Evolutionen, mänskligheten och en oskyldig idiot

Att den moderna människans inställning till vår planet och i förlängningen hela vår existens är en smula efterbliven kan väl inte ha undgått någon? Men hur står det till? Har evolutionen slagit knut på sig själv? Har mänskligheten på gott och ont lyckats sätta den ur spel? Eller sitter vi fortfarande fast i dess klor? Och evolutionen, likt en pytonorm, kramar hårdare och hårdare för varje gång vi rör oss i dess grepp?

Det finns en mängd olika förklaringar på detta begrepp. Wikipedias definition på en biologisk evolution lyder som följer:

”Evolution i biologisk mening är den process varigenom levande organismers egenskaper förändras från en form till en annan mellan successiva generationer. Evolutionsteorin beskriver hur ärftliga egenskaper i en population förändras från generation till generation genom olika processer. Evolution är ursprunget till den stora variation som finns i den biologiska världen: de nu förekommande arterna är alla besläktade genom ett gemensamt ursprung, och med tiden utvecklas nya arter från de existerande genom artbildning, en produkt av små successiva förändringar över stora tidsrymder.”

Sedan finns det något som kallas för – det naturliga urvalet – Wikipedias förklaring ser ut som följer:

”Det naturliga urvalet är en nödvändig delprocess i evolutionen. Charles Darwin var den som, tillsammans med Alfred Russell Wallace, lade fram teorin om det naturliga urvalet som förklaring till de observerade skillnaderna mellan olika arter. Det naturliga urvalet sammanfattas ofta med frasen ”de bäst anpassades överlevnad”; en fras myntad av Herbert Spencer och som Darwin accepterade efter mycket tvekan. Det var Wallace som fick Darwin att ta med uttrycket i tredje upplagan av Origin of species. Det är dock en mindre lyckad beskrivning eftersom det naturliga urvalet inte bara handlar om överlevnad utan mer om framgångsrik fortplantning. Naturligt urval innebär att individer med egenskaper som gör att de är anpassade till den aktuella miljön oftare överlever och kan fortplanta sig, vilket gör att dessa egenskaper tenderar att vara de som sprider sig till kommande generationer.”

Charles Darwin var en man med skägg. Som säkerligen bar kostym lite då och då. Värt att tilläggas då män i kostymer förefaller stå för majoriteten av de problem som ständigt drabbar den planet jag tvingas leva på.

Som bevis på att män i kostym bidrar till galenskap, idioti och allt annat vill jag bara slänga in ett citat från James Inhofe, som av någon outgrundlig anledning är invald i den amerikanska senaten, citatet är ett instick i en sorts klimatdebatt.

”God is still up there. The arrogance of people to think that we, human beings, would be able to change what he is doing in the climate is to me outrageous.”

Måste jag välja mellan gud och evolution väljer jag nog evolution. Jag menar visst, tro på gud för all del, inga problem. Eller jo, problem om du börjar blanda in dina personliga åtgärder för att dämpa ångesten kring din egen obetydlighet med globala angelägenheter. Så tro på gud för dig själv om du måste göra det. Det värsta som kan hända är att jag pekar och skrattar lite antar jag.

Så evolution framför gud! Gud behövs inte nu när vi förädlats till tänkande människor. Gud och religion känns som ett förlegat försök av ett självutnämnt och upplyst fåtal att kontrollera den stora massan. Men är evolutionen positiv? Är den bra? Har den en tanke? Eller jobbar den i det långa loppet emot oss människor? Och i så fall varför? Eller kan det vara så att den där evolutionen egentligen bara har underskattat människans oändligt starka kombination av efterblivenhet och girighet? Tyvärr börjar jag luta lite å det hållet.

Om jag förstått denna evolution rätt favoriserar den exemplarer av en art som på ena eller andra sättet lyckas anpassa sig lite bättre till den miljö de lever i. Dessa exemplar fortplantar sig mer och för sina gener vidare. Och så vidare och så vidare och så vidare.

Skärmavbild 2014-11-21 kl. 16.15.24

Så långt är tanken god. I naturen till och med kanske nödvändig för en arts fortlevnad?

Så evolutionen favoriserade en sorts tänkande människa? En listig människa?

(Nu bortser jag helt och fullt ifrån det faktum att dessa listiga människor sett till att även olistiga människor överlever och fortplantar sig. Det är en helt annan fråga. Som jag inte tänker befatta mig med.)

