005, 20.000
Disponibel inkomst 2005, 176.200kr

Alliansen (Under global finanskris)
Sveriges befolkning Nu, 9644.864 +597.112
Genomsnittlig arbetslöshet Nu, 7.51% -0.81%
Antal sysselsatta Nu, 4.698.000 +313.500
Statsskulden Nu, 1.232.8 miljarder -54 miljarder
Svenska statens totala tillgångar Nu, 1.410 miljarder +363 miljarder
BNP Nu, 3.604 miljarder +451.3 miljarder (373.700 per capita)
Antal företag Nu, 1.041.057 +202,257
Skatteintäkter Nu, 1.614 miljarder +279.6 miljarder (167.360 per capita)
Antal utförsäkrade Nu, 17.000 -3000
Disponibel inkomst Nu, 197.700kr +21500kr

Källa: Ekonomifakta.se, SCB.se, ESV.se, Svenska statens årsredovisningar. Alla siffror är inflationsjusterade.

Jag skiter ärligt och fullt i vilka siffror som har rätt, eller vad som är bäst och är för dåligt insatt i nationalekonomins äldla konst för att göra en bedömning om vad och varför vissa siffror inte är andra siffror lika.

Det jag menar är att Stefan Lövén hävdar att allt är skit nu och att allt var bättre förr. Sverige är slut som artist! Ett perspektiv han får ha om han vill. Så klart. Det är helt okej. Men han får gärna förklara för mig hur det var skit förr jämfört med nu om man tittar på dessa siffror? Vad vet han som jag inte vet? Och om han som politiker vet något jag som väljare inte vet, varför berättar han det då inte för mig? Vad vet han som högerblocket inte vet? Eftersom högerblocket hävdar att allt är fantastiskt. Och vad vet högerblocket egentligen? Och varför?

Allt medan andra partier lovar kortare arbetsdagar, en fantastisk sjukvård, ren natur, rabatter på Messmör, en perfekt värld och allting däremellan.

Men, om man tittar på siffrorna ovan och tror på dessa siffror, varför fungerar vissa samhällsfunktioner sämre nu? Än förr? Speciellt om man ska tro andra? Vem vet bäst? Och varför? Samt, hur ska jag kunna tro på någon endaste människa som så desperat verkar vilja ha makten i riket?

Som lovar löften på löften snabbare än Lucky Luke pepprade med sin pickadoll? Löften som får tv-shops magruteprodukterna att framstå som förankrade i en sorts verklighet. För helvete säger jag. Säg sanningen istället, säg hur jävla lika alla partiprogram är varandra, hur långt från verkligheten texterna är, vilket soppa alltsammans blir, berätta saker för vad de är. Håll med om något endaste litet er ”motståndare” säger.

Och sluta framförallt bete er som 14-åriga pojkar som försöker ligga med sin första tjej där i den andra soppan som kallades högstadiet. Ett desperat beteende med tomma löften är inte vad vår planet behöver. Lämna sådant åt tv-shop, dietbolag, oljeföretag och supermakterna.

Det andra som gör mig brydd är folket. De som ska välja ut vilken fjortonåring som ska sälja stekpannor, magtränare och bantningsutrustning till dem.

För helvete säger jag. Igen. Jag har sagt det förut och säger det igen. Som Winston Churchill en gång sa: ”Det bästa argumentet mot demokrati är en feminuterstitt på Lyxfällan.”

Öppnar en människa ögonen och i samma stund har oturen att behöva kliva utanför dörren är det omöjligt att inte lägga märke till alla andra människor som lever och verkar i samhället runt omkring. Och fyfan vad rädd en människa kan bli.

Folk är folk och folk är fan idioter – råder en vattentät devis. En ubåt om man så vill. En sorgsen ubåt som alltid, förr eller senare, tvingas upp i dagsljuset för att skåda den misär en demokratisk verklighet alltid lever upp till.

Majoriteten har alltid fel i allt annat, varför skulle det vara annorlunda på valdagen?

Överallt springer folk omkring och vet politik. Diskuterar politik. Förstår politiker. Har en åsikt. Härlig är Jorden. Bäst tycker jag nästan om den typ av folk som påstår att de ser objektivt på den politik de talar om. Som påstår att de inte utgår från sig själva och sin egen livssituation när de ska till att rösta. De röstar för det stora hela! För den stora massan! Som om en objektiv analys av någonting, någonsin har existerat.

Eller när kändisar skriver krönikor om att de minsann inte alls behöver 500 spänn extra i plånboken efter jobbskatteavdrag. Utan att reflektera över att det finns människor med yrken och livssituationer som behöver 500 spänn till i månaden en hel del. Det hela är vackert.

En annan favorit är alla kränkta människor. Det är synd om alla idag. Speciellt de som absolut inte rår över sina egna liv. Kränkta vita män, kränkta vita kvinnor, kränkta alla andra. Speciellt alla som egentligen kanske inte behöver vara så jävla kränkta? Rasister gråter och tjuter: antidemokrati! Över näthat när de vräker ur sig sin rasbiologiska yttrandefrihet på Twitter. Självutnämnda provokatörer lider när någon provocerar tillbaka. Människor som inte är förmögna att se utanför sin egen tomtgräns sitter och tycker och tänker och tycker om det stora hela. Det är vackert.

Nästan lika vackert som alla dårar som springer omkring och tycker att samhället och planeten är skyldiga dem något.

Ungdomar som börjar råna folk för att buhuh det finns ingen fritidsgård. ”Vi har inget att göra här, Så vi skriver på väggarna, ingen bryr sig om oss! Sniffa lim! Inga betyg för ingen håller en pistol mot våra huvuden och tvingar oss lära oss saker” – hörs från förorter, innerstäder, småstäder, medelstora städer och inga städer alls. Sverige sviker! Skolan sviker! Föräldrar?! Polisen! Fyfan!

Gå till skolan. För fan. Den är gratis. Läs en bok. Skriv ett prov. Håll dörrar öppna. I Sverige är dessa dörrar gratis att hålla öppna. (Ja, ja, ja, jag vet att vi har olika förutsättningar att hålla dörrar öppna, men det är likväl gratis att göra detta.) Ta tag i rodret, var ditt eget ödes maniske kapten. Inse att lim och skolk får konsekvenser och att det inte går att skylla snatteri på sysslolöshet.

Lika lite som det går att skylla sysslolöshet på att staden du bor i inte fixar jobb åt dig. Buhuhu jag kan inte flytta. Buhuhu jag vill inte flytta jag är ju uppvuxen här. Som om det är en mänsklig rättighet att bo på en plats och få det att fungera under hela sin livstid. På 1800-talet flyttade folk över Atlanten för att det sket sig på hemmaplan. Men gud nåde oss om du ska behöva flytta 10 mil för att kunna försörja dig själv. Det är för jävligt! Jag vet. Jag ber om ursäkt för de högt ställda kraven. Staten borde ju tillhandahålla jobb, så klart.

Eller nej jag tar tillbaka den – det går med fördel bra att växa upp nästan när som helst. Det finns människor i vårt samhälle som faktiskt behöver hjälp och stöd. På riktigt. Människor det faktiskt är synd om. På riktigt. Människor som inte sitter och spelar playstation och fabricerar ihop diagnoser bara för att fabriken slog igen. Det hela är respektlöst mot dessa människor, mot andra människor. Mot dina medmänniskor. Mot samhället i stort.

Mot världen i sin helhet. En värld där människor sliter ut sig för att knappt har råd att andas. Fundera på den medan du nästan läser årets partiprogram för att lista ut vilket parti som ger dig mest tillbaka av din lön, sänker skatten mest eller slänger ut flest bidrag.

Vad är det för jävla ansvar du ska ta?! Jag vet inte. Jag är generellt emot ansvar. Men öppna ögonen och ta ett, ett enda litet beslut med vidöppna ögon. Klipp kreditkorten, de fysiska och psykiska.

Men vad vet jag? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte alls. Jag vet bara att jag börjar bli lite trött på ordet ”politiker”, smått illamående när jag hör ordet ”ansvar” och jag får aids i öronen av debatter och radioreklam.
Sluta sälj vår demokrati med samma löften som Com hem inte alls håller. Och sluta köp dessa löften utan att läsa det finstilta. Det påverkar mitt liv också.

Jag orkar inte mer.

Tjockskallar.

Avslutningsvis tycker jag du ska ställa dig frågan: ”Har jag någonsin sett en tjock sköldpadda?”

Hamburgarbojkott

SSU i Göteborg har tydligen (och sjukt nog) initierat en sorts en bojkott mot snabbmatskedjor. Därför att de inte erbjuder speciellt bra arbetsvillkor.

(Jag menar man bojkottar väl för fan inte hamburgare om man är vid sina sinnens fulla bruk?!)

Men nyheten om arbetsförhållandena gör mig chockad. Riktigt chockad! Alltså chockad! Jag menar tar man McDonalds reklam på sistone, så påstår de sig ju lita de ju på unga och vill ge unga chansen. Vill ge ansvar! Främja! De tror på ungdomen!

Att de då anställer unga och ger dem dåliga villkor? Jag är chockad. Chockad att det är därför McDonalds vill anställa unga. För att de jobbar för dålig lön och på konstiga tider. Jag är chockad! Chockad!

bananprojektet.se har försökt nå McSvar för en kommentar i frågan utan att lyckas.

Clownen är en snögubbe: Planeten och människan

Jag vill ta tillfället i akt att göra en klassiker. Dra över två flugor i en smäll. Käka två olika sorters godisbitar på samma gång. Men tyvärr, tyvärr och tyvärr blir det ingen söt smak i käften. Nej, icke, som vanligt blir det tvärtom när man försöker gå utanför dörren och roa sig lite.

Ja, som du förstått gick jag på bio igen. Vilket är den första av flugorna. En liten och konkret och väldigt isolerad händelse, på en plats långt borta från all action som kan användas till att belysa ett större och viktigare problem. Så det så.

Det är ju tyvärr ofta så att jag glömmer bort vilken jävla misär ett litet biobesök alltid slutar i. Ibland väger jag också viljan att se en film mot vilken jävla misär det kommer att sluta i. Jag önskar jag skulle kunna säga att jag ställer mig framför fläkten med öppna ögon varje gång. Så är inte fallet. Jag är människa. Tyvärr. Jag lurar mig själv. Intalar mig själv hårt att det förra besöket inte alls var så farligt egentligen. Att jag hetsar upp mig och stör mig på saker som egentligen inte finns. Om jag bara går dit med öppna ögon och vet om att människorna som sitter bredvid mig är dårar, stollar och idioter – kommer allting bli bra. Då vet jag ju vad jag ger mig inpå.

Att hålla förutsättningar och förväntningar på sånär liknande nivå är a och hela jävla alfabetet. Så jag lurar mig själv. I takt med skräckminnen från tidigare besök bleknar, gör att jag ibland går dit igen. För att jag är människa. Och idiot.

Filmen var ungefär tre timmar lång och bygger på en bok som skrevs för längesedan.

För att klara av att se en sådan film behöver människor godis och en tankbil läsk per skalle. Så långt är jag med, det kan jag kanske köpa och stoppa in i garderoben. Låsa dörren och släcka ljuset. Bortse ifrån. Påsar prasslar och hårda karameller krasar. Det är okej. Även visst sörplande från läskedryck kan tolereras, trots att jag generellt anser att vuxna människor som inte kan dricka flytande substanser utan att sörpla kanske borde omvärdera sig själva en smula.

Men! Här kommer stormen i vattenglaset.

Om du är så förbannat förkyld att du inte kan andas utan att i varje andetag under en tre timmars filmvisning dra in två kilo snor och därmed låta som en sönderavlad hund – är det inte då läge att kanske ställa sig framför spegeln innan du går hemifrån? Se på dig själv. Tänka: ”Fan, vill jag verkligen sitta bredvid mig själv i tre timmar? Riskerar jag att göra bioupplevelsen för mina medmänniskor mindre rolig? Riskerar jag att sitta och nysa och snörvla ner människor så de också blir sjuka? Borde jag kanske stanna hemma?”

Svaret blir naturligtvis ett rungande och ekande – ”Nej! Jag förtjänar att gå på bio! Det är en mänskligrättighet. Jag skiter i att jag är döende. Jag, jag! Jag! Det är jag! Jag ska gå dit! Dit ska jag gå! Jag ska sitta där och snörvla, nysa och frysa och hosta i tre timmar. Alla andra på bion för anpassa sig efter mig. Om de nu skulle störa sig på mig från första början. Jag menar, jag stör mig ju inte på att jag drar in två kilo snor ett par gånger i minuten, varför skulle någon annan bry sig? Och alla har väl varit sjuka nu? Så jag smittar väl inte?”

Här börjar alltså problemen, det är just…”vänta! Vänta! Jag är inte klar! Alltså, jag har ju läst boken också! Vilket kanske inte alla har som sitter bredvid mig. Så mellan mina snörvlingar och försöka att påbörja min alldeles egna lilla pandemi kommer jag också att fnittra, skratta och påpeka hur långt ifrån boken filmen faktiskt är. Jag kommer göra detta högt och tydligt så att alla hör.”

Perfekt.

Tack!

Så, här ser vi ett exempel på en storm i ett halvfullt vattenglas. Eller, det är ju trots allt snart jul, en liten snöglob med en skitstorm som representerar mänskligheten i stort.

Jag. Jag. Jag och bara jag och mig själv. Det är allt.

Det är väl inte hela världen säger du. Ett biobesök liksom? Kom igen! Hur kan du störa dig på sådant där? Gå inte på bio då!

Möjligt. Troligen helt och fullt och självklart. Man borde släppa sådant. Rycka på axlarna.

Men! Se på hur världen ser ut. Detta ytterst mänskliga beteende att inte kunna sätta sig in i sina medmänniskors situation. Att inte kunna se saker bortanför de självcentrerade skygglapparna är och förblir ett problem. Att bara tänka kortsiktigt och utifrån sitt eget perspektiv dödar oss långsamt. Kniven sitter redan i ryggen på vår planet och vi turas alla om att vrida den varv efter varv för vår egen vinning och vårt egets nöjesskull.

För girighet och effektivitet offrar mänskligheten allt. Den gamla beprövade metaforen att vi är som loppor som sätter eld på hunden vi bor på – fungerar överallt och hela tiden. Jämt.

Alltsammans är så efterblivet att jag vet som vanligt inte hur jag ska förhålla mig till det. Allt jag vet är att det inte är konstigt att vi är där vi är. Eftersom vi aldrig någonsin kan lyfta blicken från oss själva. Se dig om i vardagen. På tv. I tidningar. På bloggar. Överallt ser vi dessa narcissistiska drag och över-själviska beteende. Och om vi, de små människorna är så här – varför skulle de som har någon sorts ”makt” och inflytande att påverka saker vara annorlunda?

Girighet och effektivitet. Avsaknaden av fokus på hållbarhet och återvinning stryper oss sakta, sakta, sakta. Ekorrhjulen skramlar vidare och ingen jävel har tid, ork eller lust att höja blicken och se framåt. Ägnas ens en enda liten tanke åt att minska vårt avtryck på planeten? Att försöka tänka långsiktigt?

Jag ser inte ett enda initiativ från storföretag och politiker som inte känns som ett pr-trick eller följs av ett osynligt suckande.

Kära lobbyister, politiker, företagsmuppar och övriga clowner, sluta förstör min planet.

Kära medmänniskor, höj blicken lite grann bara. Att sitta och stirra i en låda där ni frenetiskt klottrat ert namn på insidan och inrett med speglar – håller inte alls i längden.

Fetton.

Vad håller vi på med egentligen?

Ett par tänkvärda tankar kring skidåkning. Signerat http://jarlenas.blogspot.se

Till att börja med vill jag tacka alla företag och fantastiska människor som har stöttat mig och min skidåkning under dessa år. Ni har tagit mig till fantastiska platser och fantastiska upplevelser. För detta är jag er evigt tacksam.

Att vara sponsrad innebär en massa saker, varav de flesta är enormt angenäma. Du får gratis skidprylar och således mer pengar till att åka skidor. Du får åka på fantastiska resor med fantastiska människor. Kort och gott; det finns många, väldigt bra, anledningar till att vara sponsrad.

Som jag ser det finns det en enorm nackdel, som också är den enda egentliga nackdelen, vilken implicerar och förutsätter en hel massa saker jag faktiskt inte är helt ok med. De flesta märken jag tidigare samarbetat med har haft en sund och förhållandevis hållbar inställning till både tillverkning och sponsring. Jag vill ogärna trampa någon på tårna med detta inlägg, även om jag är fullt medveten att jag gör det (inklusive mina egna tår).

