Evolutionen, mänskligheten och en oskyldig idiot

Att den moderna människans inställning till vår planet och i förlängningen hela vår existens är en smula efterbliven kan väl inte ha undgått någon? Men hur står det till? Har evolutionen slagit knut på sig själv? Har mänskligheten på gott och ont lyckats sätta den ur spel? Eller sitter vi fortfarande fast i dess klor? Och evolutionen, likt en pytonorm, kramar hårdare och hårdare för varje gång vi rör oss i dess grepp?

Det finns en mängd olika förklaringar på detta begrepp. Wikipedias definition på en biologisk evolution lyder som följer:

”Evolution i biologisk mening är den process varigenom levande organismers egenskaper förändras från en form till en annan mellan successiva generationer. Evolutionsteorin beskriver hur ärftliga egenskaper i en population förändras från generation till generation genom olika processer. Evolution är ursprunget till den stora variation som finns i den biologiska världen: de nu förekommande arterna är alla besläktade genom ett gemensamt ursprung, och med tiden utvecklas nya arter från de existerande genom artbildning, en produkt av små successiva förändringar över stora tidsrymder.”

Sedan finns det något som kallas för – det naturliga urvalet – Wikipedias förklaring ser ut som följer:

”Det naturliga urvalet är en nödvändig delprocess i evolutionen. Charles Darwin var den som, tillsammans med Alfred Russell Wallace, lade fram teorin om det naturliga urvalet som förklaring till de observerade skillnaderna mellan olika arter. Det naturliga urvalet sammanfattas ofta med frasen ”de bäst anpassades överlevnad”; en fras myntad av Herbert Spencer och som Darwin accepterade efter mycket tvekan. Det var Wallace som fick Darwin att ta med uttrycket i tredje upplagan av Origin of species. Det är dock en mindre lyckad beskrivning eftersom det naturliga urvalet inte bara handlar om överlevnad utan mer om framgångsrik fortplantning. Naturligt urval innebär att individer med egenskaper som gör att de är anpassade till den aktuella miljön oftare överlever och kan fortplanta sig, vilket gör att dessa egenskaper tenderar att vara de som sprider sig till kommande generationer.”

Charles Darwin var en man med skägg. Som säkerligen bar kostym lite då och då. Värt att tilläggas då män i kostymer förefaller stå för majoriteten av de problem som ständigt drabbar den planet jag tvingas leva på.

Som bevis på att män i kostym bidrar till galenskap, idioti och allt annat vill jag bara slänga in ett citat från James Inhofe, som av någon outgrundlig anledning är invald i den amerikanska senaten, citatet är ett instick i en sorts klimatdebatt.

”God is still up there. The arrogance of people to think that we, human beings, would be able to change what he is doing in the climate is to me outrageous.”

Måste jag välja mellan gud och evolution väljer jag nog evolution. Jag menar visst, tro på gud för all del, inga problem. Eller jo, problem om du börjar blanda in dina personliga åtgärder för att dämpa ångesten kring din egen obetydlighet med globala angelägenheter. Så tro på gud för dig själv om du måste göra det. Det värsta som kan hända är att jag pekar och skrattar lite antar jag.

Så evolution framför gud! Gud behövs inte nu när vi förädlats till tänkande människor. Gud och religion känns som ett förlegat försök av ett självutnämnt och upplyst fåtal att kontrollera den stora massan. Men är evolutionen positiv? Är den bra? Har den en tanke? Eller jobbar den i det långa loppet emot oss människor? Och i så fall varför? Eller kan det vara så att den där evolutionen egentligen bara har underskattat människans oändligt starka kombination av efterblivenhet och girighet? Tyvärr börjar jag luta lite å det hållet.

Om jag förstått denna evolution rätt favoriserar den exemplarer av en art som på ena eller andra sättet lyckas anpassa sig lite bättre till den miljö de lever i. Dessa exemplar fortplantar sig mer och för sina gener vidare. Och så vidare och så vidare och så vidare.

Skärmavbild 2014-11-21 kl. 16.15.24

Så långt är tanken god. I naturen till och med kanske nödvändig för en arts fortlevnad?

Så evolutionen favoriserade en sorts tänkande människa? En listig människa?

(Nu bortser jag helt och fullt ifrån det faktum att dessa listiga människor sett till att även olistiga människor överlever och fortplantar sig. Det är en helt annan fråga. Som jag inte tänker befatta mig med.)

Listig och framför allt kanske en självisk människa? I början kanske den starkaste och friskaste individen. Den med fungerande knäleder, en tumme på rätt plats, jägar- och samlarfärdigheter och möjligen vett att spara lite mat till en regnig dag. Förmågan att tända en eld och allt annat som behövdes och fortfarande behövs för att överleva. Den som gjorde detta bäst favoriserades och förde därför vidare sina gener i större uträckning än någon som hade lite problem med att få till en romantisk brasa.

Grovt generaliserat och förbannat förenklat: Människan som såg till att ha lite mer än sin medmänniska överlevde när snöstormen slog till? Människan som inte delade med sig när snöstormen slog till överlevde lite mer.

På individnivå lärdes säkerligen färdigheter ut och passerade säkerligen dessa evolutionära blockgränser. Men detta känns osäkert? Riskabelt och inte att lita på över tiden? Därför ej applicerbart här. Detta är min text. Min teori. Galenskap?! Det här är internet!

Så vad har vi då? En modern och nutida människa. Med en relativt sett utvecklad hjärna och tankeförmåga?

Här någonstans börjar problemen. Vi har gått ifrån en sorts väldigt platsspecifik och avgränsad överlevnadsinstinkt. Från när människan kanske högg ner två eller tre träd för att hålla sig varm. Till en förmåga att hugga ner två eller tre miljoner träd, för att hålla sig varm. (Läs: Tjäna oerhörda mängder pengar, för att bygga ett onödigt stort hus och fylla huset med saker som inte behövs, för att hålla sig varm. Begreppet varm – blir då mer abstrakt än konkret. Mycket mer abstrakt och relativt än en konkret brasa.)

I korthet kan jag tycka att evolutionen har favoriserat listighet och uppfinningsrikedom men riktigt tog inte hänsyn till efterblivenhet och girighet.

Denna giriga och själviska inställning till livet och planeten Jorden är som bekant på väg att sluta i katastrof. Ordentlig katastrof. Håller evolutionen på att sluta löpsnaran runt sin egen hals och hänga sig själv? Man skulle kunna tycka det. Om man nu väljer att förenkla saker som jag gör här. Men att förenkla saker och inte se den stora bilden och sammanhangets skrikande konsekvenser är ju lite det människan gör bäst. Så varför inte? Även jag är ju på något vis både frukten av och offret för den evolution jag försöker skriva något om.

Mest överallt tvingas människor till rå och avskalad överlevnad och när inte ens de människor som inte aktivt skulle behöva förstöra planeten i rådande utsträckning för att överleva bidrar till en sorts hänsyn till resurser och en hållbar existens? Varför skulle alla andra göra det?

Evolutionen har förvandlat oss till muterade och själviska robotar. Försett oss med tekniken att skövla allt, ta allt och att ingenting ge tillbaka.

Förädlade genom tusentals år av överlevnad är vi nu på randen av vår egen existens, vår egen förmåga, där en kombination av urgammal överlevnadsinstinkt och vår moderna hjärna med säkra händer paddlar oss mot den punkt då vågen kommer att slå över och slutligen suga ner oss i en inte allt för metaforisk avgrund innan den sakta drar sig tillbaka. Allt som kommer att finnas kvar är randen, högvattenmärket som visar hur långt mänskligheten egentligen kom innan snaran drogs åt.

Så vad gör vi, en tänkande människan, åt detta?