Listig och framför allt kanske en självisk människa? I början kanske den starkaste och friskaste individen. Den med fungerande knäleder, en tumme på rätt plats, jägar- och samlarfärdigheter och möjligen vett att spara lite mat till en regnig dag. Förmågan att tända en eld och allt annat som behövdes och fortfarande behövs för att överleva. Den som gjorde detta bäst favoriserades och förde därför vidare sina gener i större uträckning än någon som hade lite problem med att få till en romantisk brasa.

Grovt generaliserat och förbannat förenklat: Människan som såg till att ha lite mer än sin medmänniska överlevde när snöstormen slog till? Människan som inte delade med sig när snöstormen slog till överlevde lite mer.

På individnivå lärdes säkerligen färdigheter ut och passerade säkerligen dessa evolutionära blockgränser. Men detta känns osäkert? Riskabelt och inte att lita på över tiden? Därför ej applicerbart här. Detta är min text. Min teori. Galenskap?! Det här är internet!

Så vad har vi då? En modern och nutida människa. Med en relativt sett utvecklad hjärna och tankeförmåga?

Här någonstans börjar problemen. Vi har gått ifrån en sorts väldigt platsspecifik och avgränsad överlevnadsinstinkt. Från när människan kanske högg ner två eller tre träd för att hålla sig varm. Till en förmåga att hugga ner två eller tre miljoner träd, för att hålla sig varm. (Läs: Tjäna oerhörda mängder pengar, för att bygga ett onödigt stort hus och fylla huset med saker som inte behövs, för att hålla sig varm. Begreppet varm – blir då mer abstrakt än konkret. Mycket mer abstrakt och relativt än en konkret brasa.)

I korthet kan jag tycka att evolutionen har favoriserat listighet och uppfinningsrikedom men riktigt tog inte hänsyn till efterblivenhet och girighet.

Denna giriga och själviska inställning till livet och planeten Jorden är som bekant på väg att sluta i katastrof. Ordentlig katastrof. Håller evolutionen på att sluta löpsnaran runt sin egen hals och hänga sig själv? Man skulle kunna tycka det. Om man nu väljer att förenkla saker som jag gör här. Men att förenkla saker och inte se den stora bilden och sammanhangets skrikande konsekvenser är ju lite det människan gör bäst. Så varför inte? Även jag är ju på något vis både frukten av och offret för den evolution jag försöker skriva något om.

Mest överallt tvingas människor till rå och avskalad överlevnad och när inte ens de människor som inte aktivt skulle behöva förstöra planeten i rådande utsträckning för att överleva bidrar till en sorts hänsyn till resurser och en hållbar existens? Varför skulle alla andra göra det?

Evolutionen har förvandlat oss till muterade och själviska robotar. Försett oss med tekniken att skövla allt, ta allt och att ingenting ge tillbaka.

Förädlade genom tusentals år av överlevnad är vi nu på randen av vår egen existens, vår egen förmåga, där en kombination av urgammal överlevnadsinstinkt och vår moderna hjärna med säkra händer paddlar oss mot den punkt då vågen kommer att slå över och slutligen suga ner oss i en inte allt för metaforisk avgrund innan den sakta drar sig tillbaka. Allt som kommer att finnas kvar är randen, högvattenmärket som visar hur långt mänskligheten egentligen kom innan snaran drogs åt.

Så vad gör vi, en tänkande människan, åt detta?

Hur tar vi oss ur evolutionens klor? Kan vi som tänkande människor vända håll? Paddla mot en fiktiv horisont där en samverkan för det stora hela råder? Det sorgliga svaret är ja, människan kan. Den enstaka människan. Men det hjälper föga när den stora massan, mänskligheten, fortfarande sitter fast i rävsaxen. Tänker fortfarande kortsiktigt och själviskt. Begriper inte eller vill inte begripa.
De hjältar, hjältinnor och helgon vi ser lite då och då är långt ifrån nog.

Människan kan inte och vill inte sätta sina agendor åt sidan, sina ideal, sina gudar och sin syn på verkligheten. Vilket så klart skulle vara mycket att begära, ty i var människas subjektiva verklighet är ju som bekant den människans åsikter och val ytterst relevanta. I sin egen värld är just den lilla människan alltid viktigast. Ta en tur i trafiken, ställ dig vid en bardisk, gå till en mataffär, slå på nyheterna om du inte tror mig. Bidra till det stora hela och en version av hållbarhet och solidaritet medan evolutionen viskar i örat? Inse att vi faktiskt bor på samma planet och att vi alla skulle gynnas av samverkan och sammarbete? Inse detta medan evolutionen viskar om att behovet av värme, vatten, mat, skydd, uppmärksamhet, en bil att visa upp och allt annat vi måste ha för att överleva är större än detta? Kommer inte på fråga. För den lilla människan är det väsentligt att dennes lilla verklighet fortskrider, hur efterbliven den än är. Evolutionen säger till oss att hålla blicken fäst vid fötterna och överleva, hålla oss levande, om så bara för ett par extra sekunder. Blicken vid fötterna, det är bara drömmare som tittar mot horisonten. Och drömmare fortplantar sig inte.