Vilken är då denna nackdel? Som sponsrad åkare är ditt syfte att sälja mer, att öka konsumtionen. Vad är det då för fel på detta? Det leder väl bara till ekonomisk tillväxt, vilket är bra för landet där företaget ligger? Ja, precis så. Konsumtion är i sig problematiskt, all konsumtion (i dagsläget) tär på vår planet och dess invånare, hur mycket det tär är dock en gradfråga – problemet är att det tär. Ekonomisk tillväxt är lika problematiskt: världen har en begränsad tillgång på resurser (andra kallar det kapital, kalla det vad du vill), jag gillar att likna denna begränsade tillgång med en tårta. Denna tårta ska räcka för att mätta alla munnar på vår planet och den ska räcka länge (förhoppningsvis väldigt länge). Utan denna tårta kommer mänskligheten gå under (planeten bekymrar mig inte, den kommer att överleva mänskligheten också), vi behöver därför ett system som inte bara tar av kakan, utan också bakar vidare på den och fördelar de bitarna som vi bör använda jämt. Det finns en del företag idag som gör sitt bästa för att ta så små bitar som möjligt av kakan och försöker se till att inte stjäla någon annans bit. Detta är givetvis smått fantastiskt, gör mig lite tårögd och skänker mig hopp om mänskligheten. All cred till dem. Med det sagt är syftet med en sponsrad åkare fortfarande först och främst att öka konsumtionen av företagets produkt. Som ni kanske misstänker ogillar jag dagens konsumtionshets och vill inte gärna öka mitt bidrag till den mer än nödvändigt.

Därav söker jag hellre möjligheten att samarbeta med företag genom att bidra till produktutvecklingen, att försöka skapa allmänt bättre produkter och produkter med bättre hållbarhet – vilket i mitt naiva sinne leder till en minskad konsumtion (nöjda människor tenderar att inte köpa en ny produkt lika ofta, håller produkten dessutom längre finns mindre anledning att byta ut den). Men jag vill inte ha som huvudsyfte att marknadsföra en produkt.

Nu är det knappast så att jag ser ner på dem som väljer att vara sponsrade, en del försörjer sig helt och hållet på det – vilket är väldig kul för dem, att kunna leva på ett av sina största intressen skulle nog få tacka nej till. Jag ifrågasätter dock dem som tar beslutet att marknadsföra företag som är rent vidriga mot både människa och miljö starkare än dem som väljer företag med en mer genomtänkt och hållbar plan. De senare gör faktiskt en insats för världen då den produkt de ska öka konsumtionen på tar marknadsandelar från det sämre alternativet. För att göra ett enkelt exempel: ponera att det finns tio företag; fem dåliga; fem bättre, de dåliga företagens negativa påverkan får värdet 2 medans de bättre får värdet 1. Skulle bara de dåliga företagens produkter konsumeras skulle alltså den totala påverkan bli 10, och åt andra hållet 5. För varje produkt som konsumeras av de bättre företagen blir alltså den negativa påverkan något mindre – vilket är bra. Det är dock ”bara” ett sätt att göra konsekvenserna av det verkliga problemet mindre, med det är kanske ett steg i rätt riktning.

Kommer jag i framtiden pusha för produkter jag tycker är bra både från företag med en hållbar produktion och de som skiter i vilket? Givetvis, jag är en prylnörd och kommer att ge min åsikt om olika produkter med slutmålet att konsumenten ska bli nöjd, men givetvis trycka lite extra för de företag som har en vettigare plan (i den mån det är möjligt).

Vilken hycklare du är, du jobbar i en skidbutik där ditt syfte faktiskt är att öka konsumtionen! Ja, jag är precis lika stor hycklare som alla andra, det är ingenting jag förnekar, men jag är medveten om det och försöker på olika vägar bidra till att få den här planeten till en lite trevligare plats att vistas på. Både för oss som lever nu och framtida generationer.

Kommer jag någonsin synas marknadsföra produkter igen? Kanske, på vilket sätt det eventuellt skulle ske är än så länge väldigt oklart, se mitt uttalande om mig själv i stycket ovan.

Det är ändå ingen som vill sponsra dig, du är kass etc. Må så vara, och ärligt talat rör det mig inte ryggen, detta är mitt förhållningssätt till alltihop. Köp det, köp det inte, kritisera det mer än gärna men ignorera det inte. Det lyfter en viktig fråga.

TL; DR: lägg av, läs.

Vattenkokaren

Jag har ett problem. Jag behöver en ny vattenkokare. Anledningen till detta är förhållandevis enkel. Min gamla trotjänare håller inte måttet längre. Vare sig visuellt eller funktionellt.

Den gör sig inte i sin nya miljö. Inte ens om den varit ny hade den funkat speciellt bra. Jag behöver någonting mer. En mer avvägd design. En som passar in. Det hela är ett oerhört vågspel. Jag kan inte ha en vattenkokare som passar in för mycket. Men inte heller en som sticker ut för mycket. Den får inte ta fokus i köket. Jag vill för allt i världen inte kliva upp på morgonen och behöva se en vattenkokare det första jag gör. En som liksom blänker och sticker i ögonen. En vattenkokare är en variabel i köket. Ett verktyg i första hand.

Att ha ett verktyg som en sorts prydnad går emot mycket av vad jag tror på. Min filosofi. Som de människorna som har ett skåp i glas med all sin sprit i. Jag ryser vid blotta tanken. Blir nästan sugen på att vidta åtgärden. Jag menar, vad är det för människor som gör så?

Så nej, absolut inte en sorts hyperdesign. En överdådig sak som skriker ut desperata takter. Se mig. Jag kokar vatten. Hör mig. Aldrig i livet, blir min fasta åsikt. Det kommer inte att gå. Inte för mig och inte för andra. Att kunna ta hem folk, vid behov, vid vilja, är en positiv sak. Att bokstavligt talat inte behöva stänga dörren på grund av en vattenkokare.

Lite där är jag nu. Den står där och hånar allt som är vackert och gott på vår planet. Även fast jag inser hur lite det är som faktiskt är just vackert och gott, hur litet avtryck något som hånar det kan ha. Så vill jag helst inte håna det lilla vi har. Det.

Så vattenkokaren blir viktigare och viktigare. Ju mer jag tänker på den, desto viktigare blir den. Att ha en vattenkokare som är köpt på ett ställe som inte bryr sig om vattenkokare blir också motsägelsefullt. Jag vill absolut inte ha ett verktyg i köket som signalerar att här bryr sig ingen jävel om hur vattenkokaren ser ut. För nu talar vi bara design. Funktionalitet kommer sedan. Visst, funktionaliteten är grund för att avfärda en viss design. Men funktionalitet är aldrig grund för att kompromissa med den nämnda.

Förstå, att ha en vattenkokare som skriker likgiltighet. Kanske till och med sjukdom. Fyfan. Aldrig. Skulle inte gå. Jag skulle vara nervös så fort någon annan än jag såg den. Eller motförmodan använde den. Vad tycker den personen om mig? Vad tänker den? Föraktar personen mig i hemlighet? Fnyser när jag inte hör. Rent av hatar mig? Baktalar mig på grund av min vattenkokare. Kanske blir det så att jag aldrig någonsin kan släppa ut personen ur min lägenhet. På grund av vad denne kommer att förmedla till omvärlden. Bilden av mig. Korthus rasar snabbt. Speciellt om de kokats i en ful design.

Detta är inledningen. Början på mitt problem. Jag har länge funderat på hur jag ska tackla det. Vad som behövs. Hur jag ska gå tillväga för att på bästa sätt stilla min oroa. Min paranoja. Rädsla.

Jag behöver den perfekta vattenkokaren. Den som säger, skriker, genomtänkt, tillbakadraget charmig, ett verktyg som utför sysslan, passar in i miljön. Som förmedlar en känsla av att ägaren till vattenkokaren har huvudet på skaft.

Ett arbete som kräver tid och resurser. Kraft och ork. Inte blev hela processen bättre av att jag var hemma hos en vän häromdagen. En vän med både egenuttalad smak och bra referenser från sin omgivning. Vännen bjöd mig in i sitt kök som för att visa upp sitt kap. Självklart sa inte vännen någonting alls om sin vattenkokare. Den stod där tyst och hånade mig. Hånade mig ikapp med vännen. Som helt enligt sin ondskefulla plan använde sin kaffemaskin istället för vattenkokaren. Han lät den stå där på bänken och håna mig. Som om han köpt en perfekt vattenkokare och helst struntade i att använda den. Jag ville, jag tänkte. Man borde fan inte ta sådana där hån hursomhelst. Polaren stod där på sin nylackade parkett och fixade med kaffekokaren sådär jävla arrogant som bara en människa som köpt den perfekta vattenkokaren kan. Dörren till det helkaklade badrummen nickade åt mig.

Efter att ha behärskat mig tog jag emot kaffekoppen, tackade och log. Sneglade åt den där förbannade jävla vattenkokaren. Jag hatade den, älskade den. Ville ha den. Ville hoppa sönder den. Ville aldrig mer träffa min vän.

Den hade allt en vattenkokare borde ha.

Min efterforskning och mina studier kring vattenkokarens, den perfekta vattenkokarens, design och funktionalitet har resulterat i ett par olika områden. Utan inbördes ordning:

Den måste passa in, den måste kunna stå framme och smälta in. Inte för ful som sagt och absolut inte som någon sorts diamant. Har du en alltför påkostad vattenkokare som inte skakar hand med resten av ditt kök, kommer dina bekanta att rynka pannan. Undra vad fan du har för problem med självförtroendet eller fortplantingsorganet. Om din vattenkokare ser ut som en sexleksak från framtiden kommer du aldrig tas på allvar. För mycket krom? För mycket allt? Samma sak. Ingen kan ta en sådan individ och en sådan vattenkokare på allvar. Ingen.

Samma sak med någonting i vit plats, tillverkat i ett land långt bortom självrespekt.

Vattenkokaren måste kunna stå framme utan att vare sig du eller dina besökare mår dåligt över den. Att ta fram den ur skåp, ställa tillbaka den ur skåp kommer att påverka användning och i förlängningen livskvalité.

Så hur i helvete gör man?

Desto mer krom, desto mer att torka av och hålla efter. Fingeravtryck imponerar föga på någon. Helt utan krom likaså. En avvägning måste göras. Mot hur mycket annat krom som finns i köket. Andra färger. Själva behållaren och delar av locket, blir mitt svar. Inte handtaget. Handtaget måste vara funktionellt. Greppvänligt för hela handen, på ett sätt som inte uppmanar till att bara använda några få fingrar. Greppet måste också vara placerat på ett sätt så att händer och fingrar inte kommer i närheten av ångan eller varmt vatten. Kokar du te åt någon, åt en person, som du kanske bjudit hem på just te, är det sista du vill att bränna dig och framstå som en idiot.

Locket måste därför också gå enkelt att öppna. Med en handrörelse, inte två. Samma hand. Samma lock.

Tyvärr inkräktar funktionalitet lite på området design, speciellt när vi börjar tänka på kapacitet. En liter? Två liter? Tre? En halv liter? Ju mer vätska, desto större plats på bänkskivan i köket. Desto mer kommer vattenkokaren att synas. Ju större kapacitet, ju mindre ögonfallande design blir tumregeln.

Jag kan inte komma över känslan att min vän har hittat den perfekta vattenkokaren. Den perfekta för hans kök. Den perfekta för mitt. Lätt att torka av. Krispigt utseende. Fingeravtrycken sätter sig inte så lätt. Ett bra grepp i en trivsam nyans av svart. Och sladden. Sladden var perfekt. Den satt ordentligt, på rätt ställe in i armaturen, lagom lång för avståndet till kontakten. Locket satt fast på ett ställe på överdelen och kunde med lätthet öppnas med tummen, ett snäpp och det steg upp i en sakta och majestätisk rörelse.

Perfektion. Som inte var min. Sladden var tillräckligt lång annat. Men jag avstod. Fyfan. Jag hatar min vän.

Jag vill bara ha en vattenkokare som är helt fantastisk. Är det för mycket begärt?

Här va’re tuffa tag!

Brrrrr! Det är kallt här! Det känns som lite funderingar kring kön och sådant där flyger omkring i min atmosfär.

Den här bilden fick mig att tänka lite, den gav mig något att fundera på medan jag återigen desperat och något frustrerat försökte pressa in min kropp den mall som modemagasin för så längesedan tillverkat och gjutit liv i.

(Gillar också ordvalet – Kommer att – på något vis. Notera också – !!!!)

bild

(Jag menar att en människa tränar lite för att må bra är ju absurt. Att träna för att man kanske vill få ut mer av en annan hobby/fritidssyssla? Galenskap. Alla människor tränar enbart för att få ligga. Och då speciellt och i synnerhet ”män”. Som egentligen inte alls berörs av medias ständiga hets om kroppar och hur man ska se ut. Män tränar ändå. Helt oberörda. Så hävdar somliga. Speciellt om de är vältränade som fan, hävdar ofta de som inte är vältränade som fan att så är det. Själv går jag bara på gymmet för våldet och för att dregla över brudar i tajts. Såklart. Händerna i taket.)

Så, varför funderade jag över den här bilden medan jag inte satt framför spegeln i rummet för lösa vikter? Varför började jag tänka på kommentarer och blogginlägg jag läst medan jag inte satt där och hoppades på att få se en liten ådrig biceps?

Svaret blir: av flera anledningar.

En av dem är att den där skylten, med de där orden, tar mig tillbaka till min barndom. Som liten parvel fängslad i Sveriges skolsystem blev man med jämna mellanrum ivägskickad till det kommunala badhuset. Förutom att det var kallt och att man aldrig fick köpa någonting i kiosken under skoltid, fanns ett gäng kärringar i badhuset. De arbetade där. Med att rädda liv, men mest med att städa i herrarnas omklädningsrum.

Redan då i de lägre divisionerna fann vi oss, vi pojkar, en smula upprörda över varför i helvete ett gäng kärringar i träskor gick omkring i vårt duschrum. Och påtalade vikten av att noggrant ta av sig badbyxorna när man duschade. När någon frågade vad kärringarna gjorde där fick vi det inte helt softa svaret: ”Men du lilla gubben, det där är inget som vi inte sett förut.” Sann historia. Högst upprörande. Och, ja självklart hade de sett saker förut. Eftersom de hängde omkring i duschrum på arbetstid.

En gång hände samma sak fast tvärtom. En gubbe i träskor svabbade golvet i damernas omklädningsrum. Och vilket jävla liv det blev. Tjejerna i klassen vägrade gå till badhuset. Det kallades till något sorts möte för att reda ut det där horribla som hade hänt. Det där som vi pojkar vi utstå vid varje besök i klorfabriken.

Efter mitt avslutade pass på gymmet frågade jag en vän om det satt en liknande lapp fast tvärtom i deras omklädningsrum. Svaret kom som en chock. Det sitter ingen sådan lapp i damernas omklädningsrum. Hör och häpna. Puls. Yrsel. Chock.

Jag menar, missförstå mig helst, jag bryr mig inte så förbannat mycket nu för tiden. Vem jag råkar visa ballen för. Men i dessa genusinmarinerade tider, när twitter, bloggar, artiklar, krönikor, debatter och annat svämmar över med argument kring genus, kvinnligt, manligt, åsikter, anti-feminister och feminister – kan jag inte låta bli att kanske fundera lite till medan jag duschar.

Är det så att vi pojkar fortfarande anses ska vara så trygga och säkra i och på våra kroppar att vi inte ska bry oss om ifall det vistas motsatt kön i vårt duschrum?

(Nej, det arbetar inte bara kvinnor på gymmet. Ja, de kvinnor som arbetar där är precis som männen som arbetar där mestadels Personliga tränare ”vid sidan om” och är således inte helt snabbmatsinspirerade i kropp och själ. Att känna sig som Quasimodo innan klockan åtta på morgonen är en blandad upplevelse.)

Eller är det så att kvinnor faktiskt inte små-tjuv-kikar när de jobbar, så där som männen såklart skulle göra om de fick tillgång till att svabba i damernas omklädningsrum. Eftersom män är sexuella vilddjur som egentligen bara vill knulla. Hela tiden. Kvinnor fungerar ju på helt andra premisser?

För här blir det lite rörigt, speciellt efter den samlade empiri jag krattat ihop från den verklighet sociala medier presterar. Motsägelsefullt kanske är ett annat ord man kan använda. Men vad vet egentligen jag, jag är ingen expert. Så bär med mig, lyft min bår och följ mitt haltande resonemang.

Dessa kvinnor borde först och främst få risktillägg när de utför sådana här farliga sysslor som att svabba av herrarnas omklädningsrum faktiskt innebär. Helt seriöst, vem fan skulle göra det frivilligt? Gå in till ett gäng nakna våldtäktsdjur? Och vältränad dessutom. Het! I tajts? Vad som helst kan för fan hända där inne i det helkaklade och karga rummet. Porrfilmer har börjat på det viset. Hur tänker arbetsgivaren?

Medan jag snabbt torkar mig och skyler mig med handduken, förmår jag inte att slå tankarna ur huvudet.

Hur uppskruvade är alla dessa teorier om allt som har med jämställdhet och annat att göra? Kvinnor rackar ner på andra kvinnor. Intet nytt under solen kanske. Men det svider lite mer av tragik när detta händer, i just denna kontext kan jag tycka. När kvinnor som enligt samhällets rubbade norm ser bra ut, vältränade ut, fyller ut rätt storlek och så vidare, när dessa kvinnor väljer att framställa sig på ett vis som flirtar lite med att foga sig efter den rådande normen. Då. Då jävlar ballar allting ur. Då gör dessa kvinnor allting för att få bekräftelse av män. De är beroende av män. De lever för att bejaka män! De är objekt!