Hur tar vi oss ur evolutionens klor? Kan vi som tänkande människor vända håll? Paddla mot en fiktiv horisont där en samverkan för det stora hela råder? Det sorgliga svaret är ja, människan kan. Den enstaka människan. Men det hjälper föga när den stora massan, mänskligheten, fortfarande sitter fast i rävsaxen. Tänker fortfarande kortsiktigt och själviskt. Begriper inte eller vill inte begripa.
De hjältar, hjältinnor och helgon vi ser lite då och då är långt ifrån nog.

Människan kan inte och vill inte sätta sina agendor åt sidan, sina ideal, sina gudar och sin syn på verkligheten. Vilket så klart skulle vara mycket att begära, ty i var människas subjektiva verklighet är ju som bekant den människans åsikter och val ytterst relevanta. I sin egen värld är just den lilla människan alltid viktigast. Ta en tur i trafiken, ställ dig vid en bardisk, gå till en mataffär, slå på nyheterna om du inte tror mig. Bidra till det stora hela och en version av hållbarhet och solidaritet medan evolutionen viskar i örat? Inse att vi faktiskt bor på samma planet och att vi alla skulle gynnas av samverkan och sammarbete? Inse detta medan evolutionen viskar om att behovet av värme, vatten, mat, skydd, uppmärksamhet, en bil att visa upp och allt annat vi måste ha för att överleva är större än detta? Kommer inte på fråga. För den lilla människan är det väsentligt att dennes lilla verklighet fortskrider, hur efterbliven den än är. Evolutionen säger till oss att hålla blicken fäst vid fötterna och överleva, hålla oss levande, om så bara för ett par extra sekunder. Blicken vid fötterna, det är bara drömmare som tittar mot horisonten. Och drömmare fortplantar sig inte.

Hade inte ett utomordentligt exemplariskt offer för denna evolution redan tagit frasen, hade jag inte tvekat, då hade jag skrivit – det är tuffa tider för en drömmare – för längesedan.

Som offer för vår egen utveckling behöver vi inte leta vare sig speciellt noga eller länge för att hitta bevis för att mänskligheten trycker ner och tystar utveckling som skulle kunna gå åt rätt håll. Vårt beroende av olja är ett förträffligt exempel på just denna efterblivenhet där muterad evolution av komprimerad och förädlad girighet visar sitt tillgjort och gnistrande leende.

Problemet med att ta sig ur den här, tillsynes och förhoppningsvis, evigt (tänk om vi når botten?) nedåtgående spiralen blir både människan och mänskligheten. Beroendet mellan människan och mänskligheten blir lite av en paradox eller kanske till och med ett moment 22.

En enskild människa kan bara göra skillnad om mänskligheten redan uppmärksammat skillnaden, men mänskligheten kan inte uppmärksamma skillnaden om inte en enskild människa redan gjort skillnad?
Och allting går ju bekvämt att bortförklara med att den lilla människan alltid har en egen agenda, god eller ond, bra eller dålig så finns alltid just detta alternativ att luta sig emot.

Troende, icke-troende, kommunister, kapitalister, rika, fattiga, friska, sjuka, mätta, hungriga alla misstror någons argument under förevändningen att en människa gör aldrig någonting utan att evig och enskild vinning är inblandat?

Jag använder det själv när jag försöker avfärda politik och demokrati eller andra visioner kring att leda människor.

Generellt sett är människan i smått och mänskligheten i stort så korkad och oförmögen att ta egna beslut att ett standardiserat och centraliserat styre är helt och hållet nödvändigt för att många ska klara av sin vardag. Det uppenbara problemet blir att detta styre består av människor. Som styrs av girighet, dumhet och en generell oförmåga att ta objektiva beslut.

Till politikernas försvar måste dock höjas en flagga. Nämligen den med – Subjektivitet – skrivet i svart mot blodröd bakgrund. Alla människors livssituationer ser så otrolig olika ut, både på mickro- och makronivå. Det blir omöjligt att ta generella beslut som passar alla. Om man bortser ifrån att de idoga försöken i sig är ett bevis på det mesta.

Men om vi inte kan göra det på individnivå, hur kan vi då göra det i en stad, i en kommun, i ett landskap, i ett land, i en världsdel?

Vi är därmed tillbaka där detta började. Vi kommer kämpa för vår egen inbillade överlevnad och syn på verkligheten, som människor, som medborgare i en stad, som invånare i en kommun, i ett landskap, i ett land och i en världsdel. Men aldrig som en del av mänskligheten. Vi kan i ytterst begränsade fall se bortom girighet och själviskhet utifall vår närmaste familj och vänner finns i kontexten. Annars är vi på så många sätt bakbundna och oförmögna.

Skillnaden mellan oss och de paket av DNA som springer omkring och försöker överleva på Animal planet finns bara i våra huvuden. Evolutionen håller oss i ett järngrepp. Vi tar oss inte ur det och vi kvävs sakta men säkert varje gång vi sprattlar till och försöker komma loss.

Frågan är bara om det är en tröst att vi inte gör det med flit?

Lilla ledarskapsskolan

Efter att ha blivit utsatt för ledarskap lite på sistone, har jag ett par tankar om just ledarskap:

– Det är bättre att ta ett felaktigt beslut än att inte ta något beslut alls. Några beslut alls.

– Att säga: ”Jag tar med mig detta” Fungerar bara om ”detta” verkligen tas med någonstans. Och återkommer i omarbetat kontext.

– Att som ledare ha: ”Jag vet inte.” eller ”Troligtvis borde det vara så”, alternativt en kombination av de båda som favorituttryck fungerar inte i längden. Fungerar ungefär lika länge som apoteket har öppet när man är bakis.

– Att ena gruppen är att föredra. Speciellt om alternativet är att söndra gruppen genom att höja uppenbart icke-insatta individers åsikter till skyarna.

– Det är bättre att inte ha någon agenda alls än samma agenda på varje veckomöte.

– Om det behövs ett veckomöte är ledarskapet troligtvis frånvarande.

– Om ledarskapet är frånvarande, vilket troligtvis är nödvändigt i perioder, kan ledarskapet och viss mandat att fatta beslut med fördel delegeras.

– Sluta prata om dina barn i tid och otid.

– Har du som ledare en gud du tillber. Håll den borta från veckomötet.

– Har man problem att delegera ledarskap, kanske man ska överväga att inte placera sig i en ledarroll. Alternativt inte vara mer oinsatt och oengagerad än valfri kommunpolitiker.

– Om alla projektdeltagare efterfrågar en helhetsbild kring vad projektet skall utföra. Då kan det vara en idé att tillhandahålla en sådan. Alternativt delegera framställningen till någon.

– Att säga att är ”högt i tak” i projektet och uppmuntra till förbättringsförslag, för att sedan kasta ut projektmedlemmar som kommer med förbättringsförslag, gör inte direkt underverk för vare sig förtroende eller engagemang.

– Det här med buzz words?

– Att efter tre månader fortfarande inte veta hur en projektor fungerar?

– Willy Wonka var en bra chef. En kul chef! På film.

– Att mer eller mindre beordra övertid och ställa in semestrar för att ro en leverans i land kanske fungerar och vissa fall till och med motiverat. Men inte om det beror på dålig projektplanering och/eller en oförmåga att prioritera. Att mer eller mindre beordra övertid och ställa in semestrar och sedan gå hem tidigare fyra dagar av fem, samt åka på semester själv, skulle kunna resultera i viss skepsis från projektdeltagarna.

– Att säga en sak till projektdeltagare och en annan till projektdeltagarnas chefer? Njea.

– Det är inte ledarskap att befordra folk över sin egen kompetensnivå. Det är efterblivenhet.

Morgonsoffan

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite opassande att all personal i tv4:as morgonsoffa sitter och hyllar vår varma höst.

