Ang. Uppdrag granskning och alla terrorister i roliga hattar

Hejsan alla ni som plötsligt blivit en smula Sverigedemokrater och eller bara tar chansen att smyg-idiotförklara er lite!

Ja tänk vilket program va? Högst oväntat att svart bara var en annan nyans av vitt? Män som tycker att sin religion står över lagar, regler och diverse andra normer? Jag är chockad. För när man läser och hör någonting om religion, så får man lite vibbarna av att det var en man eller män som skrev och fantiserade ihop hela paketet. Kläder, texter, ritualer och förtryck. Precis som det faktum att det numera är män som sitter och tolkar. (Jag antar att de sitter, för de är ofta lite lönnfeta, och att tolka saker så in i helvete i sin egen favör kräver nog viss ansträngning.)

En vis man skrev en gång något i stil med att människan är det enda djur som erkänner en gud och det enda djur som beter sig som om det inte har någon gud. Paradoxen blir att människan möjligen skulle bete sig mycket mer civiliserat utan en gud närvarande. Möjligen skulle inte besten vi förefaller ha inom oss kunna skylla på någonting då, förutom vårt alldeles egna samvete. Kanske skulle vi då öppna ögonen, åla fram under de stenar vi begravt oss under och se oss omkring. Kanske skulle vi då upptäcka vad i helvete det illaluktande träsket religion är kapabelt till.

Och vad tolerans mot den ställer till med.

Uppdrag granskning hoppsparkar som vanligt in öppna dörrar. Och pöbelns dom väntar självklart runt hörnet. Den ska bara slabba i sig sin räksallad och dricka upp sin söta chokladdryck först. Sedan är den redo att tycka och tänka. Politikerna häpnar. Alla letar efter sina hakor när vi egentligen borde roa oss med att spela brännboll med de kväkande slemmiga gröna grodorna som gör oss sällskap här i mänsklighetens träsk.

Religion: Av människan, för människan. Av mannen, för mannen. I alla världsdelar, i de allra flesta varianter. Inga nyheter och inga överraskningar.

Är det ingen som ser sambandet mellan altare, människor på knä och den misär som ständigt gör sig påmind? Att paradiset är skrivet i en bok, i bläck, gör ingen människa glad. Tvärtom vad det verkar? Att lyssna på, att följa något, som någon annan skrivit för så länge sedan? Det känns mer rimligt att lyssna på Aftonbladets senaste artikel om ingenting alls. För tror ni inte att, om Aftonbladet kunnat, så hade vi haft en religion bestående av sensation, godtyckliga källor och löften om hopp och förtvivlan redan imorgon? Somliga har problem att följa lagar som skrevs igår.

De granskade uppdragarna förmedlar en bild av religion som vi redan visste. Som alla vet. Som alla borde veta. Alla vet att kväkande grodor inte kan lämna sitt träsk. De skulle torka ut. De skulle inte överleva utan att ha sin lera att trycka ner andra i. Mänsklighetens pöl av skit, tårar och skit går inte att tvätta bort. Det skulle ta tusentals år. Flera hundra år. Många flaskor av ögondroppar och så många tuber tandkräm att fabrikörerna skulle jubla vid blotta tanken. De svinen. Svin på gatorna! Allting skulle börja om igen! Det är risken och vart tar vi vägen när det inte finns några som helst berg kvar att kräla upp på?

Alla vita kommentarer blir svarta och alla svarta blir vita. På en sekund. Internet är livsfarligt. Lika farligt som mellanöstern framställs. Farligare. Farligast av allt. Lika farligt som Norge var innan alla förstod att det var en vit man som i sin mentalt fradgatuggande galenskap utfört vad han ansåg var rätt. Mongolider, idioter och alla andra finns mitt ibland oss. Fritt från kultur, religion och geografisk plats. Idiotin har inga gränser på en karta. Idiotin invaderar inte länder, den bygger dem. Och mänsklighetens jävlar dansar faktiskt tango. De nickar och ler och alla som inte borde rycker på sina axlar alltför många gånger. Istället kommenteras bloggar, forum och de allra vildaste tyckerier får alla att glömma bort att vi alla borde stå till svars. Egentligen och utan förbehåll.

Sluta le och döm en majoritet för vad en minoritet en gång lurat i oss alla. I exakt den stund gör ni oss alla till mindre människor. Till flugor som grodorna i träsket sträcker sina långa tungor efter. Sina klibbiga tungor. Tomma svarta ögon och hånleenden.

Religion är lera på paradisets gröna blad. Glasskärvorna i sanden. Att lera, så gammal lera skall vara så svår att tvätta bort är en gåta som kanske endast Delfinerna kan svara på. Att så gamla glasskärvors spetsighet inte nöts ner av tidens tand. Hummrarna verkar inte bry sig, de stirrar med likgiltig blick inifrån akvariet, och det hela är för fan ingen lek. Vi måste bort från alla tankar. Religion förtrycker allt som hotar den. Kvinnor, oliktänkande, homosexuella och alla andra som ifrågasätter grodorna.

Det är ingen nyhet. Men innan ni kritiserar och pekar ut just de grodor ni anser vara roten till allt skit i träsket. Titta på er egen gröna färg. Ser er omkring. Vi bor alla i samma lilla plaskdamm och alla blad som försöker vara gröna förblir bruna och smetiga.

