Om jag hade en liten livskris

Folk verkar ha livskriser hit och dit. Fram och tillbaka. Så för att förekomma lite. Om jag någonsin får en livskris, antar jag att ungefär följande kommer att utspela sig och att jag behöver fundera över sakerna nedan.

Om jag hade en liten livskris

En människa misstänker att den hamnat mitt i en liten livskris. Efter att ha stirrat mot horisonten i ett helt liv och aldrig riktigt levt i nuet, utan ständigt försökt planera och skapa tillfällen att vara mitt i, har en människa nu kommit på sig själv med att minnas väldigt få av dessa tillfällen.

Vilket gör verkligheten en smula obekväm.

Möjligen har hybrisen börjat hinna ikapp en människa. Den hade ett försprång, ett rejält försprång, men med åren har en människa både blivit långsammare och påmind. Påmind om sitt eget svaga och krampaktiga grepp om den mentala bild en människa så länge odlat i ett mentalt trädgårdsland.

Sår en människa tillräckligt många frön och fullständigt skiter i att hålla efter raderna av gröna drömmar och färglada ambitioner växer allt igen. Drömmarnas fält invaderas av täta tistlar och stickande ogräs. Slemmiga sniglar och elaka gräshoppor.

Hybris, skrev en människa där uppe innan människan började svamla om trädgårdsland.

Missförstå inte en människa nu, människan menar inte hybris som i att en människa gått och trott att den varit ämnat för någonting stort. Att den är någonting stort. Menad att bidra till mänskligheten. Bli känd, rik, tv-kock eller bara odräglig. Nej, ingen sådan hybris. Mer någon sorts det-löser-sig-hybris.

En människa har i hela mitt liv gått runt och trott att en sanning och mening kommer att dimpa ner i knät på sig. Uppenbara sig likt någon ny glassort som ingen någonsin smakat.

I dubbelbemärkelse. Eller åt andra hållet.

Vad en människa menar är att en människa börjat fundera över – det har slagit människan – att detta gyllene tillfälle, denna sidenaktiga vishet, denna sanning, aldrig någonsin kommer att uppenbara sig. Inte bara så där.

Speciellt inte för den likgiltige. Det blir aldrig lugnt nog för den rastlöse.

Människor med engagemang, ambition och en vilja att slå hela sin livsstil åt babord eller åt en annan väldigt speciell riktning bara för att ett intresse finns där, imponerar på en människa. Den förundras över hur de egentligen vågar.

Det är nog därför en människa ofta, för att inte säga alltid, hyst någon sorts respektblandad, skepsis gentemot de nakna själar som står framför kameran och utövar, människans kanske, allra intimaste ritual. Vad gör porrskådisarna om de ångrar sig? Blir det inte svårt att kliva tillbaka till ett sådant där vanligt liv? Ett svensson-liv.

Möjligen är det så att hela den tron exemplifierar inställningen och synen på mänskligheten. Den egna naiviteten. Att alla någon gång kommer att vilja ha ett svensson-liv alltså. Hur fan kan man som en nykter människa inbilla sig det?

Möjligen är det så att det är därifrån denna inbillade livskris faktiskt kommer. En människa har på sistone tenderat till att kravla sig ur sitt halvtomma vattenglas och höja blicken. Inte bara se sin egen existens genom ett nyckelhål. Utan mer helheten. Vattenglaset är halvfullt. Borde det vara så?

Kommer en människa att ångra sig när en människa vill leva det svenssonliv den redan lever? När vågen når sitt högvattenmärke, bryter mot en livsavgörande händelse och slår tillbaka. Kommer en människa då sitta på klipporna och sucka? Eller rycka på axlarna? Borde en människa göra någonting åt saken? Och i så fall vad? Och varför?

En människa har rest, sett delar av världen. En människa är inte överförtjust i vare sig fenomenet resa eller världen som sådan. Det är ofta helt enkelt inte värt det, att resa alltså. Monument och andra storslagna ting blir oftast inte så mycket mindre storslagna på tv. Att det är värt besväret att åka dit.

En människa har inte tänkt så mycket på det där som andra människor kan tro.

Kanske är det så, att en människa borde tänka mer. Eller så borde den tänka mindre. Troligtvis mindre.

Tankarna kan ha varit det som gjort att en människa tagit sig ur vattenglaset. Bort från sin lilla bubbla och börjat reflektera över varför i helvete en människa inte är nöjd med sin situation. Det är väl det livskriser handlar om?

Att veta exakt vad en livskris handlar om är svårt för en människa att veta. Eftersom den aldrig riktigt haft någon. Borde alla ha en? Kommer denna text generera en livskris? Spotta ur sig förändring? Troligtvis inte. Antagligen inte alls.

Det är lätt att ta till klyschor. Att leta på internet och frossa i vad människor säger. Allting verkar koka ner i att leva i nuet. Är en människa inte där, lyckas den inte – heter det. Men frågan blir vad en människa gör om den inte direkt känner att den vare sig vill eller behöver lyckas med något? Är det en kris i sig? Att vara alltför nöjd?