Istället för att hylla en onormalt varm höst som i teorin kan bero på klimatförändringar, klimatförändringar som i teorin kan bero på människans efterblivenhet kanske Tilde de Paula borde förlika sig med att det är kallt i Sverige på vintern. Och diggar man inte kyla kanske man får ta sig en solsemester vintertid, eller vad tycker du Steffo?!

Bananprojektet ger: textanalys en resa i musikens värld

En kombination av sysslolöshet, en likgiltighet efter valresultatet och ett långtgående förakt mot de allra flesta låttexter nu för tiden, ledde fram till att jag beslutade mig för att analysera en sådan.

Jag slängde därför motvilligt på radion och lovade mig själv att analysera texten i den andra låt som spelades. Analysoffret föll på- Icona Pop – I love it

(Namnet Icona Pop, väljer jag av naturliga anledningar att inte lägga mig i.)

I got this feeling on the summer day when you were gone.
Jag tycker låten börjar helt och hållet lovande om en en smula melankoliskt. En varm sommardag men möjligen är glassen slut. Sommardagen i bestämd form förvirrar dock en smula.

I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.
Redan i andra textraden tar allt en konstig vändning. På grund av ett förmodat tvingat uppehåll i glasskonsumtionen kraschar vederbörande sin bil in i en bro. Efter kraschen uppehåller sig personen vid platsen för att titta på bilen när den brinner.

Här skulle jag vilja ta upp ett par uppenbara frågor:
– Hur kraschades bilen in i bron? I broräcket? Hur började den brinna då? Vid brofästet? Var det en amfibiebil? Om så, vad tankades bilen med som gjorde att den brann i eller under vattnet?
– Hur snabbt måste en bil köras för att en kraschad bil ska börja brinna? Hollywood är en sak, verkligheten en annan. Vilken bil framförde vederbörande? Kontaktades tillverkaren av bilen för att framföra att den började brinna vid kraschen?
– Blev vederbörande skadad? Om så, hur gick det sedan? Kom någon annan till skada?
– Varför försökte inte vederbörande släcka branden? Tillkallades hjälp?
– Kan man som lyssnare här börja misstänka en psykisk sjukdom? En frisk person skulle kanske inte krascha en bil in i en bro bara för att glassen tagit slut?

I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs.
Helt plötsligt är vi vid en trappa, dit vederbörande tagit sig utan bil (får man anta), med en väska full med en annan persons bajs. Det skulle också kunna vara ett husdjursbajs också. Men detta är förstås bara spekulationer. En väska med bajs kastas hursomhelst nedför en trappa av okänd anledning. Vilket styrker tesen om psykisk sjukdom ovan.

I crashed my car into the bridge.
Samma bil? En annan bil? Går det att köra en brinnande bil? Är textförfattaren stuntman med en bajsfetisch?

I don’t care, i love it. I don’t care.
Här får jag som lyssnare lite vibbar av en sorts psykos igen.

I got this feeling on the summer day when you were gone.
I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.
I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs.
I crashed my car into the bridge.

Jag får känslan av att personen som skrivit texten är väldigt nöjd med detta stycke. Brinnande bajs och en kraschad bil.

I don’t care, i love it. I don’t care.
Upprepning är lärandets moder?

You’re on a different road, I’m in the milky way
En person (möjligen personen vars bajs hamnat i väskan) befinner sig på en annan väg. Textförfattaren ute i rymden. En djup textrad som ger upphov till eftertanke och reflektion. Vart är mannen vars bajs hamnade i väskan på väg? Och varför? Samt, vad händer ute i Vintergatan?

You want me down on earth, but i am up in space
Textförfattaren som kastat en persons bajs i en väska anser att personen har ett kontrollbehov. Ett något blandat budskap kan jag tycka.

You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
Den här raden måste jag vända mig lite emot. Eller ja, kanske inte. Är en person som låter textförfattaren kasta sitt bajs i en väska väldigt svår att göra nöjd? Kanske borde textförfattaren prova med andra saker än att samla personens bajs? Kanske en bio? Laga mat? Föreslå att de ska dela på en flaska vin?

Från ett annat håll: Är en person låter någon samla upp ens bajs i en väska så förbannat kräsen? Fast kanske är en väskbajsare just det, väldigt kräsen? Jag menar, en person som möjligen tvingar textförfattaren att släpa runt en väska som denna kan bajsa i, istället för att gå på vanliga toaletter är troligtvis lite kinkig med annat också.

You’re from the 70’s, but i’m a 90’s bitch
Satt i kontext kan jag tycka att textförfattaren skryter lite om att denne träffat en äldre individ. Att skryta om detta känns dock lite konstigt i detta läge. Speciellt som personen från 70-talet verkar vara okej med att få sitt bajs uppsamlat i väskor. Är personen från landet måntro? Bonde kanske? Van med att gå på ett utedass?

I love it!
I love it!

Exakt vad textförfattaren älskar blir oerhört svårt att sätta fingret på i detta läge. Jag vet ärligt talat inte om jag vill börja nysta i det. Med tanke på väskan alltså.

I got this feeling on the summer day when you were gone.
I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.
I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs.
I crashed my car into the bridge.

Här får jag känslan av att textförfattaren är extremt nöjd med detta stycke. Utomordentligt nöjd! Men visst. Klart en människa som är nöjd ska få ge utlopp för det.

I don’t care, I love it.
I don’t care, I love it, I love it.
I don’t care, I love it. I don’t care.

Svårtolkat med tanke på avsaknad av kontext. Handlar det om väskan blir jag lite rädd och brydd.

You’re on a different road, i’m in the milky way
You want me down on earth, but i am up in space
You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
You’re from the 70’s, but i’m a 90’s bitch

Egentligen samma kommentar som ovan. Jag hade dock gärna sett något annat än en upprepning just här. Det hade varit intressant att veta hur det gick för personen som bajsade. Vad exakt är en 90-tals bitch? Och varför anser sig textförfattaren vara en sådan?

I don’t care, I love it.
I don’t care, I love it, I love it.
I don’t care, I love it.
I don’t care, I love it, I love it.
I don’t care.
I love it.

hm…

Sammanfattning och resultat:
En oerhört osammanhängande text som handlar om den frustration som uppstår när glassen är slut. Men att krascha en bil in i en bro och älska det känns inte helt sunt. Inte heller att släpa runt på en väska med bajs, eller umgås med en människa som är så krävande att deras bajs ska samlas upp i väskor. Om man nu själv inte är helt såld och går i gång stenhårt på bajs i väskor vill säga.

Om jag hade en liten livskris

Folk verkar ha livskriser hit och dit. Fram och tillbaka. Så för att förekomma lite. Om jag någonsin får en livskris, antar jag att ungefär följande kommer att utspela sig och att jag behöver fundera över sakerna nedan.

Om jag hade en liten livskris

En människa misstänker att den hamnat mitt i en liten livskris. Efter att ha stirrat mot horisonten i ett helt liv och aldrig riktigt levt i nuet, utan ständigt försökt planera och skapa tillfällen att vara mitt i, har en människa nu kommit på sig själv med att minnas väldigt få av dessa tillfällen.

Vilket gör verkligheten en smula obekväm.

Möjligen har hybrisen börjat hinna ikapp en människa. Den hade ett försprång, ett rejält försprång, men med åren har en människa både blivit långsammare och påmind. Påmind om sitt eget svaga och krampaktiga grepp om den mentala bild en människa så länge odlat i ett mentalt trädgårdsland.

Sår en människa tillräckligt många frön och fullständigt skiter i att hålla efter raderna av gröna drömmar och färglada ambitioner växer allt igen. Drömmarnas fält invaderas av täta tistlar och stickande ogräs. Slemmiga sniglar och elaka gräshoppor.