Så fortsätt dricka er chokladdryck och blunda för sambandet mellan vita rockar, lustiga hattar, svarta skägg, fingrar så klädda i ringar av guld – sluta blunda för det uppenbara mellan dessa och allt som inte står rätt till på den här planeten. Blunda lite till och en dag kanske allting blir grönt igen. Om 2000 år kanske.

Sug in den där magen och skriv ännu en kommentar. Era jävlar.

Metaforer, otur och problem

Metaforer är inte lätt. Jag fick leta ett litet tag för att hitta något som passar den mentala bild av förväntning jag har på en helg som komma skall. Sedan hittade jag den.

En flaskpost har anlänt från sjökaptenen. Han har nordlig kurs, vind i seglen och och ett jävlar anamma i blick. Och förmodligen någonting otäckt i lasten.

Hulken har manat till samling. Lampan i skyn är tänd. Knivarna slipade.

Om morgonen

Morgonstund har inte guld i mun. Morgonstund är skit. Den som påstår något annat är en lögnare eller utövare av så kallat knark. Kanske en sådan där ”rajvare”. En sådan som alltid ser så jävla lycklig ut framåt morgonkvisten, när jag helst bara önskar att jag kunde kliva in i min egen röv, starta överljusmotorn och försvinna till en galax där allting är fantastiskt.

Tyvärr verkar detta galaxresande innebära kopiösa mängder knark. Och knark är inte bra, det är inte ett hållbart koncept i längden.

Så utan knark ringer väckarklockan varenda jävla morgon. Varenda jävla morgon. Jävla morgon. Morgon. Allt som oftast behöver jag använda en så kallad ”Snooze”-funktion för att ta mig upp och ut i verkligheten. Upp och ut. För att ens klara av att öppna ögonen. Vilket inte är bra. Att använda en snooze-funktion är ungefär lika givande som att vara fredsmäklare i mellan israeler och palestinier.

När man absolut inte kan snooze:a en gång till blir man tvungen att uppbringa all mental styrka för att gå ur sängen. För att övertala sig om att det inte går att lägga kvar. Man måste, för ligger man kvar vet man att då är det klippt och skuret. Ungefär som lakanen man ligger på. Eller som en heroinist som trillat dit igen. Då stannar man för evigt. Eller tills verkligheten hinner ikapp. Vilket inte alls är för evigt. Men det skulle vara värt det. Fyfan vad det skulle vara värt att stanna i sängen och inte göra någonting. Absolut noll. Den absoluta nollpunkten. Vända sig om lite då och då, titta upp mot persiennen som bara släpper igen nästan ingenting av dagen utanför. Kanske ha fönstret på glänt så att alla ljud utifrån tränger in. Ljud långt borta, avlägsna ljud som viskande vittnar om att en hel värld är vid liv där ute. Ljud nära, som påstår att jag missar en hel dag av saker som aldrig borde hänt.

Istället för att ha en mental hög med tegelstenar att kasta mot verkligheten måste jag gå upp och möta den ansikte mot ansikte. Mask mot mask. Clownnäsa mot clownnäsa.

Det säger väckarklockan igen. Och igen. Och igen. Igen, igen, igen. Tills tiden för den behövliga 45 minuters duschen närmar sig t-minus ingenting.

Verkligheten lyfter inte. Verkligheten drivs inte av fotogen eller andra avarter av raketbränsle. Verkligheten drivs av någonting helt annat. Vad vet jag inte. Men jag misstänker att det faktum att Camilla Henemarks självutnämnda förälskelse får lov att pryda löpsedlar – har någonting med drivmedlet att göra. Fyfan. Vad i helvete är det för verklighet jag antas vara en del av? Jag tänker starta ett parti, min duschtvål skall få vara partiledare.

För att gå upp tvingas man hitta sitt ansikte. Sin armbåge. Sina tankar. Sin personlighet. De ligger där överallt, gömmer sig under sängar, i lådor och vägrar tända lampan. Ingen vill gå upp och alla hatar väckarklockan. Med Mt. Everest på axlarna, ett grustag i ögonen och utan luktsalt måste jag ta mig själv i nacken och slänga mig ur sängen för att komma upp. Det hela är ingen lek. Det hela är lika fullt som det fullaste du någonsin tänkt tanken att idka petting med på fyllan. Innan revolutionen, då när du fortfarande var oskuld.

Så jävla fult är det.

Och det går inte över. Inte förrän jag återigen skänkt bort hela mitt imperium av sand i utbyte mot 15 gastar och 4 liter kaffe. Först då kanske jag börjar fungera som en människa borde. Det sker ungefär alltid runt 11 om förmiddagen. Innan dess, innan klockan 11 om förmiddagen borde det vara förenat med påtvingat åsnesex och en diet av Ungersk-åkerblandning för resten av livet att yppa ett enda jävla ord.

Och ni som ler innan lunch. Ni, era jävlar. Om ni tror att ni är någon sorts kaptener på den här båten, tror ni åt helvete jävla fel. Nästa gång kommer jag att släppa honom fri. The Cracken.

Solen & Jag

Idag har jag varit ute i solen. Det kändes helt okej. Jag gillar solen. Solen är en naturlig del av mitt, på ungefär samma sätt som Erik&Mackan inte är det.

Det enda egentliga problem jag har med solen är att den lockar fram det allra värsta hos alla andra människor. Hela jävla tiden.

Dagen B: relativa tankar om träning och hälsa

Jag har gjort det. Efter nästan ett decennium av ingenting. Av frihet från visselpipor, övningar och hot om att få börja på bänken och därmed bli utesluten ur allt socialt umgänge. Jag har varit på ett gym. Jag har köpt ett jävla gymkort. Fyfan.