Om däremot någon kvinna som inte följer normen för vad som är rätt och fel på MTV eller i tidningar runt om i staden, om denna kvinna väljer att visa upp sig på exakt samma vis. Då hyllas denna kvinna av sällskapet och samtiden. Om denna kvinna väljer att stanna hemma med barnen och låta maken jobba. Då handlar det om livsval. Inte om underkastelse.

Det hela verkar fungerar ungefär på samma sätt rakt igenom spektrat. Människor som, vill avidentifiera kön, genom att klä sina barn neutralt och blandat, strävar undermedvetet efter att identifiera andra könsroller. Inom sitt eget kön. Vi mot dem, vi mot de där, vi och dem mot dem andra. Alla mot alla och framför allt alla mot alla.

(Nej, jag säger inte att det är fel att försöka ge sina barn en icke-rosa respektive icke-blå uppväxt. Jag är lite som Mattis där. Jag haaaar inga baaarn! Och därför ingen egentlig åsikt. Mest därför att jag är lat. Men jag är av åsikten att: stänga dörrar är obra.)

Jag blir lite trött på detta. I sociala medier kan man med täta mellanrum läsa meddelanden från starka och färgglada kvinnor, samt självutnämnt starka och färgglada kvinnor, om hur värdelöst illa det är att kvinnor blir bombarderade med ideal, lurade av marknader, män, andra kvinnor, politiker och moster till Fan själv.

Att förändra sig själv (läs: sitt köns nedtryckta ställning, sin position, sin förtryckthet, den värdelösa jämställdheten etc.) genom att i första hand försöka påverka förtryckarnas åsikt och inställning? Inte att slå sig fria från den och resa sig på egna ben? Känns lite. Känns lite, kärringaktigt.

Buhuuh, vi kvinnor mår dåligt av att det framställs som att vi kvinnor måste vara smala för att duga till något! (Ja, jag har ett tydligt kroppstema här) Jamen, för fan. Skit i vad folk tycker och tänker och vill. Herregud, seriöst. Att lyssna på vad någon annan säger är rätt eller fel och låta det påverka sin vardag? Vill man det går det bra att bli katolik direkt. Och sluta lyssna på vad någon som vill sälja saker påstår är rätt eller fel. För fan. Försök tänka lite mer som en fet, vit, medelålders man. Kanske lite som en amerikans kongressledamot. Bara just här. Skit i vad folk tycker och tänker. Folk tycker och tänker så jävla mycket ändå.

Vidare.

Det går heller inte att säga att det visst ska kunna vara kvinnor på herrarnas avdelning, att det inte är några problem därför att man kanske som kvinna inte vill knulla med alla i duschrummet. (Lite som att homosexuella killar brukar ”försvara” sig med att påstå att alla bögar kanske inte vill knulla med en. Haha! Det är ju killar vi snackar om! Alla killar vill alltid knulla med alla!!1) Att kvinnan inte funkar så. Inte som män!!1 För att sedan hävda på Twitter att kvinnor visst är lika kåta som män, lika sugna och vill ligga runt lika mycket. Och borde få ligga runt lika mycket! (Som om det är någon som inte bor i Norrlandsinland som försöker hindra den moderna kvinnan att ligga med okända män? När fan hände det senast? Sluta elda på stereotyper. Tackar på förhand.) Och sedan förvägra manlig personal i sitt eget duschrum. Det hela blir inte trovärdigt. Inte som helhet och inte som kollektiv. Och det är ju så det hela ska framställas. Som en rörelse. Som ett! Som något som måste bli av.

Hur detta borde åstadkommas? Hade jag en aning, skulle jag aldrig säga det. Jag tillhör det vinnande könet. Jag tänker sitta här lugnt och stilla i min lite högre avlönade båt och vänta. Kommer ni någonsin ikapp och gud förbjude ror förbi – då vevar jag igång kampen för jämställdhet på riktigt.

Och ni som seriöst inbillar er att ni mår dåligt över att läsa om att andra går på ett gym och tränar. Ni, ni har större problem än så. Verkligheten är ingenting för amatörer.

Shit is on bitches – on like Donkey Kong. Bring it.

Mänskligheten, åsikterna & alla andra

Jag skulle vilja flagga lite för behovet att få tycka saker. Tycka till lite om behov att tycka. Jag börjar bli osäker på detta är någonting mänskligheten egentligen behöver. Om det, i sin fria form, bidrar till någonting positivt.

Den här planeten har lite nog med problem som det är. Även utan att människor bidrar till en minskad tro på just mänskligheten.

Hur påverkas vi? Av att alla människor – alla människor – oavsett inriktning eller åsikt bara har rätt att uttrycka den/dem hur som helst? I vilket forum som helst.

Är det inte negerbollar så är det offentlig amning, rökning, invandring, gruvarbetare, Kalles kaviar, hästdressyr, kolkraft, kärnkraft, vindkraft, podcasts eller åsikter om huruvida det skadar allmänheten att en amerikansk tonårsidol röker gräs. Så är det någonting annat. En hollywoodfru anser att hennes åsikter är så viktiga att hon bara måste samtala ner dem och basunera ut dem på nätet. Hon kan inte bli brun!

En mäklare skriker att lägenheten minsann är ”smakfullt” renoverad. När köksbänken är full av hack och fläckar. När köksskåpen hänger snett. Varför. Sluta.

Tidningarnas kommentarsfält fylls med så oerhört många åsikter som uttrycks på ett sätt och i en kontext att det är omöjligt att bibehålla en något sånär grådassig förhoppning om framtiden.

Och Twitter, helvetes jävel. Twitter. Herregud jag är värst av dem alla.

Politiker får mig att tappa tron på demokrati och så kallade komiker får mig att aldrig mer vilja skratta. Någon tyckte Louis CK var så fantastisk. Så jag googlade. Jo, att stå och ha åsikter om fitta framför en pryd och fnissande amerikansk publik är så rått och krispigt att jag blir sugen på att fylla en kalkon med Cornflakes och utnyttja den sexuellt.

En religiös politiker (Vi kan kalla honom ”KD-Göran”) förfasas över rassepartiets människosyn. En man med bibeln på sitt nattduksbord har åsikter om andra människors syn på människor.

Människor på Facebook skriver åsikter till företag på Facebook.

Sportkrönikörer tävlar i att skriva upprörande texter med listiga åsikter. Päron som har åsikter om päron. Publicerade i tidningar fulla med andra åsikter och överdrivna resonemang kring vad jag borde vara rädd för exakt i detta nuet. Ryssland! Kolhydrater! Laviner! Könssjukdomar. Dieter. Ficktjuvar. Människor står i tv och har åsikter om mat. Som andra människor haft åsikter om från början. Reportrar springer runt i en salig röra och tycker vinklade saker om annan fakta som inte fick vara med. Somliga tycker till om hantverkare, andra tycker inte alls om hantverkare.

Människor tycker om kultur. Böcker och konst. Eller uttrycker bara konstiga åsikter om andra åsikter som en gång kanske var konst.

För helvete.

Det är genus, feminism, inte feminism, hockey, speedway, tv-spel, trädgårdar, rasism och öl. Vilken druva som passar bäst var. Andra har åsikter om kändisar som dansar. Kändisar som hoppar simhopp. Andras åsikt är att de tycker ingenting. Kändisar tycker allting någonting.

Åsikter om åsikter om åsikter på åsikter. Kryddade med andra åsikter, som marinerats i tidigare åsikter om åsikter som saltats med andra åsikter.

Och bloggar. Nu för tiden är det helt gratis att skriva text och publicera på internet. Utan någon tull på ord och resonemang. Straffavgift för fel fokus. Slarvig kontext. Tvivelaktiga källor och välutvecklad narcissism. För att inte tala om alla dubbla budskap.

Och jag är inte ett dugg bättre. Det säger jag absolut inte. Jag har också åsikter. Alltför många åsikter. Men det börjar lida mot sitt slut. Det känns så. Jag tror det är så. Snart räcker det. Snart har jag bara en åsikt kvar – min fasta och stadiga övertygelse om att vi måste sluta nu. Sluta snart. Sluta omgående.

Vi kan inte hålla på så här. Vi kommer någon gång i framtiden att få skala av oss som människor. Sätta personliga agendor åt sidan. Rejält åt sidan och bara verka med sunt förnuft ett tag. Tills vi rett ut den här planeten. Tills kommit på rätt köl med alla de problem som hänger över oss. De verkliga problem som hotar vår existens.

Vi måste helt och hållet klä av oss alla vinklade engagemang, alla livsåskådningar och övertygelser och fokusera på att återupprätta tron på mänskligheten. Mänskligheten och världen som sådan.

Vi förstör vår planet. Vi i västvärlden, vi några få priviligierade förstör för den stora massan. Vi exploaterar. Vi utnyttjar. Vi förstör. Förstör så att andra blir förstörda och börjar förstöra.

På grund av åsikter. Känslosamma åsikter.

Politiska. Religiösa. Kulturella. Efterblivna principer.

Jag diskuterar gärna hästdressyrs vara eller inte vara. För fan jag skulle gärna göra det. För det innebär att alla andra problem är ur världen, borta och vi som människor har lyckats skapa en sävlig plats att liva på. Där pengar inte styr vaccin. Sjukvård. Där femåringar inte blir våldtagna. Där barn inte tvingas kriga mot andra barn. Där folk inte suger kuk för att få tag i lite heroin. Där människor inte tvingas jobba dygnet runt för att knappt ha råd att äta. Där bestämmanderätt över sin egen kropp är en självklarhet. Där politiker inser att förtroende är allt de har. Där ordningsmaktens män och kvinnor, blir just ordningsmakt för att de känner ett kall, därför att de vill göra nytta. Inte därför att de var mobbade i skolan.

Jag pratar gärna litteratur eller konst. Eller samhällsnormer. För det betyder att vi säkrat vår överlevnad. Jag tittar gärna på bilder föreställande vad folk äter till frukost. I färgglada filter. Läser gärna bloggar. Sen, efteråt. När världen inser att inga av dessa åsikter är värda någonting alls så länge tron på mänskligheten är så låg att den inte syns för allt jävla ogräs.

När vi tagit bort religion från världspolitiken. När vi slutat verka i egna syften för att få tag i mer kapital för att köpa fler grejer vi absolut inte behöver. När vi slutat åderlåta planeten på alla resurser. När vi slutat döda allt levande för egen vinning. Först då kan jag acceptera att vi har åsikter om huruvida vi faktiskt borde få köpa vin på ICA eller inte. Då, när jag kan lyssna på en politiker utan att bli förbannad, se en kyrka utan att sucka. Eller när jag inte längre blir bombaderad med reklam. Efterbliven reklam som syftar till att jag ska konsumera mer. Eller reklam som ber mig hjälpa barn i tredjevärlden, via organisationer, som sitter på kontor i hus med glasfasader och receptionsdiskar i marmor.

För att nå dit är det min fasta övertygelse att vi behöver bli savanta robotar som enbart agerar på handling och konsekvens. Analyserar och summerar. Långsiktig handling. Hållbar handling. Om inte det går ser jag det som en lösning att alla bara håller käften. Sätter sig ner och slutar bidra till en åsiktsatombomb som bara väntar på att smälta ner vår civilisation till en brun självlysande röra.

Det kan inte vara speciellt svårt att identifiera vad vi behöver för framtiden. Förnyelsebar energi t.ex. Och sedan ta bort alla känslor, åsikter och personliga agendor som står i vägen för att nå dit. Det är ett måste.

För just nu är mänskligheten det värsta virus som någonsin drabbat den här planeten. Ett tänkade virus som enbart agerar känslomässigt för egen vinning. Som står ivägen för positiv förändring.

Skit ner er. Allt vi har är varandra. Varandra och en våldtagen, vacker och döende planet.

Hemma på Råsunda!

Jag har förlorat en vän. Igår insåg jag att jag förlorat henne för alltid. Att hon aldrig kommer tillbaka. Att hon aldrig kan ersättas.

Den första meningen där ovan. Det är en mening och ett faktum som jag sedan länge förlikat mig med. Och – nej, det handlar inte om en människa. Det handlar om en plats, en borg, ett fort. Min borg.

Kalla det vad ni vill, kalla det fjantigt, löjligt, smått patetiskt att sakna en byggnad. En plats. Att kalla en byggnad för en vän. Det skiter jag i. Jag tänker inte försöka övertala någon som inte kan eller vill ha förståelse för min saknad.

Den här texten syftar inte till att få någon att förstå. Den här texten syftar till att försöka komma över en saknad. Och sätta fingret på hur jag går vidare. Tyvärr tror jag inte att jag kommer att lyckas.

Råsunda fotbollsstadion.

Råsunda, den gamla nationalarenan, har funnits där så länge jag kan minnas. Så länge jag levt. Så länge jag gått på fotboll, jag minns fortfarande när polare drog med mig dit första gången. När jag tänker efter minns jag inte om jag någonsin tackat honom. För att han tog mig med för alla dessa år sedan. Då när jag började hålla på Gnaget.

Inte för att Gnaget var tuffast. Störst. Farligast eller bäst. Tror jag. Jag minns inte längre varför. Jag minns bara att jag en dag började bli förbannad när AIK förlorade. Och ännu mer fräste jag när Djurgården vann. Det är svårt att förklara det där. Svårt att förlika sig med också. Att som modern människa, i dagens moderna samhälle, hysa ett slags känslor till ett fotbollslag. Och till en arena. Till en plats. En inramning. En känsla. Mänskligheten håller ju på att skalas av till någonting mycket viktigare än så.

Efter att ha haft ett generellt fotbollsintresse i ungdomen, barndomen, och tyckt om att se på fotboll. Helst på plats därför att miljön bidrar som med allt annat till allt och inget. Lutade jag mig åt Gnaget. För det fanns liksom inga andra alternativ. Inga alternativ och vem är jag allt välja vart mina känslor styr? Vem är jag att försöka påverka? Speciellt när det inte finns några alternativ. Var det tjugo år sedan nu?

Med åren har Råsunda blivit synonymt med nästan alla känslor jag kunnat uppbringa som människa. Kärlek, hat, sorg, saknad, frustration, vemod, gemenskap, gränslös gläjde allt. Starkare förr. Kanske lite dåsigare nu.

Och nej, missförstå mig inte för vad jag säger nu. Och avfärda mig inte. Ha tålamod. Mitt liv hänger inte på ett fotbollslag. Kretsar inte kring utifall laget vinner eller förlorar. Jag kommer upp ur sängen morgonen efter ändå. Så ni som vet vad jag pratar om, ni som lever och dör med vårt lag, avfärda mig inte. Bara för att jag inte är en av er. Det är jag. Fast ändå inte.

Förr kunde jag sura över en förlust. I flera dagar. Veckor. Tills nästa match. Känna att inget betydde någonting den där syrelösa promenaden hem. Förr surade jag ur om någon snackade skit om världens finaste fotbollsklubb. Världens vackraste tröja. Förr tog jag en avvinkad offside personligt. En missad straff som en krigsförklaring. Förr.

Men missförstå mig inte. Jag blir fortfarande fradgatuggande förbannad när vi förlorar. Hatar domaren så fort han blåser. Tycker linjemannen borde avsluta sin karriär med en flagga i röven, samlandes snäckor på en strand långt borta från en fotbollsplan. Jag föraktar våra motståndare och förstår inte deras fans. Fast nu för tiden har jag lite perspektiv. Allting är liksom trubbigare nu. Kanske blir det så med åren. Kanske blir allt spetsigt trubbigt när det använts länge. Blir saker mindre desperata när man förstått att de består? Kanske.

Nu vet jag att vi är världens största och vackraste förening. Alla tiders bästa lag. Från Råsunda Stadion. Svarta, gula AIK. Kung av kämpa tag! Så jag bryr mig inte om någon från Göteborg tar sig ton. Slår sig för bröstet och kallar sig för Glenn. Om en Gårdare börjar prata om vunna sm-guld, ett jävla klocktorn och Zoran Lukic. För jag vet. Jag tycker mest synd om personen, rycker på axlarna och går vidare. Känner inget behov av att argumentera eller bevisa min poäng. Jag vet att domarna och förbundet försöker förstöra för oss. Att snutarna spejar och tar. Därför att vi är vad vi är. Mäktiga AIK. Det är därför alla hatar oss. Men jag vet också att även fast himlen kan vara ganska grå och att det ibland blåser kalla stormar, så skiner solen snart på oss igen. Snart så är det dags igen. Igen!

Vi var mäktiga AIK från Råsunda Stadion.

Var – Råsunda är i skrivandets stund halv. Norra stå, där allting en gång började finns snart inte mer. Den grå betongen, kioskerna, pelarna, klistermärkena, näten är snart borta. Staketen har skakats för sista gången. Inga fler bengaler kommer att lysa. Inge fler höjda nävar. Desperata tag om huvudet. Inga fler mål. Luften kommer aldrig mer att fyllas med svavel och flaggor och sång. Aldrig mer. Aldrig mer kommer strålkastarna att lysa och kylig nattluft slå emot mig. Aldrig mer kommer jag ta de där ett, två, tre sista snabba trappstegen upp på läktaren. Le och se ut över henne. Aldrig mer kommer vita linjer omfamna Råsundas gröna gräs.