Hybris, skrev en människa där uppe innan människan började svamla om trädgårdsland.

Missförstå inte en människa nu, människan menar inte hybris som i att en människa gått och trott att den varit ämnat för någonting stort. Att den är någonting stort. Menad att bidra till mänskligheten. Bli känd, rik, tv-kock eller bara odräglig. Nej, ingen sådan hybris. Mer någon sorts det-löser-sig-hybris.

En människa har i hela mitt liv gått runt och trott att en sanning och mening kommer att dimpa ner i knät på sig. Uppenbara sig likt någon ny glassort som ingen någonsin smakat.

I dubbelbemärkelse. Eller åt andra hållet.

Vad en människa menar är att en människa börjat fundera över – det har slagit människan – att detta gyllene tillfälle, denna sidenaktiga vishet, denna sanning, aldrig någonsin kommer att uppenbara sig. Inte bara så där.

Speciellt inte för den likgiltige. Det blir aldrig lugnt nog för den rastlöse.

Människor med engagemang, ambition och en vilja att slå hela sin livsstil åt babord eller åt en annan väldigt speciell riktning bara för att ett intresse finns där, imponerar på en människa. Den förundras över hur de egentligen vågar.

Det är nog därför en människa ofta, för att inte säga alltid, hyst någon sorts respektblandad, skepsis gentemot de nakna själar som står framför kameran och utövar, människans kanske, allra intimaste ritual. Vad gör porrskådisarna om de ångrar sig? Blir det inte svårt att kliva tillbaka till ett sådant där vanligt liv? Ett svensson-liv.

Möjligen är det så att hela den tron exemplifierar inställningen och synen på mänskligheten. Den egna naiviteten. Att alla någon gång kommer att vilja ha ett svensson-liv alltså. Hur fan kan man som en nykter människa inbilla sig det?

Möjligen är det så att det är därifrån denna inbillade livskris faktiskt kommer. En människa har på sistone tenderat till att kravla sig ur sitt halvtomma vattenglas och höja blicken. Inte bara se sin egen existens genom ett nyckelhål. Utan mer helheten. Vattenglaset är halvfullt. Borde det vara så?

Kommer en människa att ångra sig när en människa vill leva det svenssonliv den redan lever? När vågen når sitt högvattenmärke, bryter mot en livsavgörande händelse och slår tillbaka. Kommer en människa då sitta på klipporna och sucka? Eller rycka på axlarna? Borde en människa göra någonting åt saken? Och i så fall vad? Och varför?

En människa har rest, sett delar av världen. En människa är inte överförtjust i vare sig fenomenet resa eller världen som sådan. Det är ofta helt enkelt inte värt det, att resa alltså. Monument och andra storslagna ting blir oftast inte så mycket mindre storslagna på tv. Att det är värt besväret att åka dit.

En människa har inte tänkt så mycket på det där som andra människor kan tro.

Kanske är det så, att en människa borde tänka mer. Eller så borde den tänka mindre. Troligtvis mindre.

Tankarna kan ha varit det som gjort att en människa tagit sig ur vattenglaset. Bort från sin lilla bubbla och börjat reflektera över varför i helvete en människa inte är nöjd med sin situation. Det är väl det livskriser handlar om?

Att veta exakt vad en livskris handlar om är svårt för en människa att veta. Eftersom den aldrig riktigt haft någon. Borde alla ha en? Kommer denna text generera en livskris? Spotta ur sig förändring? Troligtvis inte. Antagligen inte alls.

Det är lätt att ta till klyschor. Att leta på internet och frossa i vad människor säger. Allting verkar koka ner i att leva i nuet. Är en människa inte där, lyckas den inte – heter det. Men frågan blir vad en människa gör om den inte direkt känner att den vare sig vill eller behöver lyckas med något? Är det en kris i sig? Att vara alltför nöjd?

Det finns två sorters människor! Två! Enligt alla klyschmakare, förbannade diktare, livsvetare och alla andra. En människa måste ha sin alldeles egna – det finns två olika sorters människor – metafor. Det är ett kvitto! På vad vet en människa tyvärr inte.

Som att vakna med jeansen på och skorna hårt snörade efter ännu en kväll som rättmätigt bara kan liknas vid en åktur i en torktumlare och hitta spår av vad som egentligen hände kvällen innan. Skrynkliga kvitton som vittnar om ett försök till en alkholdränkt bergochdalbana. Klyschor och metaforer. Otur och problem. Livet. Livet borde inte delas ut hur som helst. Det kan ställa till problem för någon som inte är redo. Någon som är amatör. När det hela blir avancerat åker amatörerna hem från nöjesfältet. Nöjesfältet är ingenting för den svaghjärtade.

Verkligheten är tammefan ingenting för amatörer. Men om inga amatörer fanns, hur skulle då proffsen veta att de är så förbannat proffsiga?

Självklart har en människa sin egen klyscha. En människa är inte ett dugg bättre än vem som helst. Och när en människa hamnat utanför sitt vattenglas och uttorkad krälar fram över den sandiga öken som kallas verkligheten – är det lätt att se klyschor och metaforer som tillfälliga lösningar. Oaser. Det är som att vara fast ute på havet och börja dricka saltvatten. Känns lättare med en sådan parallell. Än den som handlar om att att börja äta sand. Det skulle fördärva allting på vägen om oasen.

Enligt en människas kletiga och högtravande åsikt finns det inte två olika sorters människor. Det finns tre. Ja, hybrisen har tagit överhanden och en människa har skapat sin egen vidriga lilla metafor.

Om telefonen i en telefonkiosk ringer, finns det tre olika sorters människor: De som svarar i telefonen, de som inte vågar svara i telefonen och de som skiter fullständigt i vad det är för jävla idiot som ringer till en telefon i en telefonkiosk. Kan du rulla förbi en status på ett socialt nätverk utan att gilla den? Kan du göra någonting utan att skriva om det på samma nätverk? Kan du låta bli att ta en bild, lägga på ett filter och dela med dig av allt? Kan du sluta skriva dagbok på internet? Kan du?!

Möjligen borde en människa sälla sig till den svarande skaran.?

En människa skriver inte det här under en hög av klotter, lampan är inte släckt, dess hår är inte svart och armar bär inga ärr. En sådan livskris ligger nog inte för en människa. En människa sitter där den brukar. Nedsjunken i sin soffa. På tv:n visas ännu ett avsnitt av den ständigt odödliga förnedrings-tv. Vår civilisations motsvarighet till Collusseum. Möjligen är en människas grå, vattniga ögon lite mer döda och själlösa än vanligt. Men det beror på sömnbrist. En människa är inte frityr-fet och inte heroin-smal. En människa vanlig. Den är mittemellan med det mesta. Så även dess lilla livskris. Den ryms ju nästan i ett vattenglas för gudsskull.

Frågan som definierar blir dock oundvikligen: vad gör en människa med den? Livskrisen alltså.

Det första en människa gör är att ringa en vän. En människa har en vän. Den bor långt bort och skulle kunna beskrivas med ett enda ord. Den svarar ofta i telefonen.

”Ja?”, svarar han. Rösten är trött. Men inte trött på grund av för lite sömn.

”Jag misstänker att jag hamnat mitt i en semi-stormande livskris. En storm i mitt halvtomma vattenglas”, förklarar jag. Det är bäst att gå rakt på sak med min vän.

”Do tell”, säger rösten någonstans emellan disträ och fokuserad på någonting annat.

”Du vet den här lilla hybrisen man bär på?”

”Ja.”

”Alltså inte den vanliga – jag är ämnad för något stort! – den övergav jag på mellanstadiet.”

”Kommer det här handla om ditt jobb?”