Åsikterna är många. Anledningarna likaså och ingen av dem skakar hand med någon.  Det kan tänkas att jag ryckts med av storstadspulsen. Urbana människor ska ju för fan träna. Och dricka latte. Och träna! Och tycka om att gå på fester där de inte känner någon annan än den som de inte kände från början innan de kom dit. Det är viktigt! Lika viktigt som att ha vita tygskor på sommaren eller minst en gång i veckan gå till puben ensam med en bok som ingen annan har läst därför att den är så jävla viktig. Storstadsmänniskor är mästare på att verka unika och sticka ut.

De googlar på det för jämnan för att hålla sig så unika som det bara går och slutar aldrig prata om deras alldeles fantastiska jävla intressen. Och det skall alltid tas fyra varv till och alla hobbies skall snurras upp som om de var en jojo på fultjack.

Jasså, du gillar att hänga upp dej i köttkrokar med en gagball i munnen på helgerna? Du är från landet va? Vi brukar köra med lasertrimmade samurajsvärd doppade i hipster-bajs inkörda genom kroppen. Fästa i vajrar av hiv-smittad bambu. Vi fäster allt i 27 stycken vita duvor och flyger två varv runt staden. Och det är bara början av festen! Sen går vi till puben själva och läser en bok. Och inte vilken bok som helst! En bok utan sidor, med text som man blir blind av och vi beställer aldrig friterat. Vad käkar ni? Där på landet?

Att skaffa ett gymkort är och förblir ett nederlag. Som att vara norsk och åka på semester med sin längdskidåkarfamilj och inse att man inte hamnat i Mora. Eller tvärtom. Eller båda två, fast åt andra hållet. Jag känner mig alltid så. Felplacerad, förvånad och rädd. Ni vet, lite vibbar av Tyskland på 40-talet. Som en oönskad människa i ett land fyllt av hat när jag kliver in på ett gym. Ett nazistnöjesfält med maskiner som vill döda mig. Det hela är fult. Allt som är fel med mänskligheten huserar där. Där på gymmet. Adolf H. står i receptionen och tittar skeptiskt på mig. Är jag inte blåögd nog? Inte tillräckligt blond?!

Det börjar redan i omklädningsrummet. Där står en fet man iklädd endast en vit skjorta. Naken från midjan och neråt, bara för att visa att han faktiskt är naken från midjan och neråt. Där står han och drar handduken fram och tillbaka i skrevet medan han talar om sin plan för hur England ska tvingas på knä med hjälp av hans flygvapen. Sedan pratar han vin. Och konst som han stulit runt omkring i Europa. För att raskt byta till att trycka på vikten av att äta vassleprotein före, innan och efter både träning och samlag. Han flåsar och tänker förmodligen redan på nästa gång han får chansen att äta upp en liten skattebetalare.

Jag öppnar skåpet i omklädningsrummet, där inne sitter en dvärg och fiser eld och andra ofördelaktiga element medan han skrattande påminner om att jag inte har något hänglås med mig.

Jag antar att somliga skaffar gymkort för att se lite bättre ut på marknaden. Som home-styling fast för vuxna. Eller för att ha snabbare tid till marknaden utifall de blir singlar. Alla har en alldeles egen och unik anledning till att gå runt i dödslägret, morgon, lunch eller middag. Eller på kvällen! Vem fan tränar på kvällen när det finns så mycket bra att se på tv? Har folk inga liv?

Förmodligen inte, eftersom vissa anledningar sträcker sig till befängda argument som: ”Jag tränar för att må bra.” Eller ännu värre: ”Jag tränar för att orka leka med mina barn.” Nu ska jag inte ge mig in på barnuppfostran här, men barn idag, MTV-generationen, behöver för fan inte fler vänner. De behöver gränser, regler och en tid då de ska vara hemma om kvällarna. Barn behöver inte heller något jävla reportersubstitut till förälder som följer efter dem, tar kort och lägger upp på nätet. Herregud, hur kunde det gå så här? Vems är ansvaret! Vart är regeringen?! Var är regeringen?!

Medan Herman Göring i omklädningsrummet böjer sig framåt, fortfarande naken från midjan och neråt, böjer sig framåt för att sätta på sig sina tunna strumpor funderar jag över min. Min anledning är densamma som fick Marie Antoinettes skalle att ramla ner i en korg för en herrans massa år sedan. Min anledning heter kakor! Kakor!

Oreos för att vara exakt. Den enda kakan värd namnet. Äter man många Oreos utan att röra på sig, tappar man snart förmågan att se sin egen balle på morgonen när man vaknar. Vilket påverkar relationen mellan kroppsinnehavare och balle på ett negativt vis. Det visuella är viktigt, det behövs. Jag behöver kunna säga hej och god morgon. Är magen i vägen skärs kommunikationen av. Ballen hamnar i ingemansland, eller ännu värre bakom fiendens linjer. Helt själv. Det går inte. Det är inte tal om att bara lämna honom där. Han är ingen Delta Force, GI Joe eller medlem i någon annan typ av specialstryka. Det är en vanlig balle liksom. Han skulle förmodligen dö eller bli tillfångatagen. Det går inte.

Relationen blir skev. Speciellt när vi lovade varandra att alltid hålla ihop för en massa år sedan. Det var en kväll att minnas. En kväll att glömma.