Då, innan denna vår sörjde jag min vän. Så många minnen som skulle skövlas med deras maskiner. Så mycket glädje, kramar och utspilld öl. Så mycket sorg. Så många, nästa år då jävlar. Jag minns inte sista gången jag i besvikelse gick fem minuter innan slutsignalen. Jag vet inte när det hände senast. Jag vet bara att det aldrig händer igen.

Denna vår sörjde jag min vän. Jag sneglar fortfarande mot henne när jag går förbi. Hon ligger där som en sårad och döende drake. Som en död drake och snart är hennes skändade lik borta för alltid.

Men vi fick ett nytt hem. En ny borg. Och alla mina farhågor har besannats. Redan när jag hörde det första gången skakade jag på huvudet. Råsunda skulle försvinna och ersättas. ”Det blir bra sa andra.” ”Fan lugnt, det kommer gå att skärma av sektioner.” ”Kommer inte märkas att den tar så många som den tar.” ”Blir grymt! Kom igen!”

Sedan fick jag redan på med vad. Råsunda skulle ersättas med ett rymdskepp. Som någonting ur Independence day eller Star wars. Plats för 50,000 personer. Med moderna läktare, fungerande toaletter, benutrymme och ergonomiska stolar. Under tak.

Tills igår, tills den allsvenska premiären 2013, har jag kunnat lura mig själv. Att den nya nationalarenan skulle ersätta min vän fullt ut. Fylla tomrummet. Modernt, tänkte jag. Det här måste bli bra. Det är ju 2013, vi är ju moderna människor. Inte misslyckas väl det här? Råsunda var väl en gammal dinosaurie. Kanske bra att hon fick dö med värdigheten i behåll?

Jag såg en landskamp och fortsatte lura mig själv. Camp Sweden? Jag satt i en tyst katedral med en kopp kaffe och såg mig omkring. Camp Sweden har inget på Gnaget. Såg upp mot taket. Tittade ner på planen. Lämnade nästan in jackan i en garderob. Fick nästan en garderobsbiljett. Köpte en korv. Och försökte intala mig själv att det här, det här kommer bli bra när vi kommer hit. Gnaget kommer sätta stil på arenan. När Gnaget börjar lira på Nationalarenan, då jävlar.

Den moderna fotbollen kommer inte kväva oss. Människans girighet och ingenjörernas klåfingrighet.

Så blev det kl. 15:00 den 7:e april 2013.

Och så kunde jag inte lura mig själv längre. Även fast över 40,000 personer tagit sig dit och klädde hela arenan i Svart-gult blev det inte samma sak. Nyrenoverat. Drivor av Mazariner i korgar. De tog kort i kiosken. De sålde öl i Falcon-muggar. Det går en rulltrappa dit upp. Till arenan. In på läktaren. En jävla rulltrappa. Det sitter en jumbotron i taket. Högtalarsystemet sprakar inte. Väggarna är målade. Jag satt i min stol. Jag stod i min stol. Jag tittade mot Nya Norra stå, jag tittade mot södra. Till och med korven smakade plast. Killen bakom mig åt popcorn. Och jag vågade inte lukta på kaffet. Toaletterna såg ut som någonting direktimporterat från Singapores flygplats. Akustik för att Bruce Springsteen ska låta bra i sommar. För att alla anfallande monstertrucks inte ska döva deras tribaltatuerade publik.

Laget spelade skit. Men jag visste inte om jag skulle bry mig. Jag försökte.

Jag saknade henne så det gjorde ont. Allt jag tänkte på när jag satt där under taket. Allt jag kunde tänka på var himlen över Råsunda, strålkastarna, den kyliga nattluften, vrålet från läktarna. Öronbedövande busvisslingar, alla tifon som varit. Alla finter som gjorts. Alla löpningar som tagits. Alla mål.

Och så missar Kåmark nertagningen…han räddar den Nordin…Ola Andersson fin liten dragning, fram till Tjernström, ut med den till höger och så tillbaka till Novakovic…

Det kantiga och det där som inte går att fejka. Den slitna betongen. Jag blundade där inne i moderskeppet och när jag öppnade ögonen var jag säker på att den lösa gräsmattan skulle vara utbytt mot is, sarger och Niklas Wikegård. Det var bara orgeln som saknades. Syntare.

Jag ville hem. Hem till Råsunda. Jag har inte förstått min stora saknad förrän nu. Jag har inte anat den förrän min arena verkligen tagits ifrån mig och ersatts med ett jävla UFO. Det fanns stolar med armstöd.

Jag hatar den. Jag hatar den så det gör ont och jag saknar min vän.

Kunde vilket lag som helst ha spelat där på Råsunda den där gången för så längesedan, kanske du frågar dig? Betyder en arena mer än laget som spelar där? Absolut inte blir svaret. Men blir det samma sak när AIK inte spelar där längre? När vi flyttat?

Jag önskar jag kunde svara ja. Jag önskar jag inte tror att den där vidriga ursäkten till fotbollsarena ett par savanta ingenjörer och giriga byggherrar har satt ihop, byggt utan kärlek och utan att lyssna på de som brydde sig, jag önskar den inte kommer förstöra oss. Jag vill inte, men allt jag kan tänka är – att den kommer döda oss långsamt.

Uppe på Råsunda, där spelade vi. Å aldrig mer, aldrig mer vinner vi guldet där igen.

Vad gör du med batongen?!

Med anledning av det här uttalandet. Känner jag mig manad att sansat föra fram mina åsikter i ämnet.

Hur i helvete det kan vara okej att Polisen går in på en läktare och slår folk i bakhuvudet med en batong – blir för mig en sådan oerhört stor gåta att jag vet inte riktigt hur jag ska börja tycka kring alltihopa. Ungefär tusen anmälningar inkom efter hockey-matchen (hur någon kan vilja gå på hockey är i sig en gåta, men var sak har sin tid) mellan AIK och Djurgården.

Justitieombudsmannen konstaterar att den ”i och för sig oacceptabla händelseutvecklingen” under högriskmatchen mellan AIK och Djurgården inte kan anses ha berott på polisens agerande.

Nej, Polisens agerande var inte den enda bidragande orsaken till urballningen i Globen. Ja, det finns många på läktare runt om på vår planet som inte borde vara där. Se youtube-klipp för eder referens. Men, vår kära ordningsmakt bidrog utan tvekan till händelserna i Globen. Och redan där är det inte okej.

Det kan aldrig vara okej för en servicefunktion i samhället att spåra ur så hårt att man börjar slå med batonger mot obeväpnade. Speciellt inte personer som står vända bort från ordningsmakten. Ett par av batongslagen träffade åskådare i bakhuvudet. Den allmänna uppfattningen att sportsupportrar i allmänhet och fotbollssupportrar i synnerhet förtjänar allt våld de utsätts för i samband med matcher är vidrig.

Något, som enligt JO, alltså är helt okej.

Däremot anser JO att kommunikationen till publiken under matchen borde ha varit bättre och att polisen borde ha informerat allmänheten inför matchen om att det fanns risk för oroligheter och bråk.

Polisen skulle alltså informerat att de kunde komma att agera hotfullt och slå folk i skallen med en batong? Här skulle jag egentligen vilja skriva ner exempel på vad som hände på läktaren. Vad bekanta och deras bekanta har berättat för mig. Vad alla Youtubefilmerna visar. Att åskådare utgjorde en brandrisk, när de stod i trapporna, istället för på sina platser på läktaren och att det var därför polisen kände sig manade att kliva in och styra saker tillrätta. Att stämningen snabbt blev hotfull från båda håll.

Jag skulle på något vis vilja säga att polisen handlade rätt. Att hotbilden var riktigt hotfull. Att människorna på läktaren gick till attack. Var beväpnade med tillhyggen. Att poliserna fruktade för sina liv. För då hade allt känts lite bättre.

Men så var inte fallet. En vanlig, normal, medborgare står sig tämligen slätt mot en fullt utrustad polis. En polis som både, i de flesta fall, har bättre fysiska förutsättningar, bättre utbildning – och i alla fall bättre utrustning än åskådaren på läktaren.

Om du är polis, utbildad och påklädd med väst (hjälm i vissa fall), beväpnad med batong, skjutvapen, pepparspray och har utbildning i olika sorters tekniker och fortfarande känner dig hotad på en läktare. Av folk som har ryggen vänd mot dig – då har du så stora jävla problem att du inte bara bör avsluta din karriär som misshandlare i rikets tjänst, du bör också uppsöka någon att tala med. Någon som har en utbildning. Gå inte in på läktaren. Försök också hitta någon som kompenserar för den fadersgestalt du förefaller ha vuxit upp utan.

”Det var en hotfull situation! Inte så lätt att skilja på vad som är vad!”

Är argument som lyfts fram. Absolut. Ingen har någonsin påstått att poliser har det lätt. Men ingen som söker till polishögskolan lär väl bli förvånad? Jag skulle vilja hävda att många som söker till polishögskolan skulle bli ytterst besvikna om de inte fick se lite ”action”. Men det här, det som hände i Globen, det är erat jobb. Det är situationer som den som ni tränas för. Som ni utbildade er för. Om ni inte kan skilja på hotbild och hotbild har ni inget där att göra. Då går det bra att sätta er på skolbänken igen. Alternativt hitta ett lämpligare yrke. Lapplisa kanske. Eller något annat där ni kan få utlopp för ert maktbegär utan att riskera att förstöra människors liv.

Poliser har inte lyxen att bete sig människorna på läktaren.

”Poliser blir utsatta för så mycket skit! Massa våld! Någon gång blir de avtrubbade och slår ifrån.”

Är också ”argument” som flyger omkring i sociala media och på förfester och dylikt. Vilket också är så in i helvete rubbat att det blir svårt att bemöta. Att säga att man är polis, att man som polis blir bitter och avtrubbad av allt skit man ser, är som att vara brandman och säga att man inte klarar av eld, eller läkare och inte klara av blod. Inte riktigt kanske, men åt det hållet. Är det så jobbigt, går det bra att bli dörrvakt igen.

Alla sänkta krav på intagningen till polishögskolan kanske äntligen börjar ge resultat? För just är mitt förtroende så lågt att jag inte vet om jag skulle ringa ordningsmakten vid ett pågående inbrott. Vi behöver människor i uniform som vill väl. Inte tvärtom.

Jag börjar bli orolig på riktigt. Sluta skjuta vilt omkring er. Sluta slå på människor. Tackar på förhand.

Hur jag skulle strukturera poliskåren, om jag var diktator i Sverige, har jag skrivit om här:

http://www.bananprojektet.se/messages/om-jag-var-diktator-sa-skulle-det-vara-lite-stil-pa-sverige-del-3/

Stora matjägarguiden V.1.01

För att överleva en  så kallad ”matjakt”, bör en individ hoppas på det bästa och planera för det värsta. Allting handlar om noga planering och en stor portion tur. Precis som i Vietnams djungler eller på mellandagsrean kan en oskyldig tripp till affären balla ur precis när som helst. Förr i tiden gick människorna ut i en fridfull skog för att skaffa sig lite mat. Detta har ändrats. Att handla mat i vår samtid, är ett helvete. 

Denna text syftar till att ge några livsviktiga tips. För att överleva. För att inte få men för livet. För att inte vilja flytta till Afrika och jaga trollkarlar som förvandlat sig till getter.

1. Förutsättningar

– Var mätt (Att handla mat hungrig är precis lika illa som att gå in på en pub nykter)
– Var absolut inte bakfull (Att handla mat bakfull är precis lika illa som att gå in på en pub nykter)
– Var full, en fylla är inte helt oävet.
– Ha en välskriven inköpslista.

2. Tidpunkt

Redan innan du lämnar hemmets trygga vrå måste du börja fundera. Är idag verkligen rätt tidpunkt? Rätt månad? Rätt år? Titta i almanackan.

Du vill absolut inte åka till mataffären om det råder till exempel höstlov, eller sportlov. Affären riskerar då att vara överfylld av människor som lyssnat på sin biologiska klocka. Har du tur springer det runt ett helt uppbåd av små socker-tjackade Ompa-lompier, vars föräldrar är så stressade att deras rövar troligtvis kan användas som diamantpressar. Om du har tur. Har du otur, tar du livet av dig inne i affären.

Ring gärna skolorna runt omkring där just du valt att förlägga din bostad. Studiedagar? Lokala varianter av lov? Notera sådant noga. Är människor lediga, kan du ge dig faan på att någon ambitiös och energisk förälder passar på att effektivisera dagen genom att ta med sina små diamanter till affären. Vad pågår mer i samhället just när du tvingats handla mat? Ha ögonen öppna. Ställ kritiska frågor. Se dig omkring. Bedriv grundliga efterforskningar. Nyckeln till frihet är att undvika folk. Ty, folk är folk och folk är idioter.

Rätt dag i månaden är också av yttersta vikt. Fel dag, kan som du börjat misstänka, sluta i ett blodbad. Precis som vid en hel mängd andra aktiviteter kan jag inte understryka vikten av tajming. Afterwork är ett sådant exempel.

Eller vad tänkte du på? Din perversa jävel. Allt handlar bara om sex med dig! Allt! Vi kan inte ens prata om mat och vad vi ska handla! Själv motsätter jag mig sådana anklagelser. Ibland vill jag faktiskt se på tv under tiden.

Barnbidrag och flerbarnstillägg – betalas ut den 20:e varje månad med undantag för den 18 maj och 19 oktober.

Föräldrapenning
Om föräldern är född dag 1-10 den 25:e i varje månad
Om föräldern är född dag 11-20 den 26:e i varje månad
Om föräldern är född dag 21-31 den 27:e i varje månad.

Om utbetalningsdagen är en lördag eller söndag?
Barnbidrag och flerbarnstillägg betalas alltid ut på fredagen om utbetalningsdagen är på lördagen eller söndagen.
källa: forsakringskassan.se

En kartläggning kring födelsedatum i grannskapet är alltså inte alls helt oäven. Ett par diagram och det går utanvidare att pricka in hur saker och ting ser ut. ”Hur landet ligger”, som säkerligen Dick Harrisons sagt någon gång. Fyfan. Stryk det.

Pensionsutbetalningar

Fredagen den 20 januari
Onsdagen den 22 februari
Torsdagen den 22 mars
Fredagen den 20 april
Tisdagen den 22 maj
Torsdagen den 21 juni
Fredagen den 20 juli
Onsdagen den 22 augusti
Fredagen den 21 september
Måndagen den 22 oktober
Torsdagen den 22 november
Fredagen den 21 december
källa: amf.se

En varning kring pensionsutbetalningarna är på sin plats. De tenderar att variera och olika människor har olika mycket och olika pensionsbolag utöver AMF. Olika mycket pension. Vilket blir en jobbig variabel att hålla reda på. Datum för när pensionärer har pengar i plånboken är långt ifrån tillförlitliga. Somliga gamlingar har till och med sparat pengar under sitt yrkesliv. Något som leder till att de kan åka och handla lite när som helst. Ja, jag vet att det hela låter sjukt. Men så är det. Notera och förhåll dig till denna verklighet.

Men den uppmärksamme har förmodligen redan sett ett samband. Så länge det inte rör sig om maj eller oktober, är den 19:e varje månad inte ett helt dumt datum att dra ut på matjakt. Den 19:e varje månad tenderar att utesluta en matjägares allra värstaste fiender. Barnfamiljer och pensionärer. (Spotta tre gånger över axeln, vicka på huvudet tre gånger och hoppa jämfota tre gånger snabbt.)

Det är, hör och häpna, alltså möjligt att minimera eländet och idiotin. Stopp, stopp! Om du här tänker: ”Vadå för idioti? Vadå för elände? Det är ju en mataffär? Det är ju trevligt!” Då vet du vad som gäller. Backa långsamt. Dörren är där borta. Ser du inte zombie-apokalypsen, är du förmodligen en av dem.

Den 19:e är bra. Fast slappna inte av. Sänk inte garden. En mataffär är aldrig tom. Aldrig tömd på den förvridna ursäkt till verklighet som den egentligen är. Vagnarna, människorna, hyllorna, matvarorna! Allt. Lejonen Cesar! Ovanstående text och information kan med fördel pusslas ihop för att slippa känna sig som någonting ur The Walking Dead vid avslutad jakt på föda. Tyvärr finns inga genvägar.

Den 19:e varje månad. Barnfamiljerna, löntagarna och pensionärerna – de tre nyanserna av bajs dödar allt vad livslust heter i affärerna. Affärer som med sitt innehåll borde vara kapabla till att skapa fred på Jorden – håller sig i viss utsträckning borta detta datum. Många gånger är folkmassan och idiotin mindre.

Tyvärr är detta många gånger inte nog.

Veckodag?

Vad gäller klockslag, kring när på dygnet ett besök i en matbutik gör sig bäst, tvistar de lärde. Här blir faktorerna oerhört många att ta hänsyn till. Och i kombination med vilket datum som gör sig bäst, blir de 24 timmarna på dygnet, en sådan matris att en människa inte undrar huruvida hon egentligen inte lever som ett batteri. Tyvärr jobbar ingen människa i svart läderrock och solglasögon i affärerna. Ingen kommer att erbjuda dig ett rött eller blått piller vid ingången. Ingen. Allt är på riktigt. Du har ingen väg ut ur galenskapen min vän.