Det finns två sorters människor! Två! Enligt alla klyschmakare, förbannade diktare, livsvetare och alla andra. En människa måste ha sin alldeles egna – det finns två olika sorters människor – metafor. Det är ett kvitto! På vad vet en människa tyvärr inte.

Som att vakna med jeansen på och skorna hårt snörade efter ännu en kväll som rättmätigt bara kan liknas vid en åktur i en torktumlare och hitta spår av vad som egentligen hände kvällen innan. Skrynkliga kvitton som vittnar om ett försök till en alkholdränkt bergochdalbana. Klyschor och metaforer. Otur och problem. Livet. Livet borde inte delas ut hur som helst. Det kan ställa till problem för någon som inte är redo. Någon som är amatör. När det hela blir avancerat åker amatörerna hem från nöjesfältet. Nöjesfältet är ingenting för den svaghjärtade.

Verkligheten är tammefan ingenting för amatörer. Men om inga amatörer fanns, hur skulle då proffsen veta att de är så förbannat proffsiga?

Självklart har en människa sin egen klyscha. En människa är inte ett dugg bättre än vem som helst. Och när en människa hamnat utanför sitt vattenglas och uttorkad krälar fram över den sandiga öken som kallas verkligheten – är det lätt att se klyschor och metaforer som tillfälliga lösningar. Oaser. Det är som att vara fast ute på havet och börja dricka saltvatten. Känns lättare med en sådan parallell. Än den som handlar om att att börja äta sand. Det skulle fördärva allting på vägen om oasen.

Enligt en människas kletiga och högtravande åsikt finns det inte två olika sorters människor. Det finns tre. Ja, hybrisen har tagit överhanden och en människa har skapat sin egen vidriga lilla metafor.

Om telefonen i en telefonkiosk ringer, finns det tre olika sorters människor: De som svarar i telefonen, de som inte vågar svara i telefonen och de som skiter fullständigt i vad det är för jävla idiot som ringer till en telefon i en telefonkiosk. Kan du rulla förbi en status på ett socialt nätverk utan att gilla den? Kan du göra någonting utan att skriva om det på samma nätverk? Kan du låta bli att ta en bild, lägga på ett filter och dela med dig av allt? Kan du sluta skriva dagbok på internet? Kan du?!

Möjligen borde en människa sälla sig till den svarande skaran.?

En människa skriver inte det här under en hög av klotter, lampan är inte släckt, dess hår är inte svart och armar bär inga ärr. En sådan livskris ligger nog inte för en människa. En människa sitter där den brukar. Nedsjunken i sin soffa. På tv:n visas ännu ett avsnitt av den ständigt odödliga förnedrings-tv. Vår civilisations motsvarighet till Collusseum. Möjligen är en människas grå, vattniga ögon lite mer döda och själlösa än vanligt. Men det beror på sömnbrist. En människa är inte frityr-fet och inte heroin-smal. En människa vanlig. Den är mittemellan med det mesta. Så även dess lilla livskris. Den ryms ju nästan i ett vattenglas för gudsskull.

Frågan som definierar blir dock oundvikligen: vad gör en människa med den? Livskrisen alltså.

Det första en människa gör är att ringa en vän. En människa har en vän. Den bor långt bort och skulle kunna beskrivas med ett enda ord. Den svarar ofta i telefonen.

”Ja?”, svarar han. Rösten är trött. Men inte trött på grund av för lite sömn.

”Jag misstänker att jag hamnat mitt i en semi-stormande livskris. En storm i mitt halvtomma vattenglas”, förklarar jag. Det är bäst att gå rakt på sak med min vän.

”Do tell”, säger rösten någonstans emellan disträ och fokuserad på någonting annat.

”Du vet den här lilla hybrisen man bär på?”

”Ja.”

”Alltså inte den vanliga – jag är ämnad för något stort! – den övergav jag på mellanstadiet.”

”Kommer det här handla om ditt jobb?”

”Nej, jag hoppas inte det handlar om jobbet. Det vore deprimerande”, säger jag och blir för en liten stund nervös. Tänk om det enkom handlar om jobbet. Tänk om det är så enkelt? Tänk om den dagen jag får en livskris, att den då handlar om jobbet. Då skulle jag ju inte ha en endaste bra ursäkt för mina planer.

”Fortsätt.”

”Inte den vanliga hybrisen alltså. Mer den här – någonting kommer att visa sig, vad jag behöver ägna mig åt kommer att falla ner i knät på mig, tills dess tänker jag lalla omkring – hybrisen. Det har gått upp för mig att saker inte dimper ner i knät på en.

”Ah, stort av dig”, rösten låter med ens lite, pyttelite mer intresserad av samtalet.

”Att man måste vara ambitiös och engagerad. Smida sitt eget öde! Men det är fan inte så jävla lätt när man är fullkomligt likgiltig och inte har en blåsbälj.”

”Du har lyssnat på kungens jultal”, säger rösten med en ökad grad av närvaro. Sarkasmen går inte att ta miste på.

”Är du från vettet?”, frågar jag fullkomligt allvarlig.

”Det kommer inga stekta sparvar flygande!”, utbrister rösten.