Inte utan min balle!

Horribla minnen kommer tillbaka. Maskinerna som alltid känns som om de är från framtiden anfaller och jag vet med ens hur John Connor kände sig där i framtiden. En tjockis springer på löpbandet. Jag försöker att inte skratta, det är svårt – eftersom tjockisar på löpband är oerhört roliga. Den Buddhistiska ”koan-gåtan” gör sig påmind. ”Hur länge springer en tjockis på ett löpband om man hänger en hamburgare i ett snöre framför”, eller ”Om ingen hör tjockisen flåsa, flåsar tjockisen då?”

Bland de fria vikterna sitter samma mordiska män som alltid sitter vid de fria vikterna. Tatueringar och linnen. Protein och rakade skallar. Att ta de där silvriga hantlarna är det inte tal om. Ingen säger något. Alla vet varför de andra är där.

Efter att ha gått runt och tittat lite på maskinerna, sparkat på en pilatesboll, sneglat på hantlar, ryckt lite i snören och taljor får man chansen att duscha med andra människor. Att börja dagen med att se en annan människa hårt gnuggande och onormalt länge applicera schampo mellan skinkorna bidrar till en annan typ av perspektiv på livet. Det finns en bastu. Men att gå in där och skrika ”Are you ready to get naked and swetty with other men?!” besvaras aldrig med ”Sir, yes sir!”

På vägen hem funderar jag på om det är värt att sluta äta Oreos. Kanske kan man ta en sådan där skönhetsoperation? Modda till lite. Den lätta vägen ut. Och flytta ballen upp till armbågen? Det skulle vara enormt fördelaktigt på många sätt och vis.

Hört och sagt: London i korthet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nedan följer ett par utspel som får illustrera en resa, med en vän, till en vän. Konversationerna är självklart inte friserade och lika äkta som hos Fredrik Backman. 

-Sitter du och skriver citat för att lägga upp på bloggen igen dödar jag dej!
-Jag har ingen blogg. Lovis! Jag har ingen blogg!
-Bloggare!

-Ska du eller jag dra den?
-Jag kan ta’t – har du tryckt upp tischorna?
-Vilka tischor?
-London-gänget 2012!

-Är du stressad eller?
-Mmmm alltid lite orolig när jag är ute å reser. Små-kåt på världen sådär.

-Fick lunch idag
-Fan va nice, va blev det?
-Findus delade ut i tunnelbanan imorse. Men vi får ha oss en burgare innan flyget va?

-Min granne råkade få med sej ett skåp på vinden när han flytta.
-Okej?
-Så ja ringde, å undra när han kan lämna tillbaka det.
-Okej?
-Han undra när jag kunde komma och hämta det.

-Fan det är långt till Arlanda.

-Men ring inte mej för fan!

-Det finns ingen McDonalds i den här jävla terminalen. Tänkte du det när du boka eller? Eller?!! Ellah? Ellah? Ey?!

-Mycket folk med tatueringar som är ute å reser.
-Mmmm ett resande folk.

-Från sagan om ringen eller?
-Ja inte fan var det jag som kom på det.

-Fan det raggas borta i baren.
-Ja verkar gå bra också. Snurras hår å fan. Svårt å stå still

-Smakar inte ölen lite konstigt?
-Jo är den inte lite fadd?
-Fadd?!
-Tar du bild på bärsen å lägger upp på fejjan eller? Skriv att vi äter frukost.

-Fan om dom inte känner varandra sen tidigare är han ju en mästare i baren.
-Mmmm rakhållning, läskigt smile.

-Fyfan nu pillar hon nacken också.
-Mästare!

-Hur gåre med fejjan?
-Det går inte.  Jag skiter i’t.

-Våran e nästa där på tavlan, hinner vi käka tror du?
-Ja va fan, eller? Vart fan e burgarn?

-Var fan e burgaren? Ketchupen fick vi in jävligt snabbt.
-Det är för att man blir törstig av ketchup. Så man beställa mer bärs.

-Fyfan dom byter nummer i baren. Dom skanske är sånna där flygande försäljare som knullar. Typ som i den där filmen med George Cloney
-Den va fan bra.

-Det e nått fel på ketchupen.
-Salta lite då?

-Hur står de till på tavlan?
-Inte ens final call än.

-Jävla gurka på burgaren. Saltgurka.
-Det e för att du ska bli törstig å beställa mer bärs. Konspiration.

-Ta in notan för fan!

-Vart skulle vi?
-Imperial Warf.
-Glöm aldrig de du.

-Ta in notan för fan!

-Fan va han dröjer med notan.
-Det e för att man ska beställa mer bärs.

-Vart fan e notan! Vad gör han?
-Smoothies ser det ut som.

-Han blir ju alltid cp på fyllan.
-Vem fan blir inte det?
-Men alltså riktigt cp. Cp på riktigt.
-Vadå? Cp?
-Ja CP på riktigt.
-Ja.
-Fyfan hatar sånt.

-Kul å va ute å resa med dej, sitter å litar Tower defense hela jävla kvällen!
-Va fan! Du ligger med en jävla filt å fryser för du har ätit för mycket.
LCHC-hora!

-Glöm våren står det på aftonbladet. Det ballar hemma.
-Gött å va borta.

-Fyfan nu kolla jag fel håll igen.
-Ja nära varenda jävla gång.

-London runt på fyra timmar.
-Effektivt.
-Konsult.
-Konsultmullig.