”Nej, jag hoppas inte det handlar om jobbet. Det vore deprimerande”, säger jag och blir för en liten stund nervös. Tänk om det enkom handlar om jobbet. Tänk om det är så enkelt? Tänk om den dagen jag får en livskris, att den då handlar om jobbet. Då skulle jag ju inte ha en endaste bra ursäkt för mina planer.

”Fortsätt.”

”Inte den vanliga hybrisen alltså. Mer den här – någonting kommer att visa sig, vad jag behöver ägna mig åt kommer att falla ner i knät på mig, tills dess tänker jag lalla omkring – hybrisen. Det har gått upp för mig att saker inte dimper ner i knät på en.

”Ah, stort av dig”, rösten låter med ens lite, pyttelite mer intresserad av samtalet.

”Att man måste vara ambitiös och engagerad. Smida sitt eget öde! Men det är fan inte så jävla lätt när man är fullkomligt likgiltig och inte har en blåsbälj.”

”Du har lyssnat på kungens jultal”, säger rösten med en ökad grad av närvaro. Sarkasmen går inte att ta miste på.

”Är du från vettet?”, frågar jag fullkomligt allvarlig.

”Det kommer inga stekta sparvar flygande!”, utbrister rösten.

”Du vet det där folk alltid härjar om, att de kommit på att det finns två sorters människor?”, jag ignorerar utlägget och fortsätter. ”Allt från Hollywood till mamma-bloggar, There are two kinds of people…”

”Det enda du kommit till insikt om är att man i princip måste födas in i rätt kretsar”, avbryter rösten medan telefonen prasslar.

Jag antar att han byter grepp, eller pressar fast den mellan axeln och örat för att byta skiva i sitt playstation. Eller var det ett Xbox?

”Ungefär…”, fortsätter jag. ”Kanske. Men det var inte dit jag ville komma. ”Det finns tre sorters människor. Inte två, utan tre.”

”Men du feltolkar det och lägger skulden på individnivå.”

”För fan, det här har inget kommunism att göra”, suckar jag. ”Det är min lilla livskris. Dra inte in din hjälte Stalin i min livskris.”

”Allt hör ihop.”

”Nu låter du som den där jävla prästen i kyrkan som låg vid skolan när vi var små.”

”Det du har är ingen livskris…”, börjar rösten förmynda.

”Han som lät full och hade en fet dotter som tjuvrökte och pratade fitta rätt ofta”, avbryter jag. Börjar han kommer han aldrig att sluta.

”För fan knappt på bakfylleångestnivå på det här”, fortsätter han. Jag blir lite nervös igen. Att han ska genomskåda mitt fiktiva försök till livskris.

”Tre sorters människor!”

”Jaja”

”Det finns tre sorters människor”, upprepar jag.

”Får ur dig det då. Nån jävla gång, jag kanske har annat för mig.”

”Om en telefon i en telefonkiosk på gatan ringer så finns det en sorts människor som svarar, en sorts människor som inte vågar svara och en sorts människor som skiter i att svara därför att de inte bryr sig vem fan det är som ringer till en telefonkiosk. Jag är inte bakfull! Jag tror seriöst att jag har en livskris”, säger jag utan att låta övertygande.

”De som attackerar telefonen då?”

”Sluta rör till min perfekta metafor! Din jävel.”

”Och dom som försöker prata utan att lyfta på luren? Jag känner att du överskattar människor. Vem är du då? Jag antar att det är dit du vill komma?”

”Överskattar på vilket sätt?”, frågar jag nyfiket.

”Tror för mycket om deras intelligens.”

”Jag är den som skiter i att svara, därför att det troligtvis antingen är en idiot som ringer eller så slutar det hela i någonting som absolut inte är värt det”, svarar jag så sanningsenligt jag kan. ”Du är mer inne på grottmänniskor?”

Det blir tyst i luren. Tyst i rummet. Palmen lyser och på tv:n rör sig människors munnar utan att ett endaste ljud trillar ur. Mute-knappen kan vara svaret på att det finns en gud och att han faktiskt är god.

”Jag får känslan av att man kanske borde svara i telefonen? Man kanske ångrar sig om man inte gör det”, fortsätter jag.

”Allt jag säger är att folk är så dumma i huvudet att man aldrig kan kategorisera dem. Ja, förutom i dum i huvudet-gruppen. Kan du konkretisera ditt svammel? Ge mig ett riktigt exempel.”

”Helst inte. Då kanske min livskris späds på”, svarar jag undvikande. Jag vill ju inte ha en riktig livskris. Då vet man aldrig hur det slutar. Det känns som om det är av yttersta vikt att inte förvärra saker nu. Linan är redan slak. Allt jag behöver är en liten vindpust.

”Från ditt liv, ge mig ett exempel”, manar rösten på. ”Jag är intresserad”, säger den sedan mitt i något som skulle kunna vara en gäspning.

”Din jävel!”, tänker jag och säger sedan. ”Det mesta antar jag? Skriva den där boken. Bo vid de där bergen. Testa det där knarket man aldrig testade. Stänga Facebook-kontot. Resa till den där ön man velade om. Göra något som resulterar i att man kan ta ett steg bort från det där berömda ekorr-hjulet.”

”I know just the thing. Dö.”

”Då har jag ju ingen livskris. Då har ju inte detta samtal något syfte.”

”Exakt”, säger rösten. ”Det enda sätt du kan hoppa av ekorrhjulet på är om du är rik. Alltså rik utan prestation. Född rik. Helt utan måsten. Anonymt rik, helt enkelt. Blir du rik efter prestation så kommer du aldrig vara fri. Alla kommer att känna till dig. Jaga dig”

”Det är kört alltså?”

”Ja, det kan man nog säga”, svarar rösten helt utan sarkasm eller ironi. ”Nu ska jag äta nåt Kom igen när du har en riktig livskris! Mellanmjölkslivskrisjävel!”

Linjen bryts och en människa sitter kvar med luren i handen. Soffan är nersutten, många timmar av ingenting tar ut sin rätt. Behöver en människa en liten livskris då och då? Är det ett sundhetstecken? Att människan fortfarande bryr sig? Vill något? Är något? Kan något?

Är likgiltighet alltid att betrakta som negativt?

Man kanske skulle börja med att reda ut ovanstående. Om en människa nu får en livskris menar jag.

Julens paradis

From: benjamin@bananprojektet.se

Subject: Följ mig och jag ska rädda er jul

Date: October 08 2014 07:12:54 GMT+01:00

To: konsumenttjanst@estrella.se

Hejsan!

Jag har en fråga! Varför tar ni inte och sätter ihop ett pepparkakschips? Förstå vilken potential!!1 Ett par mögelost-dippar och ni är hemma. Ni kan lägga ner produktutvecklingen efter det.

Ge er i maskopi med någon julmusttillverkare, en vodkaleverantör och sälj ett jul-films-myspaket till svenska folket. Gör vad ni måste!

MeD pepparkakschips. Med mögelostinspirerad dipp.

Ni kan tacka mig sen.

/Benjy

From: konsumenttjanst@estrella.se

Subject: re: Följ mig och jag ska rädda er jul

Date: October 08 2014 13:46:01 GMT+01:00

To: benjamin@bananprojektet.se

Hej och tack för ditt mail och ditt förslag på ny produkt.

Det är mycket roligt att våra konsumenter hör av sig med synpunkter, förslag m m. När det gäller produktutveckling så har vi en långsiktig strategi för alla produkter.

Med vänlig hälsning

Konsumenttjänst
Estrella AB

Xxxxx Xxxxx
konsumenttjanst@estrella.se
Tel: Xxx xxx xxxxx

From: benjamin@bananprojektet.se

Subject: re: re: Följ mig och jag ska rädda er jul

Date: October 09 2014 10:36:29 GMT+01:00

To: konsumenttjanst@estrella.se

Hej!