Om du ännu inte förstått den röda tråden så är det bäst att välja en tid på dygnet när så få av dina så kallade medmänniskor också tänker samma tanke.

Den grå armén är där jämt. Av alldeles speciella anledningar förmodligen. Inte går de och handlar på dagen, när vi andra, vi som fortfarande måste producera för att räknas som en del av samhället har tid. Nej, nej inte en chans. 07.00? De är där. Hela uniformen. Rullator, tygkassar, sin gråa basker, alla medaljer och en tunga som tryggt och säkert styr dem fram till extrapriserna. 21.00? Bingolotter och kattmat slut? Framåt! Anfall! Skona ingen! Ta inga arbetarjävlar som fångar! Fyfan. Den grå armén är svår. Svår att hantera och svår att förhålla sig till. Mitt råd är att inte fokusera på dem. Lägg ingen tid där. Förlika dig med att de finns och gör det bästa av situationen. Arbete runt dem. Som om du vore en ninja. Låt dem inte se dig. Rör dig längs väggarna och hamna för gudsskull inte bakom dem. Speciellt inte i charkdisken. En extra varning måste också utfärdas för den grå arméns mekaniserade division. Fastnar du bland dem kommer de att slita dig i stycken.

Arbetarna går till affären antingen på lunchen eller efter klockan 18. Då vill du inte vara där. Affären blir som ett gatlopp. Som Pamplona eller den där staden där de kastar tomater på varandra. Stressade zombies springer omkring för att hinna hem och vara hemma lite innan nästa dag börjar.

Föräldralediga är också, likt pensionärerna, väldigt opålitliga. Föräldralediga följer ingen logik, inga rim och ingen reson. De dyker upp när sitt/sina barn sover, inte sover, bajsar, inte bajsar. Med barnvagnar och kundvagnar blockerar de gångarna i affärerna ungefär och ganska exakt lika effektivt som Rommels stridsvagnshinder i Normandie. (De behöver med andra ord sprängas bort av någon sorts ingenjörspluton innan det går att fortsätta med inköpen.) Speciellt effektiva är de föräldralediga om de träffar på någon annan föräldraledig. Då stannas det. Tittas och pratas om barn och bajs. Mitt i gången. Helt plötsligt förvandlas din verklighet till en korsning mellan Harry Potter och Moraträsk. Du kan inte trolla bort dem. Du kan inte gå runt dem. Du kan inte gå under dem. Akta dig för barnvagnarna. Jag säger akta dig för dem.

Studenter, ungdomar och andra lösdrivare, har ett beteendemönster som inte heller går att förutse. Denna grupp utgör dock inget större hot, då de handlar förhållandevis få varor motsvarande deras hastighet i affären. Tillskillnad mot pensionärerna mappar dessa individers rörelser 1:1 mot verkligheten.

Som synes blir en optimal tid att besöka en mataffär svår att pricka in. Och skulle den mot förmodan vara tom, är det alltid någon som jobbar i butiken. Med allt vad det innebär. Jag menar citroner har jag överseende med. Citroner har förmodligen en bra anledning till att vara sura. Men att jobba i butik om man hatar människor? Varför så allvarlig?! Vill du veta hur jag fick mina ärr?

Tidpunkt – Den generellt bästa tidpunkten, tidsmässigt, att åka och handla mat är alltså aldrig i ingen månad och alltid nästa år.

3. Transportmedel

När du väl bestämt dig för att ta dig utanför dörren och ut i verkligheten, när samhället och universum gått samman och kräver att du ska intaga föda – finns ännu fler variabler att ta i betraktelse.

Hur tar du dig bäst till affären?

Fötter
Att använda sig av sig själv är ofta inte att underskatta. Inte heller när det skall till att handlas mat. Se till att du har ett par ergonomiskt riktiga skor. Så att knän och andra leder inte tar stryk. En ryggsäck är också att föredra, att placera tyngre inköp såsom mjölk, filmjölk, frysta räkor och juice i.

Positivt med att använda fötterna för att ta dig till affären är mobilitet. Mobilitet och oberoende. Inga tider att passa. Ingen rusningstrafik att ta hänsyn till. Och du kan snabbt och springande ta dig från platsen, skulle behovet uppstå. Springa genom häckar, klättra på fasader, ducka under broar och gömma dig där bilar inte får plats. Du slipper hitta parkering. P-skiva och du slipper vistas i ett parkeringsgarage, eller liknande, tillsammans med ovan beskrivna individer. Också positivt är att du inte kan köpa hur mycket som helst, eftersom du måste kånka hem skiten, vilket bidrar till begränsad tid i affären.

Negativt är att du inte kan köpa hur mycket som helst och därför måste uppsöka affären igen inom en kortare framtid än om du åkte dit med en fraktpråm och lastade på.

Cykel
Här vill jag höja ännu ett varningensfinger. Ingen vettig människa med självrespekt cyklar. Speciellt inte med matkassar på styret. Om du inte kan Judo, är Bruce Lee eller Yoda, finns potential till total jävla katastrof. Både ditt nylle och ditt fortplantningsorgan kan ta oerhörd skada. För att inte tala om hur jävla fånigt det ser ut. Det bästa som kan hända om du vurpar på cykeln är att du landar på en skäggig tant som vill hångla. Det går bara utför därifrån.

Så cykla inte. Speciellt inte till affären för att handla mat. Att cykla till affären är som att använda Windows som operativsystem. Be inte om problem i onödan.

Kollektivt
Kollektivtrafiken är generellt full av människor som egentligen borde sitta inspärrade på olika typer av institutioner. Tvångströjor, tvångsblöjor och skygglappar borde delas ut vid hållplatserna, gratis tidningarna brännas och chaufförerna borde få ingå i någon sorts bonussystem. Bonussystem som handlar om att desto mer en chaufför ler, ju mer betalt får denne. Svårare än så vore det inte. Får man mer betalt kan man köpa mer kakor. Och kakor är kärlekensspråk! Av kakor blir busschauffören glad. Glader! Och inte Toker eller Butter. Le lite era jävlar! Bussar är ju roliga. Sluta se ut som om ni satt er på en knippe morötter varje morgon. Varför så allvarliga?! Vill ni veta hur jag fick mina ärr?

Ingen människa med ett endaste uns av självbevarelsedrift åker kollektivtrafik. För att ens tänka tanken behöver du ta sprutor mot alla möjlig hemska sjukdomar. Som idioti och hepatit. Plus att jag har hört rykten om att ibland på Halloween placerar människor rakblad i sätena för att man ska skära upp röven. Röntga sätena innan du sätter dig.

Kollektivtrafiken är också tillhåll för tuggummituggare och pedofiler. Glöm aldrig det.

Och där kommer du med din ryggsäck (Eftersom du ändå måste gå från bussen till affären så förefaller ryggsäcken vara ett smidigt val, speciellt på vägen dit.) och ett gäng matkassar. Hur ska du sitta? Ska du ha allt i knät? Om bussen är full? Stå i mittgången? Hur ska du göra?! Det finns inget bra svar. Inget bra tillvägagångssätt. Att åka tunnelbana eller tåg är också skit. Samma skit.

Att åka kollektivt med ditt byte, hem från affären, är samma sak som att runka med en sandpappershandske. Det känns macho i början, men efter ett tag börjar du att gråta och ingen av dina vänner vill umgås med dig. Och en politisk karriär inom Sverigedemokraterna börjar kännas lockande.

Bil
Bil! Bil, tänker du! En bil är väl ändå det bästa? Jag svarar precis som vilken sandpappersrunkande politiker som helst. ”Ja och nej.” En bil är bra på många sätt. Du kan åka när du vill. Du behöver inte tajma in någon buss. Eller trängas med sjukdomarna som finns i kollektivtrafiken. Du kan köpa mycket mat (om du inte är en hipster och har en ”Smartcar”) och behöver således inte besöka butiken i tid och otid.

Nackdelen är att du behöver ge dig ut på vägen där alla andra idioter alltid är och kör omkring – med radion på full volym, utan gas, utan broms och utan blinkers.

Pansarvagn
Med en pansarvagn kommer du inte att ha några problem att ta dig till och från butiken. Med rätt pansarvagn behöver du inte ens parkera och kliva ur för att handla. Till exempel en M1A1 Abrams Main battle tank, denna skapelse skulle vara alldeles, alldeles underbar att åka och handla med. Ingen tid att passa. Du behöver inte vara rädd att klockan slår tolv, att affären stänger, att någon slags rusningstrafik börjat. Du behöver inte vara rädd för någonting.

Kör din Abrams till affären, kör rakt in genom dörrarna, hämta dina varor, spräng hörnan där all light-läsk står, peppra sönder Aftonbladets löpsedlar, släng upp luckan och fråga personalen om de vill veta hur du fick dina ärr. Fråga dem varför de alltid är så allvarliga!

För mer information kring denna guds gåva till storhandlaren, läs här.

Väger du allt kommer du se att det egentligen inte är någon tävling mellan de olika transportmedlen.

Transportmedel – Det bästa transportmedlet att åka och handla mat med är en M1A1 Abrams Main battle tank.

4. Inköpslista

Att författa en så kallad inköpslista är av yttersta vikt. Mest av två anledningar. Kanske uppenbara sådana. Kanske inte. Du bör som matjägare skriva en inköpslista för att inte glömma något väsentligt. Om du glömmer någonting viktigt för din överlevnad finns nämligen en chans att ångest och annat tjafs driver dig tillbaka till affären tidigare än du behöver.

En bra inköpslista skrivs med fördel framför ett tomt kylskåp. Ingenting talar till en människa som ett tomt kylskåp. Titta på de gråtande hyllorna, känn den unkna lukten från löklådan, anteckna deras sista skrikande ord. Deras döende dilemma.

Ett tips är att hålla listan kort. Kom ihåg att du måste kunna läsa den i fält sedan. Korta och precisa anteckningar med tydliga bokstäver är vad som gäller. Inga undantag. Alltför långa utläggningar och oreda på listan kommer göra den omöjlig att tyda när granaterna viner över huvudet på dig, Ompa-lompierna anfaller och paniken tar ett fast grepp om din hals.

En rutinerad matjägare skriver också upp de matvarorna i grupper utifrån hur de är utplacerade i butiken. En åtgärd som effektiviserar jakten. Kanske inte riktigt lika mycket som politiker inte effektiviserar demokratin, men nästan.

Effektivisering är den andra anledningen till varför du som matjägare bör skriva en inköpslista. Utan en strukturerad inköpslista riskerar du att börja bete dig som om du är på en nattklubb eller något ännu värre. Utan en lista att följa kommer du börja raggla runt, irra omkring och behöva ställa frågor till både dig själv och andra. Hitta på meningslösa ämnen att konversera om. Stanna upp och fundera. Bli sugen på en öl, en drink, en shot. Leta efter toaletten. Vilja tjafsa med vakten. Efter ett tag kommer du vilja skita i allt och gå och käka en tunnbrödrulle istället.

Inköpslista – Så vad är bäst? En klar och tydlig inköpslista, innehållandes ingenting är vad som rekommenderas för att ha en så trevlig vistelse som möjligt i affären. Ty ingenting på inköpslistan betyder att du absolut inte behöver åka dit alls. Fantastiskt för alla inblandade.

5. Val av affär

Vid val av jaktmark finns ett par olika variabler att ta hänsyn till:

Avstånd
En hel-idiot kan räkna ut att avståndet spelar roll. Med tanke på det föredragna transportmedlet bör inte avståndet vara alltför stort. Då en M1A1 Abrams Main battle tank drar i sig cirka 4 liter bränsle/kilometer. Ungefär 115 liter i timmen. Dubbelt så mycket om du väljer att ta terrängvägen till affären.

Du vill absolut inte bränna mer tid på att ta dig till affären än nödvändigt. Du behöver all din stryka och din energi för att överleva i affären. Att ta sig dit är inte ens början. Många tar på tok för lång tid på sig. Många förstår inte att vända i tid. De allra flesta inser inte att även fast de ser affären – 100, 200 eller 500 meter bort – så måste de ta sig hem igen. Utmattade, när syret börjar ta slut. Det finns historier om matjägare som gått otäcka öden till mötes. Endast ett par steg ifrån hemmets säkra vrå bara för att de inte vände om i tid. Bara för att de valde en affär som låg alldeles för långt bort.

Finns inget annat val. Om ingen byggt en butik nära dig kan det vara en bra idé att sätta upp ett par olika läger längs vägen, för att kunna acklimatisera under den mödosamma resan. Tre eller fyra olika läger brukar räcka. Det första närmast hemmet kallas med fördel ”Base camp”, nästa läger, lite närmare butiken, ”Advance base camp” och sedan camp 1, camp 2 och så vidare. Dela upp förnödenheter och utrustning mellan de olika lägren. Flest matpaket i baslägren och syrgasen i de framskjutna lägren närmast butiken. Dra rep och fäst, att följa mellan de olika lägren. Kom ihåg att du förmodligen kommer att ge dig av när det är mörkt. Lyssna på din kropp och de Sherpas du tar med dig. Studera väderleksrapporterna noga innan du ger dig av.

Storlek
(Ja, storleken har betydelse. Så jävla märkligt. Mmm kuk. Haha Göteborg.)

Storlek betyder sortiment. Ungefär som en kuk. En större kuk = större yta = plats för fler sjukdomar. Konceptet med en matbutik är detsamma. Ju större yta, desto fler olika varor får plats. Enkel matematik.

Att studera inköpslistan blir alltså avgörande. Konstiga varor? Parmiddag i helgen? Förmodligen behöver du ta dig till en stor butik.

En stor butik har sina fördelar. Ofta ett större utbud av parkeringsplatser vilket underlättar framkomligheten. En större byggnad är också mer tålig. Den riskerar inte att rasa ihop helt när du kör in med din nyvunna kärlek genom portarna. I en stor lokal har du mer svängrum. Tänk på att kanonen på en M1A1 Abrams är 5.5 meter lång. Svängrum är bra rum.

Om du inte behöver imponera på en framtida sängkamrat och därför inte ämnar inhandla några flashiga ingredienser kan en mindre butik vara att föredra. Ägarna till butiken arbetar oftast på golvet. De är ofta trevliga, eftersom trevlighet kan bidra till att du som kund kommer tillbaka. Personligt engagemang i kombination med en mindre butik bidrar också till ett mindre antal anställda jubelidioter. (Huruvida nyss nämnda tes står pall för en procentuell granskning är högst osäkert.)

Välj klokt. Fel storlek kan stå dig dyrt. I teorin kan fel val av butik betyda att du behöver besöka två butiker under samma inköpsrunda. Ingen har i praktiken överlevt detta. Värt att notera: ju mindre butik, desto lättare att smyga in bakvägen.

Kommunikationer
Eftersom vi redan kommit fram till att det är bättre att ha oralsex med en Cyanid-kapsel än att nyttja kollektivtrafiken, utgår denna rubrik.

6. Typ av affär

Eftersom Sverige inte är en kommunistisk stat. (Rätt eller fel lämnar jag upp till läsaren att bedöma.), finnes ett gäng olika butiker att ta sikte på. Nedan följer en lista innehållandes de vanligaste.

Ica
En av giganterna. Ica finns i olika storlekar med olika sortiment. Från bedrägliga kvartersbutiker till stora jättekolosser utan själ och charm. Väljer du denna jaktmark, var vaksam mot små futtiga detaljer som bäst-före-datum, kvalité på kött och annat bjäfs som människor tycker är viktiga ting i en matbutik.

Ica har helt andra prioriteringar. Som att göra helroliga reklamfilmer. Reklamfilmer så roliga att Stefan & Krister borde få någon sorts tv-pris, reklam-pris, vilket pris som helst för att ha skrivit manus.

Coop
Butikskedjan som skulle göra Lenin glad om denne förebild (för Coop) levde. Här äger medlemmarna allt. Bonus till folket! Ingen som jobbar i butiken äger någonting och tar således heller inget ansvar alls. Och allt ser förjävligt ut både framför, bakom och under tiden.

Ett plus för de färgglada skjortorna sist jag var där. Minus för att jag alltid tänker på fläsk med bruna bönor från före revolutionen när ja tvingas dit.

Hemköp
Låt dig inte luras av ett hemtrevligt namn. Skulle Hemköp vara hemtrevligt på grund av namnet kan du gå direkt vidare till Hemkört & lingondricka, försöka sätta på en tjurig Same framför elden i kåtan eller annan valfri aktivitet som vid blotta tanken känns lite varm och mysig.

Affären i sig bär ungefär samma utbud som de båda tidigare nämnda. Det mesta finns där i någon form eller annan.

Av någon anledning, med flit eller inte, känns Hemköps butiker alltid lite rörigare än andra. Som en labyrint och alla vägar bär till frukt & grönt-avdelningen. Vilket inte bara är oerhört frustrerande utan också väldigt dåligt för självförtroendet. Om man är en känslig herre som börjar passera sina bästa år vill säga.