-Fyfan va jag hatar pissoarer jag får seriöst blunda å tänka på vattenfall varje jävla gång.
-Ja det är som modeveckan i Paris. Mycket press.

-Milkshake baby! Sen då?

-Den där jävla Nelson verkar ha varit poppis. Storleken på fallon går inte av för hackor. Lejon också. Va gjorde han?
-Vann slaget vid Trafalgar Square.

-Excuse me ma’am!?
-WHO THE FUCK ARE YOU CALLING A MA’AM!
-Oh sry sir, excuse me sir!

-Skitit här. Det är skitit.
-Mmmm.

-Poliserna ler lite. Det e kul å se!
Inte som hemma, tjuriga å jävliga. Pillar både på pistol å batong
-Kärringsnutar in och ut!

-Fyfan dom här träden får nog tåla lite.
-Avgaser, urin å annat snusk. Stå-knull på vägen hem från krogen?

-Inte Buckingham palace igen!
-Jag skiter i’t jag orkar inte mer.

-Fyller taxibilarna någon sorts funktion?
-Vadå?
-Ja höga eller?
-Sitta bra? På vägen hem från krogen knull!
-Betala mer då?
-Mindre tänker jag? Lite show liksom.
-Alla är inte modeller.

-Var fan är vi?
-Seriöst Buckingham palace igen?!
-Din jävla sopa.

-In Sweden we call it a ”shrimp”.

-Hon såg ju helt ok ut? Appråpå att alla enligt rykten är fula i det här landet.
-Ja bra hållning. Ser nästan lite svensk ut.
-Jag är svensk!

-Så det är det här hon wahlgren-berg sjunger om?
-Mmmm överskattat. Ripley’s believe or not ligger iofs här. Svinkul

-Va fan gillar du inte bärs? Jävla LCHF:are! Feminist! Tjockis! Lögnare! Syntare!

Ta på dej nått varmt mycke möjligt att det här slutar i elände.

-Va göru? Hala in tungan för fan.
-Instagrammar!

-Kunde man dricka vattnet i det här landet?

-Long time Pip!
-Yeah dude how’s things? Still rollin’?
-Yeah same shit. Good time here?
-Just dandy. Went to the IWM hung over as hell. Went a bit gung-ho yesterday. Puked between the u-boats and the tanks.
-Good lad
-Plans for summer?
-Yeah Crete for a week fighting the nazis.

-Vad fan händer?
-Hybris.

-Vad fan händer?!
-Någon kines som tappat en padda på tänderna.
-Låter otäckt.
-Kommer komma mer och mer nu.

-Dubbel-pepperoni?
-Ta nått med mycke på
-All meat!
-Finns det sallad också?
-Vill du ha en tunn?
-Kan man få det?

-Mycke tjuriga snubbar på hästar i den här stan.
-Vadå?
-Statyerna för fan.

-Varför tar folk inte kort? Likadant varenda gång man e ute å reser. Jävla skit.
-Likadant i Tyskland
-På 40-talet?

-Va fan?!
-Vad?
-Jag beställde pizzan till gamla adressen i Stockholm
-Kan bli problematiskt?
-Edit order, Edit order!

-Tjurig jävel i baren.
-Dåra?
-Han fråga vad jag höll på för fotbollslag. Sen skrek han ”Wheres your boyfriend?!”

-Det sitter en snubbe å skiter på toan.

-Fan ibland ångrar jag att jag håller käften.
-Va? Eh?
-En engelsman, en italienare, en norska, en amerikanska, å en tysk. Läge å höra lite åsikter om 40-talet.

-Tysken skulle bli ingenjör. Han sa att han måste bli det.
-Ingenjör?
-Ja för att han e tysk. Då blir man det.
-Mmmm stor åtgång på stridsvagnar å dödsläger nu för tiden.

-Here is the guy who was dissin’ London all night!
-Me? What? Who? I only said the number of statues of old men on horses ain’t normal.
And? That other thing?
-Nah wasn’t me.

-Jäger, redbull!
-A jäger bomb?
-No in a tall glas, no bombs!
-Where you from? London?
-Sweden!
-Oh Fuck off you tourist cunt!

-Andra gången någon antar att jag är gay, på samma kväll. Inom 5 minuter.

-What are those two fuckin’ wankers doing?
-The one on the right is with us. He sometimes humpes the leg of other men when drunk
-Ok?
-The other one is a drunk polish dude.
-Fuck him up!

-Fyfan får se om det går att hålla ihop det här
-Risig?
-Som fan
-Det är ingen skam att skita på sej på 10,000 meter. Det finns många klubbar där uppe bland molnen.
-Mmmm
-Sitter vi bredvid varandra?

-Det har ju inte varit så mycket fibrer i helgen.
-Nej jävla matkultur på den här ön
-Och tequilan vem fan beställde tequila?
-Vem fan beställer tequila?

 

Att resa

När ni läser detta är jag nästan ute och flyger. Med ett norskt flygbolag. Återkommer. Kanske. Hela grejen med att lägga sitt liv i händerna på ett folk alla skämtat om så länge man kan minnas. Sedan man hade ett minne. Sedan man förstod språk. Är jävligt läskig. Till råga på allt dyrkar de Petter Northugg. En kille som livnär sig på att äta snor.

Och allt detta bara för att en trevlig ung man i sina bästa år envisas med att bo i en grå och regnig stad vid en skitig flod. Jag reser med en man som, enligt husläkarkåren borde stretcha bättre. Vi reser lätt. Vi reser i gryningen.