Tack för svar! Man gör vad man kan liksom. Hur ser det ut med pepparkaksstrategin då?

/Benjy

From: konsumenttjanst@estrella.se

Subject: re: re: re: Följ mig och jag ska rädda er jul

Date: October 09 2014 15:47:18 GMT+01:00

To: benjamin@bananprojektet.se

Hej!

Som det ser ut nu har vi ingen utvecklad pepparkaksstrategi, men vem vet? Kanske kommer det någon gång i framtiden.

Ha det fint!

Med vänlig hälsning

Konsumenttjänst
Estrella AB

Xxxx Xxxxx
konsumenttjanst@estrella.se
Tel: Xxx Xxx Xxxx


From: benjamin@bananprojektet.se

Subject: re: re: re: re: Följ mig och jag ska rädda er jul

Date: October 09 2014 18:59:03 GMT+01:00

To: konsumenttjanst@estrella.se

Hej igen!

Tack för svar! Igen! Jag kommer hålla både tummar och utkik! Men jag måste inflika att jag tycker att alla respektabla företag borde ha en pepparkaksstrategi.

/B

Gör som jag säger! (Inte som jag gör)

From: benjamin@bananprojektet.se

Subject: En stilla reflektion från en upprörd och ofrivillig demokratideltagare

Date: October 06 2014 11:07:12 GMT+01:00

To: asa.romson@regeringskansliet.se

Hej,

Jag skulle vilja veta lite hur jag ska kunna ha fortsatt förtroende för en politiker som inte lever som hon lär?

En politiker som förefaller sätta sig över de vanliga människor hon aspiererar på att leda? Det som gäller gräsrötterna gäller inte Åsa Romson?

Detta meddelande kanske förefaller syfta till att provocera eller ”trolla”, så är inte fallet. Inte alls. Jag känner ett behov av att få svar på detta.

Jag blir uppriktigt sagt nervös och nedstämd när en politiker står en hel valrörelse och propagerar i miljöns namn för beslut som kan komma att påverka människors liv. Och sedan fullständigt skiter i miljön på andra områden.

För att sedan skylla på att din man köpte den? Kör din man en SUV också? flyger från Bromma? Äter kött?

Om detta är vad som uppkommer i media och vad som visas utåt, hur står det till bakom kulisserna då? Kan vi ha en vice statsminister som falerar på något så enkelt som att välja färg till en båt? Vad mer missar du?

Detta är inte okej någonstans.

Med vänlig hälsning, Benjamin

From: benjamin@bananprojektet.se

Subject: En stilla reflektion från en upprörd och ofrivillig demokratideltagare

Date: October 06 2014 11:18:35 GMT+01:00

To: asa.romson@regeringskansliet.se

Hur skulle det se ut om en vegetarminister åt kött!?

/Benjy

From: benjamin@bananprojektet.se

Subject: En stilla reflektion från en upprörd och ofrivillig demokratideltagare

Date: October 06 2014 19:24:01 GMT+01:00

To: asa.romson@regeringskansliet.se

Hur skulle det se ut om om miljöministern, som varit emot Brommaflygplats under hela valkampanjen, velat stänga ner den hela valkampanjen, flyger från Bromma första dagen på jobbet?!

Med ursäkten: ”Det var inte vårt fel, det var bokat sedan länge.”

Åsa! Åsa! Hur åkte du till flygplatsen? Buss? Cykel? Bil? Taxi!? Åsa, källsorterar du?

Senaste nytt! Vita män och Åsa Romson flyger från Bromma flygplats medan fattiga kvinnliga studenter inte har någonstans att bo!

Ompa, lompa dooobiidiido! Ompa, lompa doobidiidaaah….

/Benjy

Kvalité och andra problem

From: benjamin@bananprojektet.se

Subject: Volym som fan!!1

Date: September 26 2014 08:21:56 GMT+01:00

To: kundservice@comhem.com

Hej!

När jag kommer till en HD-kanal (och det är ju rätt ofta, så jävla fräscht med HD liksom) så höjs volymen med uppskattningsvis, exakt 1200%.

Vilket genererar följande frågor:

1. Varför är det så?
2. Vad kan man göra åt detta?

Jag skulle inte säga att det är asjobbigt att parera volymnivåer i tid och otid. Men det stör mitt välbefinnande.

/Benjy

From: kundservice@comhem.com

Subject: re: Volym som fan!!1

Date: September 26 2014 14:19:34 GMT+01:00

To: benjamin@bananprojektet.se

Hej och tack för ditt e-postmeddelande!
För att vi ska hitta rätt person i vårt kundsystem så behöver vi även ditt kundnummer och/eller personnummer för att kunna hjälpa dig med ditt ärende.

Eftersom dessa uppgifter saknades i ditt ursprungliga mejl ber vi dig att höra av dig till oss igen med kompletterande information.

Med vänlig hälsning
Com Hem AB
Kundservice
Box 43
871 21 HÄRNÖSAND
kundservice@comhem.com
www.comhem.se

Lev livet utan dålig tv.
TiVo. Inte mer tv. Mer bra tv.
www.comhem.se/tivotillsverige

From: benjamin@bananprojektet.se

Subject: re: re: Volym som fan!!1

Date: September 26 2014 14:23:28 GMT+01:00

To: kundservice@comhem.com

Hej,

personnummer: XXXXXX-XXXX

/Benjy

From: kundservice@comhem.com

Subject: re: re: re: Volym som fan!!1

Date: September 26 2014 15:01:44 GMT+01:00

To: benjamin@bananprojektet.se

Hej och tack för ditt e-postmeddelande!
Tyvärr finns det inget att gör åt detta problem då det har med att ljudet på utsändningen är i bättre kvalité än standard kanalerna.

Med vänlig hälsning
Com Hem AB
Kundservice
Box 43
871 21 HÄRNÖSAND
Fax: 020-55 44 11
kundservice@comhem.com
www.comhem.se

Lev livet utan dålig tv.
TiVo. Inte mer tv. Mer bra tv.
www.comhem.se/tivotillsverige

From: benjamin@bananprojektet.se

Subject: re: re: re: re: Volym som fan!!1

Date: September 26 2014 17:47:02 GMT+01:00

To: kundservice@comhem.com

Jaha, tack då!

/Benjy

Censurera Pippi?!

Nätet exploderar! Morgonsoffor argumenterar! SVT har beslutat sig för att rensa ut lite förlegade och märkliga uttryck i den gamla barnfilmen.

Det får man så klart inte göra! Människor blir kränkta! Arga! Upprörda! Va fan?! ”Negerkung” gör sig ju så bra på skånska!

Kränkta över vaddå undrar jag? Över att andra människor kanske inte tar illa upp om somliga ting försvinner? Snart tar dom väl bort midsommarstången, pingvinstången och möjligheten att ha skolavslutningar ute på gräsmattor också!!

Vad fan är problemet med att inse att världen förändras och att saker som var okej förr kanske inte är okej idag?

Va?!

Nästa gång någon herre lägger an på den galanta dam i baren jag, för kvällen, valt ut att förgripa mig på kommer jag inte finna något annat alternativ. Jag kommer daska min handske i nyllet på den inkräktande sprätten och peka ut mot gatan. När våra sekonder har laddat flitlåspistolerna blir det en duell! Kränker någon min ära, finns inga alternativ.

Vill den galanta damen, trots mina kallblodiga egenskaper, inte ha mig – blir det väl att skriva ett argt brev till hennes fader. Skicka på några vattenstämplar och ett sigill och sända rullen med min snabbaste budbärare. Om hennes farsa inte vill ha krig och riskera att förlora alla sina privilegier gör han bäst i att presentera sina döttrar på mina marker innan nästa fullmåne.