”Du vet det där folk alltid härjar om, att de kommit på att det finns två sorters människor?”, jag ignorerar utlägget och fortsätter. ”Allt från Hollywood till mamma-bloggar, There are two kinds of people…”

”Det enda du kommit till insikt om är att man i princip måste födas in i rätt kretsar”, avbryter rösten medan telefonen prasslar.

Jag antar att han byter grepp, eller pressar fast den mellan axeln och örat för att byta skiva i sitt playstation. Eller var det ett Xbox?

”Ungefär…”, fortsätter jag. ”Kanske. Men det var inte dit jag ville komma. ”Det finns tre sorters människor. Inte två, utan tre.”

”Men du feltolkar det och lägger skulden på individnivå.”

”För fan, det här har inget kommunism att göra”, suckar jag. ”Det är min lilla livskris. Dra inte in din hjälte Stalin i min livskris.”

”Allt hör ihop.”

”Nu låter du som den där jävla prästen i kyrkan som låg vid skolan när vi var små.”

”Det du har är ingen livskris…”, börjar rösten förmynda.

”Han som lät full och hade en fet dotter som tjuvrökte och pratade fitta rätt ofta”, avbryter jag. Börjar han kommer han aldrig att sluta.

”För fan knappt på bakfylleångestnivå på det här”, fortsätter han. Jag blir lite nervös igen. Att han ska genomskåda mitt fiktiva försök till livskris.

”Tre sorters människor!”

”Jaja”

”Det finns tre sorters människor”, upprepar jag.

”Får ur dig det då. Nån jävla gång, jag kanske har annat för mig.”

”Om en telefon i en telefonkiosk på gatan ringer så finns det en sorts människor som svarar, en sorts människor som inte vågar svara och en sorts människor som skiter i att svara därför att de inte bryr sig vem fan det är som ringer till en telefonkiosk. Jag är inte bakfull! Jag tror seriöst att jag har en livskris”, säger jag utan att låta övertygande.

”De som attackerar telefonen då?”

”Sluta rör till min perfekta metafor! Din jävel.”

”Och dom som försöker prata utan att lyfta på luren? Jag känner att du överskattar människor. Vem är du då? Jag antar att det är dit du vill komma?”

”Överskattar på vilket sätt?”, frågar jag nyfiket.

”Tror för mycket om deras intelligens.”

”Jag är den som skiter i att svara, därför att det troligtvis antingen är en idiot som ringer eller så slutar det hela i någonting som absolut inte är värt det”, svarar jag så sanningsenligt jag kan. ”Du är mer inne på grottmänniskor?”

Det blir tyst i luren. Tyst i rummet. Palmen lyser och på tv:n rör sig människors munnar utan att ett endaste ljud trillar ur. Mute-knappen kan vara svaret på att det finns en gud och att han faktiskt är god.

”Jag får känslan av att man kanske borde svara i telefonen? Man kanske ångrar sig om man inte gör det”, fortsätter jag.

”Allt jag säger är att folk är så dumma i huvudet att man aldrig kan kategorisera dem. Ja, förutom i dum i huvudet-gruppen. Kan du konkretisera ditt svammel? Ge mig ett riktigt exempel.”

”Helst inte. Då kanske min livskris späds på”, svarar jag undvikande. Jag vill ju inte ha en riktig livskris. Då vet man aldrig hur det slutar. Det känns som om det är av yttersta vikt att inte förvärra saker nu. Linan är redan slak. Allt jag behöver är en liten vindpust.

”Från ditt liv, ge mig ett exempel”, manar rösten på. ”Jag är intresserad”, säger den sedan mitt i något som skulle kunna vara en gäspning.

”Din jävel!”, tänker jag och säger sedan. ”Det mesta antar jag? Skriva den där boken. Bo vid de där bergen. Testa det där knarket man aldrig testade. Stänga Facebook-kontot. Resa till den där ön man velade om. Göra något som resulterar i att man kan ta ett steg bort från det där berömda ekorr-hjulet.”

”I know just the thing. Dö.”

”Då har jag ju ingen livskris. Då har ju inte detta samtal något syfte.”

”Exakt”, säger rösten. ”Det enda sätt du kan hoppa av ekorrhjulet på är om du är rik. Alltså rik utan prestation. Född rik. Helt utan måsten. Anonymt rik, helt enkelt. Blir du rik efter prestation så kommer du aldrig vara fri. Alla kommer att känna till dig. Jaga dig”

”Det är kört alltså?”

”Ja, det kan man nog säga”, svarar rösten helt utan sarkasm eller ironi. ”Nu ska jag äta nåt Kom igen när du har en riktig livskris! Mellanmjölkslivskrisjävel!”

Linjen bryts och en människa sitter kvar med luren i handen. Soffan är nersutten, många timmar av ingenting tar ut sin rätt. Behöver en människa en liten livskris då och då? Är det ett sundhetstecken? Att människan fortfarande bryr sig? Vill något? Är något? Kan något?

Är likgiltighet alltid att betrakta som negativt?

Man kanske skulle börja med att reda ut ovanstående. Om en människa nu får en livskris menar jag.

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>