Fyfan. Återigen vad är det för fel på Discoverydokumentär? Jag vill också påminna om att Skype fungerar ypperligt. Då kan man ju kliva av om man blir skitnödig också.

Och farsan Banan ska lära dig

Nej, nej, nej och åter nej. Det handlar inte om att ha så fullt upp som det bara går. Allting handlar inte om hur mycket en människa åstadkommer på så kort tid som möjligt. Att ständigt prata om hur mycket jobb och ansvar som genomsyrar din verklighet imponerar inte. Det tynger. Att alltid prata om hur förbannat häftigt just din bransch och just ditt jobb alltid kommer att vara, blir tröttsamt. Nej, nej, nej det handlar inte om någon sorts avundsjuka. Nej! Nej betyder nej! Nej!

Det handlar blott om att inget jobb är så, så häftigt. Inget jobb. Det är definitionen av ett jobb. Annars är det en hobby man råkar få betalt för. Då gäller andra lagar och regler. Så fort någonting blir ett jobb, anländer de nedra måstena som ett e-brev från internet. Som trollen på en blogg. Som vecken i Janne Guillous panna. Att ljuga om vad du gör på jobbet, hur många som rapporterar till just dig och varför – är lika tragiskt som det var att ljuga om att den där snyggaste i klassen ville ligga med dig på kanot-hajken i åttan.

Ja det är lattjo med pengar, men hur kul är det när din månadslön utslaget på en timlön går att uppnå genom att panta burkar? En helvetes massa burkar, men det är fortfarande burkar.

Den som jobbar minst kontra produktivitet. Den som har mest baggy jeans och mest t-shirt. Vinner.

Att mycket ansvar alltid skulle vara förenligt med någon sorts lycka är en myt skapad av mänskligheten, en myt som borde ha avlivats utan bedövning för längesedan. Slappna av lite katten, det svänger ju! När ansvar är allt du pratar om blir dansen lite lätt torr. Alla eftersträvar det inte. Alla vill inte ha det. Alla du talar med så entusiastiskt kan inte relatera till vad du förmedlar.

Ett jobb är ett jobb, det är 8-10 timmar om dagen om du råkar ha tur. Somliga vill ha ett jobb, andra inte. Vissa älskar sitt jobb, men det flesta gör det inte. Ett jobb är ett jobb och inget jobb är ett bra jobb om du inte har ett hälsosamt litet förakt till det eller något moment som det involverar. Spring inte runt och var så jävla positiv hela jävla tiden.

Ett förakt i kombination med ett engagemang. Ett engagemang och en känsla av att du kanske skapar någonting som är bra, just där för stunden. Någonting som gör att det är trevligt att vara ledig men inte helt förenat med självmordskänslor att komma tillbaka. Ett jobb. För fan.

Någonting meningsfullt men kanske inte fullt av mening. Ingenting en människa gör 8 timmar eller mer om dagen är menat att bara vara fantastiskt hela tiden. Hur skulle det se ut? Den som påstår att deras jobb enkom är underbart och roligt är antingen bränd i huvudet, jobbat med kemikalier, grym på att ljuga för sig själv, pingstpastor eller politiker. (Notera att kombinationen pingstpastor och politiker faktiskt existerar i verkligheten och att verkliga människor röstat in dessa i Sveriges riksdag. Notera det igen. Fundera över det. Reflektera! Organisera!)

Ta inte allt så jävla allvarligt. Vad fan är grejen? Jag orkar inte mer. Se dig omkring. Knäpp på tv:n, öppna ögonen och jag lovar att du kommer att upptäcka att det mesta är och förblir ett skämt.

Om det inte fungerar, sluta att använda mig som ett bollplank att studsa dina taffliga andraservar av sjävbedrägeri emot. När en människa maniskt måste påpeka för andra människor hur fantastiskt någonting är, är det ofta inte helt fantastiskt. Så stäng munnen, svälj tungan och backa långsamt utan ögonkontakt.

Tackar på förhand.

Flickan med draktatueringen

Betyg: 1 blockerad bro av 5 möjliga

Förutom att sexscenen i stugan kändes lite mindre aspbergers-aktig, var det ungefär samma-lika som den svenska versionen. Jag tror dock att jag gillade han som spelar Beck bättre i mördar-rollen. Varför vet jag inte och det känns både lite obehagligt och bra på samma gång. Lite som när Glassbilen åker förbi.

En Björk om dagen

Tänk om alla människor på planenten jorden – alla människor utan undantag – hugger ner en Björk var. Eller tänk om alla människor hugger ner två Björkar var. Eller tre! Eller kanske rent av fyra Björkar. Tänk om alla människor högg ner tio stycken Björkar var.

Tio Björkar. Sedan kunde man kanske mötas på mitten och lägga alla Björkarna i en hög. Därefter kunde var och en få hälla på en liter bensin var. Björkarna skriker. Människorna skriker. Och den jävel som kissar i närheten av brasan förvisas från planeten för all framtid.

Logistik och logik, säger du? Ha! Allt går om man bara är lite solidarisk, säger jag. Man kan faktiskt se till att kissa innan man kommer till festen.

Förrådet och skattgömman

Att städa ur gamla förråd är oftast för det mesta inte att betrakta som en ynnest. Inte alls. Förråd är ofta förpassade till gamla källarutrymmen. Speciellt om det är ett så kallat källarförråd. Jag har ännu inte, mig veterligen, någonsin träffat på ett källarförråd beläget till exempel på en vind. Men jag är inte säker på att det aldrig kommer att ske. Jag släpper inte garden. Konstigare saker har hänt.