Hade inte ett utomordentligt exemplariskt offer för denna evolution redan tagit frasen, hade jag inte tvekat, då hade jag skrivit – det är tuffa tider för en drömmare – för längesedan.

Som offer för vår egen utveckling behöver vi inte leta vare sig speciellt noga eller länge för att hitta bevis för att mänskligheten trycker ner och tystar utveckling som skulle kunna gå åt rätt håll. Vårt beroende av olja är ett förträffligt exempel på just denna efterblivenhet där muterad evolution av komprimerad och förädlad girighet visar sitt tillgjort och gnistrande leende.

Problemet med att ta sig ur den här, tillsynes och förhoppningsvis, evigt (tänk om vi når botten?) nedåtgående spiralen blir både människan och mänskligheten. Beroendet mellan människan och mänskligheten blir lite av en paradox eller kanske till och med ett moment 22.

En enskild människa kan bara göra skillnad om mänskligheten redan uppmärksammat skillnaden, men mänskligheten kan inte uppmärksamma skillnaden om inte en enskild människa redan gjort skillnad?
Och allting går ju bekvämt att bortförklara med att den lilla människan alltid har en egen agenda, god eller ond, bra eller dålig så finns alltid just detta alternativ att luta sig emot.

Troende, icke-troende, kommunister, kapitalister, rika, fattiga, friska, sjuka, mätta, hungriga alla misstror någons argument under förevändningen att en människa gör aldrig någonting utan att evig och enskild vinning är inblandat?

Jag använder det själv när jag försöker avfärda politik och demokrati eller andra visioner kring att leda människor.

Generellt sett är människan i smått och mänskligheten i stort så korkad och oförmögen att ta egna beslut att ett standardiserat och centraliserat styre är helt och hållet nödvändigt för att många ska klara av sin vardag. Det uppenbara problemet blir att detta styre består av människor. Som styrs av girighet, dumhet och en generell oförmåga att ta objektiva beslut.

Till politikernas försvar måste dock höjas en flagga. Nämligen den med – Subjektivitet – skrivet i svart mot blodröd bakgrund. Alla människors livssituationer ser så otrolig olika ut, både på mickro- och makronivå. Det blir omöjligt att ta generella beslut som passar alla. Om man bortser ifrån att de idoga försöken i sig är ett bevis på det mesta.

Men om vi inte kan göra det på individnivå, hur kan vi då göra det i en stad, i en kommun, i ett landskap, i ett land, i en världsdel?

Vi är därmed tillbaka där detta började. Vi kommer kämpa för vår egen inbillade överlevnad och syn på verkligheten, som människor, som medborgare i en stad, som invånare i en kommun, i ett landskap, i ett land och i en världsdel. Men aldrig som en del av mänskligheten. Vi kan i ytterst begränsade fall se bortom girighet och själviskhet utifall vår närmaste familj och vänner finns i kontexten. Annars är vi på så många sätt bakbundna och oförmögna.

Skillnaden mellan oss och de paket av DNA som springer omkring och försöker överleva på Animal planet finns bara i våra huvuden. Evolutionen håller oss i ett järngrepp. Vi tar oss inte ur det och vi kvävs sakta men säkert varje gång vi sprattlar till och försöker komma loss.

Frågan är bara om det är en tröst att vi inte gör det med flit?

2 comments

  1. fahrzeugversicherung online berechnen

    I… this is wonderful! I will admit that I used to be one of the people who, because it was what I knew, scoffed at romance novels. I was also a child raised on Disney Princess movies.Once I grew into a hopeless romantic and realized just how, well, awesome romance novels and their associated heroines were, I laughed in the face of the “those kind of books” label and have yet to turn back.This video was incredibly informational and downright awesome. Thank you for creating it.

  2. welche bank gibt kredit trotz schulden

    This purse is SO cute. I’ve never seen one like it, ever, so I must have it.How about if I told you it was my birthday? Would that work? Well, it will be in only 6 days, July 6th, therefore I really hope I win this purse. It would make my 30th, gulp, wait, 32nd birthday the best!

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>