Willy’s
Som hetrosexuell man i dagens samhälle är Willy’s lite förvirrande. Detta eftersom jag alltid tänker på ”kuk” när jag går in i butiken. Vilket ungefär sammanfattar det positiva med Willy’s.

Kedjan basunerar ut hur jävla billiga de är på daglig basis. Själv blir jag skeptisk när någon som tjänar pengar på mig påstår att jag skulle tjäna på att göra affärer med dem.

Tysk butikskedja med konstiga juice-sorter
En jävligt oklar butikskedja. Inte nog med att den är tysk. Tyskar är jävligt oklara. För referens se här. Butikerna ser ut som om de planerats av en modebloggerska som jobbat på Ö&B sedan tidiga tonår. (Ö&B finns inte med på denna lista av naturliga skäl. Mest på grund av deras onaturliga jävla reklamfilmer.)

Det går inte att hitta någonting och om du mot förmodan hittar vad du söker kommer du inte veta att du hittat vad du söker – eftersom allting är på tyska.

Netto
Din kvartersbutik i förorten! Gå in in där. Se ovan för referens. Minus folkmord och generellt hat mot allt.

Val av affär – Ja, du har antagligen kommit till samma slutsats som jag. Ingen affär är den bästa affären. Ingen affär har de bästa varorna, till de bästa priserna. I ingen affär jobbar den allra trevligaste personalen.

7. I affären

Efter att ha rattat din stridsvagn till ingen butik, som uppfyller dina behov bryter hela helvetet lös. Inne i en matbutik finns inga regler. En zombie-apokalyps har nämnts. Hunger, lamslagen hjärnbark och ond bråd död överallt. Dock finns ett par snabba punkter som kan hålla dig vid liv. Lär dig dem utantill:

– Provsmaka aldrig
Det är tragiskt och får reklamfolk att tro att deras reklam är nödvändig för att sälja en bra produkt.

– Stå aldrig i kö för att få provsmaka
Det är tragiskt.

– Självscanning
Alla som använder självscanning är tjuvar och/eller våldtäktsmän.

– Skrik aldrig ”knulla mig!”
Inte ens på skoj.

8. Att ta sig hem

När du är klar med ditt uppdrag har du endast ett mål, att överleva hemfärden. Där finns endast ett tips att följa. Ett som alltid fungerar. Det bästa är att aldrig lämna hemmet och svälta ihjäl sakta. Sakta i en lycklig vetskap om att du aldrig satte din fot i en jävla matbutik.

9. Epilog

”Haha”, tänker du! I dagens samhälle kan man ju beställa hem mat! Jovisst, det kan man göra. Men jag har sagt det förut och säger det igen. Som vi alla vet får inte vampyrer komma hem till dig förrän de blir inbjudna.

Tv på dagen

Det är först när en människa blir lite ledig som hon ges möjligheten att inse hur efterbliven vår planet är. Tv på dagen är ingen lek.

Möjligen är tv-programmen under dagtid en konspiration från någon sorts världsregering för att människor runt omkring på planeten inte skall vara hemma, utan känna ångest och vilja gå tillbaka ut i verkligheten och skapa mervärde så fort som möjligt. Jag önskar på ett sätt att det vore så väl.

Kanske är tv-programmen under dagtid en säkerhetsanordning. En osynlig sköld som någon sorts världsregering monterat upp, som skydd mot invasioner från yttre rymden. För vem i helvete skulle komma på tanken att invadera och/eller vilja bosätta sig på en planet som kommunicerar ut en sådan bild som vi, tydligen, dagligen hivar ut i etern? Ingen är svaret.

Chansen att en invasion redan hänt är i och för sig inte helt absurd. Då mer och mer tittande på tv under dagens ljusa timmar lätt kan vagga in en intet ont anande soffsittare att vi redan är invaderade av utomjordingar. Från en annan del av Universum. Det skulle förklara en hel del.

För vad som visas på tv under dagen är en sådan buffé av totalt verklighetsfrånvänd idioti att jag som vanligt inte riktigt vet hur jag ska reagera. Jag känner mig som Karl Pilkington på GHB utan att ens ha lämnat soffan.

Gränsbevakarna Australien
Världens kanske mest efterblivna land utkämpar dagligen ett regelrätt krig för att hålla turister, besökare och farliga plantor borta från sina gränser. Med pedagogiska förklaringar om att lite torkad frukt faktiskt kan paja ett helt eko-system berättar en förmyndande och väldigt manlig basröst om hur jävla allvarligt det är att komma till Australien från något annat land.

Personligen kan jag tycka att den gamla fängelsekolonin borde vara glad om någon vill besöka den. Och att de kanske borde se över vissa allvarligare problem (som stavning på turistattraktioner och alla giftiga jävla ormar) innan de hybrisaktigt talar om hur lite jord kan sabba deras generellt jävligt fuckade Ö.

Fuck off mates!

Antiques roadtrip
Ett gäng tanter och farbröder åker omkring och tittar på gamla saker. Medan ett annat gäng tanter och farbröder står bredvid och hoppas att de gamla sakerna är värda något. Säkert trevligt för alla inblandade, men tv-trevligt? För fan.

Efter tio

Det stora fyndkriget
Ännu ett gäng tunga amerikaner. Denna gång rotar de i gamla och förhållandevis övergivna förråd. Den som bjuder mest får förrådet. Det finns alltid någonting värdefullt i förrådet. Annars blir det inte bra tv.

Shear genius
En sax-dokusåpa som på många sätt skulpterar fram exakt vad som är fel på den här planeten. Idéen bygger på exakt samma tanke som alla jävla bakprogram. Exakt likadant. Exakt.

American Guns
Ett gäng amerikaner driver inte helt oväntat en liten vapenbutik/vapenfabrik. De tillverkar mer eller mindre efterblivna vapen, efter mer eller mindre efterblivna kunders önskemål, till väldigt efterblivna priser.

Antar att programmet inte riktigt kunnat göra sig fram tills nu. Nu när man kan visa hur vattenmeloner sprängs i slowmotion blir allting mer relevant. Lite grann som att Sagan om ringen fick vänta med att produceras tills tekniken fanns på plats.

I butiken jobbar en tjej. Som gillar att skjuta vapen. Vilket känns som en frisk fläkt i genusdebatten.

Matmissbrukarna
Till en början känns Matmissbrukarna som ett trevligt komplement till alla matlagningsprogram. Matmissbrukarna äter mat istället för att väldigt passionerat laga den. Tyvärr blir det väldigt efterblivet att titta på i längden. Ta dock tillfället i akt och känn dig lite sund som människa.

How I met your mother
I denna serie sitter farsan från Huset fullt (Bob Saget!!1) och berättar för sina barn hur han träffade deras mamma. Historien är ett par år lång och att ett par sockerknarkande amerikanska ungdomar skulle kunna sitta still så länge är föga troligt.

Programmet i sig är så fullt av otäck amerikansk humor att jag som vanligt blir lite frågande till hur jag ska förhålla mig till eländet. Skratta? Gråta? Fila sönder handleden? Hon flöjt-tjejen från bandlägret har aldrig riktigt växt på mej.

Möjligen är enda behållningen från programmet han som ligger med alla. Kanske är han den enda amerikanen någonsin som ser okej ut i kostym.

Amerikanska Hotrods
I en verkstad någonstans byggs Hotrods. Vad en hotrod är har jag ingen aning om. Jag har dock lyckats förstå att det rör sig om någon slags bil. En Hot rod är alltid väldigt svår att bygga. I verkstaden svetsas det till höger och vänster. En Surgubbe i Hawai-skjortor går omkring och muntrar på det vis sura gubbar ofta gör. Efter en väldigt kort tid blir verkstaden väldigt lång-kukig (skånska för ”långtråkig”) att titta på.

Top Shooter
Den amerikanska söderns motsvarighet till Top chef. Varje vecka måste deltagarna tävla genom att skjuta något nytt vapen bättre än de andra deltagarna. De två sämsta får duellera mot ännu en måltavla för att se vem som får åka hem.

Oerhört spännande på alla sätt och vis. För alla inblandade.

Cake boss
Ännu ett tv-program om Tårtor. Tårtor. Tårtor ska inte vara med på tv. Tårtar ska det bli efterrätt av.

Family Guy
Av någon ovanligt sjuk anledning sänds det, under dagtid, vad man får anta vara repriser av Family Guy. Family guy är inte underhållning. Family Guy har aldrig varit underhållning och kommer aldrig att bli underhållning. Family Guy är så mycket av det som är fel med vår civilisation. Med vår planet. Att det får existera är så fult på alla vis.

Människor som öppet och utan någon sorts pistolhot erkänner att de tittar på Family Guy slutar aldrig att förvånad mig. Jag kommer aldrig sluta peka och skratta. Inte ens om killen är jävligt full, jävligt stor och jävligt obekväm i sig själv. Jag kommer peka och skratta för någon måste göra det. Någon måste för fan påpeka hur vidrig denna så kallade underhållning är.

Tittar du på Family Guy och skrattar, tycker det är bra. Backa långsamt härifrån utan ögonkontakt. Backa smörgåstroll, backa!

Tack.

(För vidare fördjupning hänvisas läsare till South Park – Cartoon wars.)

The real house wives of Washington D.C
Riktiga hemmafruar! Med riktiga problem. I huvudet.

Colins och Justins heminredningskupp
Jag vet ärligt talat inte vad Colin och Justin håller på med. Jag har inte den blekaste faktiskt. Jag baserar mitt negativa utlåtande på en nedåtgående trend och generella antaganden.

Gossip girl
Ännu en serie. En serie som enligt uppgift handlar om ett gäng, hör och häpna, amerikanska ekonomiskt oberoende ungdomar. Någon skvallrar om dem. Via sms? Eller på någon jävla blogg. Det uppenbara, att det skulle ta ungdomarna ungefär fem gemensamma fester att komma fram till vem skvallerflickan är, uppenbarar sig inte. Så klart.

Vilket gör serien om möjligt ännu mer efterbliven.

How clean is your house
Bygger på samma program-idé som alla jävla matlagningsprogram.

Dr. Phil
Mannen, myten, mongoloiden får fortfarande hållas. Han sitter där. Lika skallig som Le Ronk och pratar amerikanska värderingar i verkligheten.

Människor som på riktigt borde gå och prata med någon. Går och pratar med Dr. Phil, i tv, om helt fel saker.

Om man ritade ett sträck på Dr. Phils huvud, skulle det se ut som en stjärt.

Avslutningsvis
Vad fan hände med det andra världskriget!? Är jag hemma på dagen vill jag för fan kunna njuta av stora slag med stridsvagnar. D-Dagen i färg. Jag vill se lite Japaner skjutas ner över Stilla havet. Är det för mycket begärt? Jag vill se modiga män som hoppar fallskärm över Frankrike. Frusna ryssar som försvarar staden vid Volgas strand.

Tack gud för R. Lee Ermey.

Som tur är verkar alla matlagningsprogram vara förpassade till kvällstablån. Vilket är skönt. För tänk om jag missat något jävla kakbak när jag inte längre är ledig.

Carl Davidsson III

Carl Davidsson steg ur tåget och blev stående på perrongen. Carl Davidsson undrade smått stillsamt varför somliga människor inte duschade regelbundet. Carl undrade också varför andra människor tuggade tuggummi med öppen mun. Och blåste bubblor. Bubblor som gav ifrån sig ett högt ljud när de sprack. Han ville slå tuggummituggarna på käften. Men eftersom ingen annan människa slog en tuggummituggare på käften, antog Carl Davidsson att det inte var ett vedertaget sätt att angripa problemet.

Luften på perrongen var frisk. Liksom kall och inte tung. Tvärtemot vad luften alltid var inne i tåget. Carl Davidsson förstod inte varför de människor som föreföll duscha regelbundet, tvunget skulle impregnerade sig själva med någon sorts medel. Ett medel som verkade syfta till att applicera olika dofter på människorna. Carl hade sett reklam för de olika dofterna på tapeter. Tapeterna satt uppsatta på olika ställen runtomkring i staden. Fast ingen människa bodde där tapeterna var uppsatta. Utan tapeterna satt bara, till synes, helt godtyckligt upplimmade på väggar där människor gick förbi.

Människorna som stigit ur tåget samtidigt som Carl försvann hastigt iväg mot en trappa som de inte behövde gå i själva. Trots detta föreföll människorna stressade. Carl Davidsson brukade alltid stå kvar tills alla människorna försvunnit. Mest eftersom han inte gillade människor något särskilt. Men också därför att han sällan hade bråttom.

Varje morgon när Carl Davidsson stod och väntade på att alla människor skulle försvinna tittade han ut över rälsen där tågen gick. Han förstod inte riktigt varför människor ville förstöra planeten de bodde på genom att lägga ut räls. Räls kallades de skenor som tågen rullade på. Räls var nog det på planeten Jorden som Carl Davidsson skulle ha svårast att motivera om en utomjording frågade. Näst efter hundar och människor som förstorande läpparna.

Efter att ha skakat på huvudet vände sig Carl Davidsson om och började gå mot trappan som rullade. Precis som nästan varje morgon var han på väg till sitt jobb. Ett jobb var ett ställe dit människor gick för att ha råd att ha en soffa att sitta på och en tv att titta på medan de väntade på att få gå till jobbet igen. Vilket förbryllade Carl en smula. Men eftersom de allra flesta människorna gjorde på det viset, fann Carl ingen anledning att inte göra så. På vägen till och från sitt jobb hade Carl observerat några människor som, efter vad han förstod, arbetade på olika parkbänkar. Deras jobb gick ut på att sitta på bänken och dricka öl ur burkar. Carl tyckte inte just det jobbet kändes som någonting för honom. Han tyckte inte om öl så mycket. Och han skulle förmodligen frysa när det blev vinter.

Fast om någon frågade utifall Carl Davidsson tyckte om öl, svarade han alltid: ja. För att slippa svara på frågan: varför inte då? Detta då svaret aldrig egentligen bidrog till någonting alls.

Halvvägs till trappan hejdade sig Carl. Han höll på att trampa på en liten grön figur. Först tyckte Carl att den gröna figuren såg ut som en grön hundbajs. Vilket gjorde honom väldigt deprimerad. Och lite orolig. När den gröna figuren höll upp sin hand kändes allt genast mycket bättre.

”Vem är du?”, frågade Carl.
”Jag heter Ted”, svarade den gröna figuren och tog av sig sina solglasögon.

Carl Davidsson tittade nervöst upp på den svarta skylten med den röda texten. Om åtta minuter skulle nästa tåg anlända och perrongen återigen fyllas med människor. Vilket var obra eftersom Carl Davidsson inte skulle gilla människor mer om åtta minuter än vad han gjorde nu. Den gröna figuren höll fortfarande upp sin hand. Carl böjde sig ner och skakade den försiktigt. Den gröna figuren som hette Ted nickade och stoppade ner sin gröna lilla hand i fickan på de byxor han inte hade på sig. Carl lutade huvudet och försökte se vart handen tog vägen, men lyckades emellertid inte reda ut hur handen och fickan på byxan som inte fanns hängde ihop.

”Vad gör du här?”, frågade Carl.
”Jag ser mig omkring”, svarade Ted samtidigt som han placerade sina solglasögon på pannan.

Ted var liten, han hade korta ben och lite längre armar. En tjock liten mage och ett väldigt stort huvud. ”Han ser trind och fryntlig ut”, tänkte inte Carl Davidsson. Ted tittade sig omkring, vred på huvudet, innan de stora vita ögonen med de nästan lika stora svarta pupillerna såg på Carl. Carl, som inte alls var grön eller trind. Teds stora ögon blinkade. Och Carl Davidsson skruvade på sig samtidigt som han såg upp mot tavlan. Sju minuter kvar tills nästa tåg skulle anlända. Ted stod bara där och tittade på Carl Davidsson. Carl tittade på Ted och Ted tittade på Carl.

”Tycker du om glass?”, frågade Carl.
”Ja”, svarade Ted och slickade sig runt munnen.

Ted slet med ens upp ett litet anteckningsblock och en nära nog perfekt vässad penna ur den andra fickan som inte fanns. Han antecknade friskt med pennan och stoppade sedan ner blocket i fickan igen. Carl Davidsson tittade på Ted.

”Vad heter du mer än Ted?”, frågade Carl.
”Jag heter bara Ted”, svarade Ted och spottade på marken.

Nu återstod bara 5 minuter tills nästa tåg skulle anlända. Och med tåget nästa hjord av stressade människor. Ted föreföll inte stressad.

”Varför är du så liten?”, frågade Carl.
”Jag är exakt så stor som jag vill vara”, svarade Ted samtidigt som han stoppade tummen i munnen och blåste till hårt. Vips var Ted lika stor som Carl. Lika stor fast grön. Ted log mot Carl.

Carl Davidsson tittade förbryllat på Ted utan efternamn. Till slut sträckte Carl fram handen. Ted skakade den igen.

”Vem är du?”, frågade Ted.
”Jag är Carl”, svarade Carl samtidigt som han tittade upp den svarta tavlan med den röda texten. Fem minuter kvar.