För det mesta börjar jakten på ett källarförråd med öppnandet av en omotiverat tung dörr. En dörr av skyddsrumskaraktär. Varför någon tycker att det behövs tunga skyddsrumsdörrar i avkrokar till den svenska civilisationen förstår jag då rakt inte. När i helvete är det tänkt att något skulle bombas där? När bombades avkrokar senast?

Innanför dörren hänger en unken och något mögelinspirerad doft omkring som om det vore helt naturligt. Varför den hänger där har jag aldrig fått svar på. Lukten, likt de flesta barfyllon, är inte speciellt trevlig eller kommunikativ. Förrådet brukar också alltid vara utformad som en labyrint, avsaknad av nummer på de olika förråden hjälper ingen. Och hönsnätens fulla insyn gör det hela inte mindre obekvämt eller tragiskt. Att knyta änden på ett rött garnnystan vid den tunga dörren som skyddar rummet är inte helt oävet. I vissa fall rent av nödvändigt. Speglar för att förvilla eventuella monster som bor i de grottliknande labyrinterna känns överdrivet.

En lysknapp är också för det mesta närvarande. Med en lysknapp kan den händige och något fingerfärdiga se till att det blir ljust i förrådet. (Att viska ”varde ljus” innan man trycker på knappen, är inte acceptabelt i källarförråd. För fan. Förstår du inte vad jag menar eller varför finns risken att du läser Metro och då hänvisar jag dig dit istället.) Lysknappen är alltid inställd på en så kallad ”timer”. Detta för att spara energi. Och/eller förhindra att någon glömmer lampan påslagen i källarförrådet. Eftersom, som vi alla vet, källarförråd bara besöks en gång vart hundrade år eller när den trivsamma plastgranen skall plockas fram. Vilket inte helt ologiskt leder till att lampan riskerar att stå på så länge att den får träningsvärk. Något man inte ens önskar sin allra bittraste fiende. Därav timern, antar jag.

Timern är alltid kopplad till ett tidsintervall som i sin tur aldrig är förankrat i verkligheten. Summan av ekvationen blir faktiskt helt väntat exakt som Miljöpartiets partiprogram. Inte hållbart i längden, men en fin tanke om man vill irritera folk. Lampan slocknar alltid när man är halvvägs till någonting som liknar det man försöker uppnå.

I källarförrådet finns också ofta ett gäng ”innerdörrar”. Innerdörrar är dörrar som den moderna människan inte uppskattar. De är dock inget att bry sig om. Lämnar du dem ifred, kommer de att lämna dig ifred. Raka motsatsen till dörrvakter med andra ord. Låt dig inte heller luras av hönsnäten, det finns inga ägg och det finns absolut ingen hotellfrukost eller annan föda av ”brunch-liknande” karaktär. Slå de tankarna ur hågen direkt.

Ett källarförråds existentiella mening är att placera saker som ingen av någon anledning, i skrivandets stund, inte föräras med en plats ovan jord. Vilket skulle kunna betyda att förrådet är fyllt till bredden med gamla bortglömda saker. Spännande saker. Saker som får en att känna sig som Indiana Jones. Med hatt och hopp inför framtiden. Så är det aldrig. Det är mest skit.

Förutom just denna gång – jag hittade en flyttlåda av modell ”normalstor” – den var fylld med Fantomen-tidningar. Sedan slocknade ljuset.

Kaffe

Jag har kommit fram till att jag har ett komplicerat förhållande till kaffe. Somliga kanske skulle kalla det för en sorts hat-kärlek.

Det skulle inte jag. Men jag håller med om att det är komplicerat. Precis som att de flesta citroner troligtvis har en bra anledning till att vara sura, så har nog det allra flesta kaffet en bra anledning till att vara svart. Paradoxen att kaffe behöver vara svart för att kunna leda mig emot ljuset – känns omotiverad och lite otäck.

Det har funnits tillfällen då jag hällt kanel i kaffet.

Ang. ”hen”

Jag orkar inte mer. För mig personligen skulle inte ett lagstiftande kring användandet av ordet ”hen” istället för hon eller han – betyda speciellt mycket trubbel i praktiken. Tvärtom, det skulle underlätta och/eller normalisera. (Som somliga så fint antyder är viktigt och vackert. Som om någonting på den här planeten någonsin har varit viktigt eller vackert.)

Jag gör nämligen ingen större skillnad på dig som människa. Även fast många andra anser det vara viktigt med ursprung, hårfärg, hudfärg, åsikter och allt annat som definierar just dig som person. Som individ. Individ! Just du är unik. Ja, så måste det vara.

Jag skiter i om du är grön, blå, röd, svart, gul, blek, blond, smal, tjock eller ingenjör.

Du kommer förmodligen, om du på något sätt interagerar med mig, göra mig besviken och få mig att tappa tron på mänskligheten. Igen. Vilket leder till att ”hen” gör steget till att klumpa ihop människor till den grå massa av idioti, som de alltid och hela tiden ofta är – så mycket lättare.

Det var det hela. Nu kan ni gå ut och rädda världen igen.

Däcken & Jag

I söndags bytte jag däck på en bil. Jag gjorde det inte i fredags. Det snöade i lördags. Slumpen favoriserade den late.