Vidare kommer jag propagera för att ”skallmätning” tas i bruk som standard vid arbetsintervjuer. Så att jag som vit och mullig man i mina påstått bästa år i alla fall har någonting att skylla på. Jag är blond och blåögd. Någon fördel ska jag väl ha?!

När vi ändå är igång på att tycka illa och bli kränkta över förändringar – kvinnlig rösträtt? Vad i helvete är det frågan om? Hur jävla moderna och frisläppta ska vi bli?

Men det jag finner roligast med detta är egentligen att så många kristna radikaler tar så illa upp. Här till exempel.

Att Pippi leker kines och förmedlar att kineser låter: ”Plong-Pling-Tjing-tjong” (?) är okej enligt skribenten. Man kan inte skydda barn från verkligheten, påstår den kristna radikalen bakom texten. Och går därefter vidare med att påstå att det var så där det såg ut då. Då! 1969! Förr! Vi kan inte skydda barnen mot hur verkligheten var förr. För helvete.

Tammefan bland det sjukaste jävla resonemanget jag läst i min dag.

Och det slutar inte där, den kristna radikalen som skrivit texten lackar som fan på att Astrid Lindgren tagit ”himlen”, döpt den till Nangijala och förfalskat alltihopa! Men det ger ju inte den kristna radikalen rätt att klippa i Astrids verk! Det är den här sortens jävla verklighetsuppfattning som den här planeten lider av.

Sedan kokar det ner till vad kristna radikaler alltid kokar ner till. Det handlar inte om Pippi eller någonting sådant, nej det handlar om Bibeln och allt är ett direkt hot mot deras rättighet att tro på sin inbillade vän. Så egentligen kan ni bortse från allt ovan.

Själv anser jag att vi behöver mer Tor och Oden i Sverige. Vi kan inte skydda era kristna radikalbarn från hur det var förr! Det såg ut så då! Man offrade folk till gudar! Skar halsen av getter. Hade trälar som diskade efter maten. Det såg ut så då! Vi kan inte hålla på och skydda barn från en verklighet som var.

Snart kommer väl pepparkakor få gifta sig också! Och, då jävlar finns väl ingen svensk kultur kvar.

I väntans tider

Så sitter jag här och väntar på:

– Obefintliga vårdköer.
– Jobb till alla.
– En skola som fungerar, där varje barns behov tillgodoses.
– Ren energiförsörjning utan kärnkraft.
– Ett varmare samhälle.

Generation vad i helvete?

Nu jävlar tänker jag bli en gammal sur gubbe en stund. Eller en stund? Vem lurar jag? En sur, subjektiv och generell gammal gubbe. En sådan som bygger sina argument om en hel grupp i samhället på vad några få uträttar. Eller inte uträttar. Men jag tycker mig ändå ha lite fog för vad som komma skall.

Så här! Vad i helvete är det som händer med dagens förlorade jävla ungdomar!? Någon länk som flög omkring i sociala medier hävdade att fler sökte till Paradise hotel än till lärarprogrammen runt om på våra fantastiska universitet.

Enligt artikeln sökte nästan 11,000 personer till Paradise Hotel. 11,000 personer.

Jag har tittat på ett par avsnitt av Paradise Hotel. Varför i helvete då?! Frågar du självklart lite lugnt och stilla, svaret på den frågan är nog lika enkel som det är att byta kanal antar jag.

Den naturliga frågan efter att ha tittat ett par avsnitt på Paradise Hotel? Är dessa deltagare de ”bästa” man kunde hitta av 11,000?! Ungdomen i paradiset klarar ju inte ens av att dricka en öl och bete sig på ett sätt man antar att produktionen skulle önska. Här får de ett hotell och massa sprit och vad gör ungdomen? Sitter och fladdrar med sin förstorade läpp, flexar med efterblivna tatueringar och pratar svengelska och gråter för att någon varit elak.

Vad hände med roliga tatueringar? Gjorda på efterfesten? Förstorade läppar fick man efter en bakåtvolt från tredje våningen ner i ett träd och det enda som är okej att säga på engelska när i ett svenskt sällskap är: ”It’s Britney bitch!”

Vad är det som händer?! Ingen sätter eld på någonting? Ingen fyller poolen med konstiga saker? Ingen har ens med sig en skateboard? Ingen!

Så här i kölvattnet och svallvågorna av valresultatet kan man inte annat än undra lite. Ser sig vem som helst om i samhället och ställer observationen emot vallöften om nya jobb, som regeringen ska fixa, blir vem som helst smått undrande och orolig. Vid närmare eftertanke gör andra tv-program och artiklar som speglar hur tankegångarna går i samhället mig mer än orolig.

”Arga Restaurangen” och ”Leffes Restaurang” är två andra och ypperliga exempel som uppbringar frågor. Frågor i stil med, hur i helvete är det ställt med nästkommande generation? Var är deras föräldrar? Vad har deras föräldrar gjort? Dyker upp som om de vore SD-röster från efterblivna, skånska, grisbönder.

”Jag har aldrig haft ett jobb”, säger en man med en ödla tatuerad i ansiktet. Jag tänker att är man så jävla Rock ‘n roll att man gaddar sig i nyllet, kanske man gör det med öppna ögon? En ”Stick it to the man”-attityd utan att ens fundera på vad det är du sticker och till vem? ”Jag har aldrig haft ett jobb.” Nehe. Jag är nästan lika chockad som den gången på mellanstadiet när jag gömde mig i tjejernas omklädningsrum.

Samma snubbe klarade inte av kritik på jobbet. Kritik som rörde sig om att han som servitör inte hade en aning om menyn han serverade. Då klappade han, som var så jävla tacksam över ett jobb, ihop och drog.

Alla är så jävla tacksamma! Tacksamma över att ha ett jobb och besvikna på samhället som svikit dom och föst dom över avgrunden mot misär.

Alla är tacksamma, men få av dessa deltagare, medlemmar i generation – ”Öööh, bah, jag är värd det bästa” – bryr sig om sitt jobb. Deras största problem i livet förefaller vara utifall partnern de för tillfället kärat ner sig i, vill ha analsex eller inte. De äldre deltagarna i dessa program är på jobbet i tid och utför sitt jobb och har heller inga problem att ta direktiv från en chefsperson.

De yngre deltagarna? Jahaadå, de tycker att chefen är en diktator, ifrågasätter, dyker inte upp i tid, ringer inte när sjuk, går och köper glass och är allmänt kränkta och chockade över det lilla som krävs för att behålla ett jobb i nådens år 2014.

Det spelar väl för fan ingen roll vad en regering gör? När nästkommande generation är fylld av curlade gnällspikar? Med rösträtt!? Dom vet ju inte inte ens vad riktig musik är? Vet inte vad en bok är? Läser ingenting annat än blinkande och neonfärgade hashtags och tycker allt som kräver mer än 30 sekunders fokus är liksom, typ, bara för mycket.

Rosa, neon, visioner och rättigheter! Jag röstar Vänster och har en alternativ klädstil! Se på mig!? Min kind är uttöjd så man ser hela vägen ner till röven och ingen vill ge mig ett jobb! Borgare! Bort med borgarna! Vadå? Ringa när jag är sjuk? Komma i tid?! Vad fan är du för jävla schema-hitler!? Mmm glass.

Fan, lyssna på någon som spelar en riktig gitarr och läs en bok mellan alla förbannande selfies, hashtags och emo-noveller vars enda syfte är att, om möjligt, tycka ännnu mer sund om sig själv.

Och var är alla föräldrar som ska styra upp skolan?!

Min politiska paradox

Jag är emot en tydlig och stark överstatlighet. Där en individ inte ges chansen att bestämma vad som är bäst för individen och dennes livssituation.

Men då individer är individer och individer är idioter behövs en stark överstatlighet. Mest eftersom individer inte är kapabla att använda sunt förnuft i processen om involverar beslutsfattning. (Se valfri tvkanal för referens.)