Ett långt tåg dundrade förbi på rälsen. Tåget saktade inte ens ner, utan körde förbi i hög hastighet. Ett högt vinande ljud fyllde perrongen. Carl rös. Ett exemplar av den där gratistidningen som maniskt delades ut överallt kom dansande emot honom. Tidningen trippade förbi den gröne mannen och Carl innan den gjorde det enda rätta och hoppade över kanten på perrongen, ner på rälsen och lade sig till rätta. När nästa tåg kom, vilket enligt tavlan skulle ske om tre minuter, skulle tidningen dö en rättvis död. Tidningen, liksom tåg, räls, hundar och förstorade läppar, representerade mycket som var fel med planeten Jorden. Carl Davidsson läste inte gratistidningen längre. Av den enkla anledningen att den aldrig innehöll någonting som bidrog till någonting. Mest gårdagens nyheter kring sådant han inte var intresserad av ändå. Och horoskopet stämde aldrig. En gång hade Carl råkat läsa insändarna längst bak i tidningen och nästan velat hoppa ner på rälsen själv.

”Nehe, jaha”, började Ted och tittade på sin klocka. ”Nu måste jag sticka. Kul att ses. Hejdå Carl!”
”Vart är du på väg?”, frågade Carl. ”Ska du bort?”
”Nej, jag ska inte bort. Jag ska hem.”

Carl visste att en del människor jobbade andra tider än han. På nätterna. Men mer än så visste han inte. Carl Davidsson sov ju på nätterna.

”Vart bor du?”, frågade Carl.
”På en annan planet”, svarade Ted och pekade upp mot himlen.

Carl Davidsson tittade upp mot himlen. Himlen var grå och Carl kunde inte se någon planet alls.

”Vad gör du här?”, frågade Carl. Eftersom Carl Davidsson för sitt liv inte kunde förstå varför någon som inte bodde på planeten Jorden skulle vilja åka dit.
”Jag är här för att ta ett par sista anteckningar”, svarade Ted och log.

Plötsligt började pappret i papperskorgen bredvid Carl att prassla. Hela papperskorgen vibrerade och ur den steg ett litet tefat. Rymdskeppet bestod av en glaskupol på ovansidan och skinande metall på undersidan. Lampor blinkade i otakt.

”Vad för anteckningar?”, frågade Carl.
”Vi använder er planet för att inte fucka upp vår planet”, började Ted samtidigt som han fiskade upp en liten nyckel ur fickan som fortfarande inte fanns. ”Vi ser på vad ni gör och så gör vi tvärtom”, fortsatte han medan han klickade på en liten plastdosa som satt i nyckelringen.

Ett pip följdes av ett klick och plastkupolen sköts bakåt.

”Är det trevligt där du bor?”, frågade Carl.
”Som fan”, svarade Ted och sparkade på rymdskeppets däck.

Ted såg sig omkring, satte tummen till munnen och sög på den tills han var liten nog att få plats i rymdskeppet.

”Får jag följa med?”, frågade Carl.
”Nej. Är du galen?”, konstaterade Ted och hoppade upp i rymdskeppet.

”Nej, jag är inte galen”, konstaterade Carl. ”Varför får jag inte följa med?”
”Du är ju människa. Du skulle fucka upp allting”, svarade Ted och satte sig till rätta.
”Stämmer horoskopen på din planet?”, frågade Carl.
”Alltid”, svarade Ted.

Kupolen gled tillbaka och Ted, den gröne mannen, vinkade åt Carl Davidsson och flög iväg precis innan nästa tåg stannade vid perrongen.

Oraklet – sanningen om livet

Torsdag – Sverige, klockan 11:09

Följ med. Läs om varför vi lever och lär. Och varför just du tänker och resonerar som du gör. Oraklet visar vägen.

Imorse drack jag kaffe. Som sig bör. Jag menar det sista man vill är ju att framstå som någon socialt utkastad. Som någon som inte bryr sig. Vissa dricker kaffe för att det är gott. Andra inte. Sedan finns människor som dricker kaffe för att kaffedrickande ingår i en precist inövad repertoar som i sin tur enbart syftar till att försöka passa in. För att skygglappar ibland är av yttersta vikt.

Samhället och civilisationen viftar med så många ursäkter att helt ställa sig vid sidan av, att en människa som inte koncentrerar sig på sin hybrisfyllda livsplan helt enkelt blir ambivalent. Nervös. Flackande. Det hjälps inte. Något annat är det fan inte tal om.

Jag fick frågan häromdagen: ”Vad vill du med ditt liv?”

Hur i helvete svarar man på det? Vad i fan säger man? Speciellt när, man efter en kopp kaffe, utan vidare kan konstatera för sig själv att anledningen till att man sitter där man sitter är ren och skär slump. Tur. Eller otur. Förmodligen tur, då det alltid kan blir värre.

Visst, du kan inbilla dig att du haft någon sorts långsiktigt mål och syfte med ditt liv om det känns bättre. Men faktum är att om du inte bor i en småstad i Sverige, varit arbetslös i ett par år och mest av allt i hela världen vill bli gravid – så har du förmodligen inget långsiktigt mål. (Ja den manliga motsvarigheten till min-högsta-önskan-är-att-bli-gravid-innan-jag-måste-flytta-hemifrån: ”bara jag får tona rutorna på min volvo” går också att applicera.)

Du tror du har det. Vilket är vackert. Allt jag säger är att du inte har det. Nej, oroa dig inte. Jag har det inte heller. Och min strut är förmodligen större än din.

Tänk efter lite. Hur många aktiva beslut har du tagit i ditt liv? Hur många aktiva val har bidragit till att du sitter där du sitter idag? Och hur många beslut har tiden tagit åt dig?

Åt mig? De flesta. För att inte säga alla. Vilket är helt okej. Det enda som egentligen kan bekymra en människa som glider fram på ett skal, av en banan plockad från likgiltighetens söta träd, är vad fan som händer när skalet halkar åt fel håll.

Oroa sig inte.

Det löser sig förmodligen. Om du tänker efter har saker löst sig så många gånger förut. Och löser sig det inte, behöver du förmodligen inte oroa dig ändå.

Om du inte är så där naivt positivt frigjord. Är du en av de leende levande döda som vandrar omkring i samhället kommer du alltid ha problem. Genom-positiva människor har alltid problem av någon anledning. Mer problem. Större problem. Problem de som genom någon sorts självuttalad superkraft alltid löser galant. Lösningar de ständigt skall pracka på andra. Helst genom det där Facebook.

Skit i dem.

Tänk efter istället. Huset du köpte? Barnen du skaffade? Bilen du sålde? Resan du åkte på? Jobbet du sökte? Hur många aktiva beslut kring din livssituation? Hur mycket var slumpen? Beslut du intalade dig att du tog i efterhand? Många va? Vilket är helt okej. En människa måste göra skillnad på att vara lat och att egentligen kanske inte bry sig så mycket.

Mest eftersom de flesta alternativen kring olika beslut, egentligen är ungefär likadana. Samma konsekvens. Samma skit, annan fläkt. Eller tvärtom.

Om du skiter i huruvida du goffar i dig ett äpple eller ett päron varför lägga energi på det ena eller det andra?

Jag vet, hela grejen blir luddig.

Vad jag menar är att din kuk inte kommer att bli större bara för att du pratar om storleken, läser om storleken eller käkar ägg. Ofta går storleken inte att påverka. Men frukta icke! Det handlar faktiskt inte om storleken. Det är hur du hanterar den som inte spelar någon roll.

För när det gäller kukar finns inte så jättemånga beslut som kan gå helt åt helvete för den som håller i kuken. Ja, förutsatt att du håller dig borta från strykjärn och Findus äkta majonäs förstås.

Allt behöver inte bli så jävla allvarligt hela tiden. Testa och böj kuken åt höger eller åt vänster. Det är egentligen ingen skillnad om du tänker efter. Det är ändå samma kuk liksom. Om kuken är grön eller röd eller har tillgång till elektricitet? Om kuken betalar 2% mer i skatt, eller om kuken köper Toblerone eller sitter i styrelsen för ett oljebolag. Samma kuk.

Det är samma kuk ändå! (Så länge du håller den borta från strykjärnet.)

Om du och din kuk köper ett hus eller en lägenhet spelar heller ingen jättestor roll om du tänker efter? Du kommer ändå sitta där med din kuk? I huset eller i lägenheten. ”Jag gråter hellre med min kuk i en villa än i en kolonistuga”, skriker du! Ja, möjligt. Men var det du eller din kuk som tog beslutet?

Om du drämmer din kuk i bordet och byter jobb. Kommer du lämna din kuk vid ditt skrivbord när du går? Skulle inte tro det, eller? Och om du nu gör så, vad är oddsen att det inte väntar en ny kuk på dig när du checkar in på din nya arbetsplats?

Och matbutiken. Alla har med sina kukar i matbutiken! Oavsett vad du ska göra där, går folk runt med sina kukar. Tänk på det. Kukar överallt. Det spelar ingen roll om du bara sticker in en liten bit. Eller kör in och ut jävligt fort. Kukarna kommer att vara där. Bland hyllorna. I kassorna. Och göra det kukar gör bäst.

Om du och din kuk bokar en resa. Spelar anledningen verkligen någon roll? När du reser med en kuk? Även om du tar ett aktivt beslut om vart du ska åka kommer allt vara kukit när du landar. Du kommer att checka in med en kuk på hotellet. Ja, du och din kuk kan ta ett aktivt beslut om vilken sida av frukostbuffén du ska börja svulla på. Men, tänker efter, spelar det verkligen någon roll?

Oavsett vilka beslut du tar i livet, kommer du leva och dö med en kuk vid din sida. Och har du ingen kuk lever du förmodligen med eller nära någon eller några ordentliga kukar. Och vad det innebär, vet vi alla alltför väl.

Kuk, kuk, kuk överallt! Så vad fan spelar det för roll om du aktivt försöker vara din själs herre och ödets kapten? GPS? Kompass? Öster? Väster? Babord? Styrbord? När allt kan liknas vid att segla om kring i ett hav av kuk.

Till och med solen överger oss en gång varje dygn. Varje höst. Varje vinter.

Mmm kuk.

Tjockbalkarna och jag

Tydligen börjar folk där ute i stugorna tjocka till sig. Eller möjligen bara äta dåligt. Äta sämre. Eller en kombination. Som komplement till allt jävla fittande som redan är i full gång bakom klämchecka brevlådor och vita knutar. I någon sorts undersökning (mer information hittas här. Detta är inget jag hittar på.) står att läsa bland annat:

Så här ser svenskarnas matvanor ut i korthet:
• Åtta av tio äter för lite frukt och grönt.
• Sju av tio äter för lite fisk.
• Nio av tio äter för lite fullkorn.
• Åtta av tio äter för mycket mättat fett.
• Fyra av tio äter för mycket socker.
• Sju av tio äter för mycket salt.

Punkterna ovan vållar hälsoproblem. Hälsoproblem i form av svettiga fetton som glider omkring i verkligheten men låtsas som att de egentligen sitter på något jävla seger-gille i Narnia.

Generellt har jag väldigt låg sympati vad gäller människor vars dåliga hälsa enkom går att härleda till en värdelös kost. Av den enkla anledningen att det inte direkt är någon nyhet att en värdelös kosthållning kan leda till just hälsoproblem. Lite som heroin. Att heroin är obra är inte direkt en världsnyhet. (Därmed inte sagt att Aftonbladet inte skulle försöka kränga iväg ett par lösnummer genom att påstå att så är fallet.)

Heroin är skadligt. Transfett likaså. Ja, ja visst – jag inser att det faktum att många av människorna som leder morgonsoffor runt om i landet faktiskt har ett programledarjobb i viss mån motbevisar min tes om att uppenbart märkliga saker borde vara enkla att upptäcka och undvika. Jag skulle kunna hävda att drottningen av landet utan empati och kejsarinnan av dålig tajming och hennes tv-gig, är undantaget som bekräftar regeln. Men när jag tänker efter har jag ingen bra förklaring till varför is-prinsessan tillåts försöka förstöra min frukost, igen och igen och igen och igen.

I alla fall: Svenska folket äter sämre. För lite frukt, för lite gröna saker, för mycket socker, för mycket mättat fett. Och i samma takt som ert blodsocker höjs, sjunker mitt tålamod. Allting är väldigt enkelt. Vad en människa sätter i sig i karusellen bör hon göra sig av med på gungorna. Annars blir människan fet. Annars blir människan ko-bent och riskerar att få diabetes. Vad fan är problemet? Har man inte vett nog att ens reflektera över och ta reda på vad sin kropp behöver för att fungera något så när – kanske det är dags att lägga ner Slitz-tidningen eller sluta fundera över motivet till nästa svanktatuering – och engagera sig lite.

Det minsta ni kan göra är att sluta söka läkarvård på min bekostnad. Eller i alla fall köpa lite nya, större, kläder så jag slipper se eländet. Era feta jävlar. Vill ni prompt stoppa i er en jävla massa kalorier, använd ert sunda förnuft, och rör lite på er. Spring. Promenera. Gå. Köp en ljudbok och ett par stavar för fan.

Äter du mer energi än du gör av med kommer du att bli fet. Fet och ohälsosam. Ohälsosam och sjuk. Sjuk och död.

Jag blir uppriktigt förbannat orolig över att människor i min närhet, människor som inte har förnuft nog att hålla sina kroppar i hyfsat trim, innehar rösträtt. Och således kan påverka min verklighet. Det är inte okej. Om dessa människor inte bryr sig om sig själva, varför skulle de då bry sig om mig? Om de inte har vett nog att inse att en sallad då och då är positivt. Hur fan ska de då förstå att ta in samhällsrelaterad information? Utvärdera den och sedan fatta ett logiskt beslut?

En tjockis häromdagen satt och beklagade sig över att rökare har samma rätt till sjukvård som ”vi” andra. Det är inte rättvist att en rökare ska få hjälp med lungorna! Så det så! Men en knä-operation, en liten mag-by-pass eller lite lätt subventionerad diabetesmedicin är tammefan en mänskligrättighet. Bara man får fortsätta äta! Vi har ju mat! Vi måste äta den! Hahahah! Mmmm mat. Kuk. Nej, jag säger inte att rökning är okej. Jag säger bara att självförvållad fetma inte är det.

Vidare i artikeln står att läsa:

Mat är gott, mat är livskvalitet, mat är roligt. Och nödvändigt. Samtidigt kan maten förkorta våra liv. De största folksjukdomarna hjärt-kärlsjukdom, typ 2 diabetes, fetma och vissa cancerformer är starkt kopplade till mat och livsstil; Genom att äta mycket frukt och grönsaker, fisk, fullkorn, välja bra fetter och inte dricka för mycket alkohol kan risken att drabbas av hjärt-kärlsjukdom minska med 30–50 procent. Upp till en tredjedel av alla cancerfall skulle kunna förebyggas med bra matvanor, fysisk aktivitet och normalvikt. Om detta finns en stor samsyn bland experter och läkare världen över.

Jag är fullständigt chockad. Ungefär som varje gång jag inte blir förvånad när jag ser på Lyxfällan. Kan man minska risken för hjärt-kärlsjukdomar genom att inte trycka i sig friterad Snickers? Häpnadsväckande. Vad går först den dagen vi bara har ett undersökningsrum kvar? Ett självförvållat fall av tjockis-cancer eller ett cancer-fall framkallat genom otur i DNA-lotteriet? Nå? Va? Lägg ifrån dig kakorna och svara för fan!

Fetma är ett annat folkhälsoproblem. Vår undersökning visar att övervikt och fetma fortsätter att öka bland vuxna. I dag finns det fler överviktiga eller feta män i Sverige än normalviktiga, hos kvinnorna är situationen något bättre. Och viktökningen kostar, framför allt för den enskilde genom sämre livskvalitet och för tidig död. Men den kostar också för samhället genom ökade sjukskrivningar och minskad arbetskapacitet. Därför måste viktökningen hejdas.

Fler tjockisar än normalviktiga? Fantastiskt. Ökade sjukskrivningar? På min bekostnad? Perfekt!

Nej, sluta missförstå mig.

Jag är gärna med och bidrar till en dräglig tillvaro för dem som dragit någon sorts nitlott i det tidigare nämnda lotteriet. Eller den som har otur att träffa på ännu en idiot till medmänniska. Kanske i trafiken? Eller den som har oturen att tvingas gå utanför dörren och bli smittad av något. Det kan hända vem som helst. Dig, mig eller någon annan idiot. Absolut. Skicka en räkning. Ju förr vi inser att vi alla är invånare på samma planet, desto bättre. Det har jag alltid sagt! Inte bara på fyllan. Hjälper du mig, hjälper jag dig. Quid pro quo Clarice. Men om du ber mig finansiera din efterblivna syn på vad som är sunt? Eller om du ber mig gå in som riskkapitalist i ditt sökande efter frityrolja, är svaret nej.

Och nej betyder nej! Det betyder inte ”Thihi jag tycker om det men jag skäms lite för att erkänna det.” Lägg ifrån dig den hemmagjorda tatueringsmaskinen. Lägg ner tatueringsmaskinen på golvet, sätt händerna på huvudet och backa. Backa sakta bort från den hemmagjorda tatueringsmaskinen. Vänd dig om. Lägg dig på golvet och sträck ut armarna framför dig. Var inte orolig, jag hjälper dig upp sen. Och sluta stirra på din kusin! Fetto.