Fast, bakom en överstatlighet finns det individer.

Vilket gör att det hela fastnar lite där.

Verkligheten

Ibland är det svårt att säga något, än mindre skriva. Jag vänjer mig aldrig vid när människor jag tycker mycket om försvinner på ett ögonblick.

Igår var ännu ett sådant ögonblick.

En sorglös och okomplicerad person som alltid fick mig att skratta finns inte mer.

En av dom få människor jag känner som jag aldrig hört någon säga ett ont ord om är borta. En klyscha inte många lever upp till.

En individ som ofta satte andras välbefinnande högt upp på prioritetslistan och lyssnade med ett sällan skådat engagemang när meningslösheter ältades kommer inte svara i telefon igen.

Fruktansvärt tråkigt.

Valguide – din kompass i kostymträsket

Facebook går varmt, vänner blir fiender, folk har plötsligt hittat ett sinne för ekonomi och etik.

Det är valtider.

Om man ska fördela en tårta rättvist brukar man säga att den som skär upp tårtan också tar sista biten (de bakomliggande antagandena om människans själviska natur, att alla gillar tårta osv. godtar vi här bara för sakens skull). På så vis kommer den som håller tårtkniven fördela alla bitarna i så jämn storlek som möjligt.

Tyvärr följer vi inte enkla principer som denna. Den som skär tårtan får också dela ut bitarna som samhället ser ut, och har gjort under alldeles för lång tid. Den enda anledningen till att tårtan har delats över huvud taget är att de stackarna som får en liten bit ska orka baka en ny tårta som kakdelaren sedan kan ställa i sin kyl, tillsammans med alla andra gamla bitar. Ingen vet riktigt vad vi ska göra med våra stora tårtbitar då de är större än vad vi vill alternativt behöver äta. Ändå håller vi stenhårt i våra bitar. Till ingen nytta.

Varför drar jag upp allt det här när du bara lite lätt och smidigt vill veta vem du ska rösta på? Jo, samtliga partier, ja till och med hela systemets grundstruktur, bygger på att vi ska äta en väldans massa tårta vi inte behöver, eller vill ha. Vi måste konsumera för att vårt samhälle ska utvecklas – ingen ekonomisk framgång = ingen framgång alls som samhället ser ut. Nu kanske din mackgrill, brödrost, juicepress, espressobryggare, magic bullet eller liknande gör din vardag något smidigare jämfört med att använda spisen, ugnen eller kniven. Men flertalet studier visar på att vi i väst inte har blivit lyckligare sedan slutet av 40-talet – trots att vi har blivit enormt mycket rikare materiellt sett.

Så om vi nu har, och har haft länge, alla förutsättningar för att leva lyckligt, varför ska vi ha mer?

Vore det inte bättre om de resurserna gick till att lyfta dem som har det sämst? Nu menar jag inte att vi ska ge bidrag åt höger och vänster för allt och ingenting. Snarare skapa samma (reella)möjligheter för alla i samhället. Det finns faktiskt inga som helst tvivel på att vi alla tjänar på det, förutom den där enormt lilla skaran människor som har ofantligt mycket mer än vad som är möjligt att nyttja.

Vidare tycker samtliga nu sittande partier att det är helt i sin rätt att dagligen utsätta Sveriges befolkning för brott mot mänskliga rättigheter. En del av er är säkerligen smått förbryllade efter den meningen, vilket inte är så konstigt då de i maktpositioner gör sitt bästa för att sopa all kritik mot datalagringsdirektivet (ja, det finns fortfarande) och FRA under mattan (nej, de arbetar inte bara på beställning av regering, ja de utför aktiv signalspaning – vilket i folkmun kallas för att hacka datorer – godtyckligt).

”Men rösta blank då om alla partier är skit!” Utmärkt påpekande, det leder oss in på nästa problem – demokratiska inskränkningar. Sitter du för närvarande som ett frågetecken bevisar det min poäng – att regeringen är så obehagligt duktig på att göra inskränkningar i vår frihet att många av oss inte ens känner till det. Undrar du fortfarande vad fan jag pratar om kan jag upplysa om att blanka röster gör noll och ingen skillnad. Ingen alls. Det är nämligen så fantastiskt att blanka röster är ogiltigförklarade och inte räknas. Det samma gäller för många blanka lappar med namn eller förslag på.

Så vad var det nu du skulle rösta på igen? Tja, röstar du på nu sittande partier så spelar det ingen större roll i ärlighetens namn, samtliga partier har punkter som kan få Bane att bli mörkrädd (vissa fler än andra,). Det de alla delar är att de vet att vi går längre och längre ut på en klippkant men ingen vill byta väg. Alla tycker att det är en bra idé att fortsätta gå mot avgrunden.

Kommer jag själv att rösta? Kanske, det finns ett fåtal partier som försöker arbeta fram en karta för att hitta en ny väg. Ett parti som är emot att utsätta sin befolkning för brott mot mänskliga rättigheter.

Men vad ska jag skulle rösta på då!?!?!?!one!!!!ett!!!1111

Svar: inget alls, sitt ned i båten, tvinga fram en förändring, den kommer inte självmant.

/Gargamel, er befriare

I kölvattnet: Sett på tv

En reporter för ett svenskt nyhetsprogram, befinner sig i Afrika, närmare bestämt mitt i ett land där Ebolaviruset härjar.

Reportern frågar kvinna: ”När ser du helst att epidemin slutar?”
Kvinnan svarar reporter: ”Så fort som möjligt.”

Kyrkan och nazisterna

Nazister demonstrerade för och alla andra normalt funtade människor som läst en historiebok demonstrerade emot.

Nazisterna höll traditionsenligt till i Kungsträdgården.

Nazister och deras likar orkar jag inte riktigt ta upp och behandla här. En människa som inte förstår att nazismen inte är ett okej sätt att förhålla sig till verkligheten, förstår förmodligen inte heller att man påpekar detta. Inte heller orkar jag ta i det faktum att somliga försöker bekämpa extremer med extremer.

Jag tänkte raskt hoppa över till en annan typ av extrem.

Mitt i allt påstod nämligen en tv-sändning att en kyrka ringt i sina klockor under den tid nazisterna fått ett demokratiskt tillstånd att uttrycka sina åsikter. Det märkliga var att kyrkan inte fanns belägen i närheten av demonstrationen alls. Vilket innebar att ljudet från den inte störde det budskap, demokratin godkänt, att nazisterna hävde ur sig.

En representant från kyrkan förmedlade att kyrkklockorna ringde för att kyrkan minsann tycker att alla människor är lika mycket värda.

Smaka på den ironin.

En kyrka påstod att alla människor är lika mycket värda.

Vården, frakturen och omsorgen

Att samtala med den svenska sjukvården är som att försöka köpa samma bil av olika bilförsäljare. Bilförsäljare som inte vet något om bilen de försöker sälja.

”Rost? Hm…svårt att avgöra. Men det går inte att utesluta.”

”Om det finns en ratt? Troligtvis är det så.”

”Pris? Vi får se längre fram.”

”Om något behöver fixas? Vi kan inte garantera något.”

”Provköra? Det vågar jag inte svara på. Jag ska konferera med mina kollegor.”

”Höras igen? Fler frågor? Nästa tillfälle? Vi återkommer om det finns tid. Några veckor minst.”

”Färg? Hm…ja det är svårt. Vi tror att den är vit. Men den kan vara svart också. Vi kanske får ta nya bilder på bilen för att avgöra detta. Specialist? Jo, jag är specialist. Men det är svårt det här.”

Jag tänker rösta på det parti som lägger fram ett förslag att sänka läkares löner. Löner som inte står i proportion till kunskapsnivå eller engagemang.