För de flesta är det inte brist på kunskap som leder matvanorna åt fel håll. Andra drivkrafter styr människors livsstil och vad vi äter. Drivkrafter som säkert mer handlar om njutning och glädje, bekräftelse, identitet, behov av tröst och belöning än viljan att göra allt rätt för hälsan.

Jahapp. Jag får ta och be lite om ursäkt antar jag. Göra som fransoserna. Dricka rödvin och be om ursäkt för att jag stod lite för nära när jag pratade. La jag armen på din midja? Men du log ju! Förlåt! Jag ber om ursäkt. För att ha kallat människor okunniga och dåligt insatta i näringslära och grundläggande filosofier kring kondition och hälsa. De flesta människorna vet tydligen vad som gäller. De skiter bara i konsekvenserna.

Människor är idioter igen. Och jag hatar människor.

Så, det var allt jag hade att säga om tjockisar idag. Ni kan gå tillbaka och injicera vaniljsås nu.

(Själv är jag konsult-mullig tackar som frågar. Och nej, inlägget handlar inte om människor som ansågs vara normalviktiga innan MTV lanserades. Texten handlar om matvanor. Att väga 30 kilo för lite är förmodligen inte heller sunt. Eller vad tror du? Men som av en slump tenderar människan att hellre konsumera mer än mindre när det gäller mat.)

Den vanlige mannen och mellanmjölken

Den vanlige mannen misstänker att han hamnat mitt i en liten livskris. Efter att ett helt liv ha stirrat mot horisonten och aldrig levt i nuet, utan istället ständigt försökt planera och skapa tillfällen – att vara just mitt i – har den vanlige mannen nu kommit på sig själv med att minnas väldigt få av dessa tillfällen.

Vilket gör situationen en smula obekväm. Obekvämligheten, började precis som obekvämligheter ofta gör skava lite i huvudet på den vanlige mannen.

Möjligen har hybrisen börjat hinna ikapp den vanlige mannen. Den vanlige mannen hade ett försprång, men med åren har han både blivit långsammare och påmind. Påmind om sitt eget svaga, krampaktiga grepp om den mentala bild han odlat tillräckligt länge inom sig. Ty sår en människa tillräckligt många frön och fullständigt skiter i att hålla efter raderna av gröna drömmar och färglada ambitioner växer allt igen. Drömmarnas fält invaderas av täta tistlar och kliande ogräs. Den vanlige mannen menar emellertid inte hybris som i att en människa gått och trott att hon varit ämnat för någonting stort. Menad att bidra till mänskligheten. Bli känd, rik eller tv-kock. Nej inget sådant. Mer någon sorts allt-löser-sig-hybris.

Den vanlige mannen har i hela sitt liv gått runt och trott att någonting kommer att dimpa ner i knät på honom. Uppenbara sig framför honom likt någon sorts naken blondin med ett leende på läpparna och ett kroppsspråk som skriker: ”Kom!”. I dubbelbemärkelse. Eller åt andra hållet. Vilket skrämmer. Då den vanlige mannen har börjat fundera över – det har slagit honom – att detta gyllene tillfälle, denna sidenlena vishet aldrig någonsin kommer att uppenbara sig.

Inte för den likgiltige. Ingenting är aldrig lugnt nog för den rastlöse.

Människor med engagemang, ambition och en vilja att slå hela sin livsstil åt babord eller åt någon annan väldigt speciell riktning bara för att ett intresse ligger där och guppar, imponerar högaktningsfullt på den vanlige mannen. Han förundras över hur människor egentligen vågar. Mod är sällsynt. Att hoppa utan livlina. Utan att ringa ett telefonsamtal innan, vittnar om en beslutsamhet den vanlige mannen aldrig riktigt besuttit.

Det är nog därför han ofta, för att inte säga hela tiden, hyst någon sorts skepsis gentemot de nakna själar som står framför kameran och utövar, människans kanske, allra intimaste ritual. Vad gör porrskådisarna om de ångrar sig? Blir det inte svårt att kliva tillbaka till ett sådant där vanligt liv? Ett svensson-liv.

Det som finns på internet, stannar på internet! Antar den vanlige mannen.

Möjligen är det så att hela den tron exemplifierar den vanlige mannens inställning och syn på mänskligheten. Hans egen naivitet. Att alla någon gång kommer att vilja ha ett svensson-liv. Hur fan kan en relativt nykter människa inbilla sig något sådant? Och möjligen är det så att det är därifrån denna inbillade livskris faktiskt kommer. Inbillning och tankar. Den vanlige mannen har på sistone tenderat att kravla sig upp till kanten av sitt halvtomma glas och höjt blicken. Inte bara för att sluta se sin egen existens som genom ett nyckelhål. Utan för att se mer av helheten. Glaset kanske är halvfullt, annars hade den vanlige mannen troligtvis aldrig nått upp till kanten. Vilket är en skrämmande tanke.

Kommer den vanlige mannen att ångra sig när han vill leva det svenssonliv han redan lever? När vågen den vanlige mannens så sprattlande försöker surfa på når sitt högvattenmärke, när den slutar spotta skum som en skakad öl och bryter mot en livsavgörande händelse och slår tillbaka. Kommer han då sitta på klipporna och sucka? Eller rycka på axlarna? Borde han göra någonting åt sitt liv? Hitta en alldeles torr handduk? Och i så fall vad? Och varför?

Den vanlige mannen har levt. Lite grann i alla fall. Rest, han har till exempel sett delar av världen. Även fast han inte är överförtjust i vare sig fenomenet resa eller världen som sådan. Det är ofta helt enkelt inte värt besväret, att resa. Monument, spektakel, upplevelser och andra storslagna ting blir oftast inte så mycket mindre storslagna på tv – att det är värt besväret att åka dit.

Svaret den vanlige mannen kommer fram till angående resor blir något paradoxalt ”nära och kära”. Paradoxen blir till eftersom de allra flesta människorna är och förblir någon sorts idiot. Idiotin härjar fritt och det är också idiotin som fått den vanlige mannen att egentligen rygga tillbaka och inte engagera sig speciellt mycket i andra människor eller saker som har med andra människor att göra. Men med nära och kära går det bra att resa och uppleva saker. Ett tag. Sedan tröttnar den vanlige mannen.

Den vanlige mannen tycker om att läsa. Men inte för ofta och för länge. Då tröttnar han. Även fast han tycker det är det mest fantastiska man kan ägna sig åt, tröttnar han. Blir lat och bekväm. Läser bara om det råder perfekta förhållanden. Den vanlige mannen åker gärna motorcross. Varför vet han inte. Han har inte tänkt så mycket på det.

Kanske är det så, att den vanlige mannen borde tänka mer. Eller kanske borde tänka mindre. Förmodligen mindre. Tankarna kan ju ha varit det som gjort att han tagit sig ur vattenglaset. Bort från sin lilla bubbla och börjat reflektera över varför i helvete han inte är nöjd med sin något trivsamma situation. Den vanlige mannen var det en gång. Tror han. Kanske. Numera undrar den vanlige mannen om han inte borde vara mer närvarande i sin vardag, i den vardag han har med människor han faktiskt tycker om. Medan allting egentligen kokar ner till den där horisonten, omeletten och oförmågan att kunna leva i vardagen.

Det skulle i teorin kunna göra vem som helst frånvarande och oengagerad. Speciellt någon som tittat på MTV under sina vacklande och hormonfyllda uppväxtår.

Det är lätt att ta till klyschor. Att leta på internet och frossa i vad andra säger. Allting förefaller koka ner i att leva i nuet. Är man inte där, lyckas man inte – heter det. Speciellt på internet. Men frågan blir vad en människa gör om en människa inte direkt känner att denne vare sig vill eller behöver lyckas med något? Vad blir då kvar?

Det finns två sorters människor! Två! Två stycken enligt alla klyschmakare, förbannade diktare, livsvetare och alla andra. Och en människa ska ha sin alldeles egna – det finns två olika sorters människor – metafor. Det är ett kvitto på någonting. Precis som att vakna med jeansen på och skorna hårt snörade efter ännu en kväll som bara kan liknas vid en åktur i en torktumlare. Skrynkliga kvitton på ett försök till en alkholdränkt existens. Klyschor och metaforer. Otur och problem. Livet. Livet borde inte delas ut hur som helst. Det kan ställa till problem för den som inte är redo. Den som är amatör. För ofta när det hela blir avancerat åker amatörerna nämligen hem. Utan att lära sig ett skvatt.

Självklart har den vanlige mannen sin egen klyscha. Han är inte ett dugg bättre än någon annan. Och när en vanlig man hamnat utanför sitt vattenglas och uttorkad krälar fram över den sandiga öken som kallas verkligheten – är det lätt att se klyschor och metaforer som någon sorts tillfällig oas. Som att vara fast ute på havet och börja dricka saltvatten. En sådan parallell känns alltid lättare än att till exempel börja äta sand. Att äta sand skulle fördärva allting.

Enligt den vanlige mannens kletiga och högtravande åsikt finns inte två olika sorters människor. Utan tre. Ja, hybrisen har tagit överhanden och han har skapat sin egen vidriga lilla metafor.

Om telefonen i en telefonkiosk ringer, finns tre olika sorters människor: De som svarar i telefonen, de som inte vågar svara i telefonen och de som skiter fullständigt i vad det är för jävla idiot som ringer till en telefon i en telefonkiosk.

Kan du rulla förbi en status på ett socialt nätverk utan att gilla den? Kan du göra någonting utan att skriva om den på samma nätverk? Kan du låta bli att ta en bild, lägga på ett filter och dela med dig av allt? Kan du sluta skriva dagbok på internet?

Möjligen borde han sälla sig till den svarande skaran.

Den vanlige mannen skriver inte dessa ord här under en hög av psykofarmaka, lampan är inte släckt, hans hår är inte svart och armarna bär inga ärr. Den vanlige mannen sitter där han brukar. Nedsjunken i sin soffa, under ett vitmålat innertak. På tv:n visas ännu ett avsnitt av någon sorts förnedrings-tv. Vår civilisations motsvarighet till Collusseum. Möjligen är den vanlige mannens grå och vattniga ögon lite mer döda och själlösa än vanligt. Han är inte frityr-fet och inte heroin-smal. Han är vanlig. Han är mittemellan med allt och inget. Så även hans lilla livskris. Den ryms nästan i ett vattenglas för gudsskull. Frågan som definierar blir dock: vad gör den vanlige mannen med sin livskris?

Det första han gör är att ringa en vän. Han har en vän. Vännen bor långt bort och skulle kunna beskrivas med ett enda ord. Vännen svarar ofta i telefonen.

”Ja?”, svarar vännen. Rösten är trött. Inte trött på grund av för lite sömn utan trött.

”Jag misstänker att jag hamnat mitt i en stormande livskris. En storm i mitt halvtomma vattenglas”, förklarar den vanlige mannen. Det är bäst att gå rakt på sak med vännen.

”Do tell”, säger rösten någonstans emellan disträ och fokuserad på någonting annat.

”Du vet den här lilla hybrisen man bär på?”

”Ja.”

”Alltså inte den vanliga – jag är ämnad för något stort! – den övergav jag på mellanstadiet.”

”Kommer det här handla om ditt jobb?”, säger vännen.

”Nej, jag hoppas inte det handlar om jobbet. Det vore deprimerande”, för en liten stund blir den vanlige mannen nervös. Tänk om krisen enkom handlar om jobbet. Tänk om allt är så enkelt? Då skulle han ju inte ha någon ursäkt för sina planer.

”Fortsätt.”

”Inte den vanliga hybrisen alltså. Mer den här – någonting kommer att visa sig – vad jag behöver ägna mig åt kommer att falla ner i knät på mig, tills dess tänker jag lalla omkring – hybrisen. Men det har gått upp för mig att saker inte dimper ner i knät på en.

”Ah, stort av dig”, rösten låter med ens lite, pyttelite mer intresserad av samtalet.

”Att man måste vara ambitiös och engagerad. Smida sitt eget öde! Men det är fan inte så jävla lätt när man är fullkomligt likgiltig.”

”Du har lyssnat på kungens jultal”, säger rösten med en ökad grad av närvaro. Sarkasmen går inte att ta miste på.

”Är du från vettet?”, frågar den vanlige mannen fullkomligt allvarlig.

”Det kommer inga stekta sparvar flygande!”

”Du vet det där folk alltid härjar om, att de kommit på att det finns två sorters människor?”, den vanlige mannen ignorerar vännens utlägge och fortsätter. ”Allt från Hollywood till mamma-bloggar, There are two kinds of people…”

”Det enda du kommit till insikt om är att man i princip måste födas in i rätt kretsar”, avbryter rösten medan telefonen prasslar.

Den vanlige mannen antar att vännen byter grepp, eller pressar fast luren mellan axeln och örat för att byta skiva i sitt Playstation. Eller var det ett Xbox?

”Ungefär…”, fortsätter den vanlige mannen. ”Kanske. Men det var inte dit jag ville komma. ”Det finns tre sorters människor. Inte två, utan tre.”

”Men du feltolkar allt och lägger skulden på individnivå.”

”För fan, det här har inget kommunism att göra”, suckar den vanlige mannen. ”Det är min lilla livskris. Dra för fan inte in din hjälte Stalin i min livskris!”

”Allt hör ihop.”

”Nu låter du som den där jävla prästen i kyrkan som låg vid skolan när vi var små.”

”Det du har är ingen livskris…”, börjar rösten förmynda.

”Han som lät full och hade en fet dotter som tjuvrökte och pratade fitta rätt ofta”, avbryter den vanlige mannen. Börjar vännen kommer han aldrig att sluta.

”För fan knappt på bakfylleångestnivå”, fortsätter vännen.

”Tre sorters människor!”

”Jaja”

”Det finns tre sorters människor”, upprepar den vanlige mannen.

”Får ur dig det då. Nån jävla gång, jag kanske har annat för mig.”

”Om en telefon i en telefonkiosk på gatan ringer finns det en sorts människor som svarar, en sorts människor som inte vågar svara och en sorts människor som skiter i att svara därför att de inte bryr sig vem fan det är som ringer till en telefonkiosk. Jag är inte bakfull! Jag tror seriöst att jag har en livskris.”

”De som attackerar telefonen då?”

”Sluta rör till min perfekta metafor! Din jävel.”

”Och de som försöker prata utan att lyfta på luren? Jag känner att du överskattar människor. Vem är du då? Jag antar att det är dit du vill komma?”

”Överskattar på vilket sätt?”, frågar den vanlige mannen nyfiket.

”Tror för mycket om deras intelligens.”

”Jag är den som skiter i att svara, därför att det troligtvis antingen är en idiot som ringer eller så slutar samtalet i någonting som absolut inte är värt besväret”, svarar den vanlige mannen så sanningsenligt han kan. ”Du är mer inne på grottmänniskor?”

Det blir tyst i luren. Tyst i rummet. Lampan lyser och på tv:n rör sig människors munnar utan att ett endaste ljud trillar ur. Mute-knappen kan vara bevisetför att det finns en gud och att han faktiskt är god.

”Jag får känslan av att man kanske borde svara i telefonen? Man kanske ångrar sig om man inte gör det”, fortsätter den vanlige mannen.

”Allt jag säger är att folk är så dumma i huvudet att man aldrig kan kategorisera dem. Ja, förutom i dum i huvudet-gruppen. Kan du konkretisera ditt svammel? Ge mig ett riktigt exempel.”

”Helst inte. Då kanske min livskris späds på”, svarar den vanlige mannen undvikande. ”Det känns som om det är av yttersta vikt att inte förvärra saker nu. Linan är redan slak. Allt jag behöver är en liten vindpust.”

”Från ditt liv, ge mig ett exempel”, manar rösten på. ”Jag är intresserad”, säger den sedan mitt i något som skulle kunna vara en gäspning.

”Din jävel!”, tänker den vanlige mannen och säger sedan: ”Det mesta tänker jag? Skriva den där boken. Bo vid de där bergen. Testa det där knarket man aldrig testade. Stänga Facebook-kontot. Resa till den där ön man velade om. Göra något som resulterar i att man kan ta ett steg bort från det där berömda ekorr-hjulet.”

”I know just the thing.”

”Vadå?”

”Dö.

”Va?”

”Skaffa en pistol, sträck på hakan och skjut skallen av dig. Enda sättet du kan hoppa av ekorrhjulet på är om du är rik. Alltså rik utan prestation. Född rik. Helt utan måsten. Anonymt rik, helt enkelt. Blir du rik efter prestation kommer du aldrig att vara fri. Alla kommer att känna till dig. Jaga dig”

”Det är kört alltså?”, suckar den vanlige mannen.

”Ja, det kan man nog säga”, svarar rösten helt utan sarkasm eller ironi.

”Om man inte vet om allt jag vet och tar livet av sig tills man återföds som tokrik. Om man nu återföds alls vill säga.”

”Chansa! Nu ska jag äta något. Kom igen när du har en riktig livskris! Mellanmjölkslivskrisjävel!”, skriker vännen i luren innan han lägger på.