Att byta däck på en bil är fantastiskt.

Man tänker att det är ju bara två gånger om året det görs. Klart man gör det själv. För fan. Det är väl självklart.

Att byta däck på en bil är fantastiskt jävla överskattat.

Det kan vara bland det absolut värsta elementet i min vardag. Jag föraktar det till den milda grad att det faktum, att personen ansvarig för landstingens organisation och effektivitet fortfarande är på frifot, bleknar i jämförelse.

Att byta däck på en bil går till på följande vis:
(Lokala avvikelser kan förekomma.)

1. Avlägsna eventuella navkapslar. (En navkapsel är ett slags skydd med viss estetisk funktionalitet.)
2. Lossa hjulbultarna.
3. Hissa upp bilen.
3. Avlägsna hjulen.
4. Häng på nytt hjul.
5. Skruva dit hjulbultarna. (Glöm inte att skruva dit dem enligt det uråldriga mönster och den ritual som alla fäder får lära sig i ”lumpen”. Notera att det finns lika många mönster och ritualer som det finns ”lumpar” och fäder.)
6. Hissa ner bilen.
7. Märk hjulen för att veta var på bilen de satt monterade.
8. Applicera en så kallad våldtäcktsdusch för att avlägsna all ackumulerad smuts.
9. Ta en kaffe och försök glömma bort det faktum att det snart är dags igen.

En morgondimma, en mistlur och ett osäkert leende

Ibland, eller precis när, man får känslan av att man befinner sig i ett ordnat litet dockhus – dyker husets ägare upp. Den klåfingriga femåringen har en häpnadsväckande tajming. Han dyker upp precis när man börjat få lite koll på läget. När allting känns trivsamt. När man slutat spänna vadmusklerna och stå på tå för att nå vattenytan. När man slappnat av och kommit fram till att man är hyfsat tillfreds med situationen. Vilken situation som helst. Att man vet vad som händer imorgon. Hälarna nuddar marken. När dockhuset är möblerat och klart. När allt hittat sin plats. Då dyker han upp. Den klåfingriga femåringen.

Han grabbar tag med båda händerna och skakar hårt.

Man suckar. Man förfäras. Man tycker det är lite smått orättvist. Man anser att det är jobbigt att börja flytta saker på plats igen. En liten stund. Tills man inser att man igen, av någon annan, givits chansen att vara ödets herre och själens kapten. Skeppare på sin egen båt. Att våga lägga ut från sin hemmahamn.

Det är tryggt att veta vägen ner till hamnen. Varje människa borde kunna vägen ner till sin hamn i sömnen. Inte bara för att det oftast är på natten man behöver dra. Och av någon anledning är det alltid nedförsbacke dit. Förbi en sylta, över en tunna, runt en krök – och vips så är man där. Vid kajkanten. Stirrandes mot den där linjen där vattnet möter himlen. Mörkt och dunkelt. Det ser kallt ut. Otrevligt. Brasan i värdshuset känns ofta trevligare. Det är lätt att vända om. Lätt att glömma bort det förträffligt otäcka i att egentligen bara slå sig ner, åka med och vara nöjd.

Ibland finner man sig dock nermotad mot kajen med en grep. Man satt där och var nöjd – och sedan ballade det ur fullständigt och man blev tvungen att skyndsamt och motvilligt bege sig mot hamnen. Fötter släpas över landgången. Det hissas segel under protest. Ryggsäcken som alltid ligger bekvämt packad under sängen kastas över relingen.

Och sedan, när den sista trossen halas in, ankaret rivs från botten och båten sakta börja glida ut från kajkanten. Då precis när allting gammalt är övergivet och man egentligen inte vet vart man är på väg – kanske man ler lite, höjer blicken mot den där linjen där himmel och hav skakar hand.

Väl där ute på öppet vatten har kaptenen två val.

Han kan antingen aktivt ta kontroll över fartyget. Trimma seglen, öppna kanonluckorna och hissa den där glada flaggan. Kompassen kan kontrolleras, en kurs tas ut. Order ges och rodret svängas. Med öppna ögon rakt in i stormen, mot målet, mot nya mål, mot exakt det äventyr som önskas.

Annars kan kaptenen, med ett knyck, veckla ut sin solstol. Blanda till en drink med krossad is och ett paraply. Sätta sig på bryggan, låta dörren till kajutan slå i vinden och egentligen vara till freds med vart vågorna för honom. Med öppna ögon och ett fridfullt sinne låta en vacker tanke om en slump styra skeppet framåt, mot okända hamnar.

Så nu sitter jag här, mitt ute i ingenstans och funderar. Ska vara själens herre och ödets kapten? Ska jag lägga ut kursen och på riktigt ta tag i och styra mot den framtid jag vill ha? Eller ska jag låta mig föras med till något förutbestämt?

Den tub som innehåller det jag donar till min tvivelaktiga frisyr med varje morgon är nu nästan tom. Ska jag leta reda på en ny? Orkar jag? Kommer det att bli någon skillnad? Eller ska jag bara skita i det och på så vis riskera att dömas av den sociala delen av det samhälle jag lever i. Lova upp eller veva till den där jävla genuan?

Ge mig nu den där horisonten och riktigt värdelöst fibervax.

Helger vi minns – illustrerade med citat vi minns

”Varför är det så svårt att ha kul nu för tiden? Det brukade räcka med Maidens senaste, ett par folköl och några packade tonårsbrudar men nu känns det inte som om man kan med att gå hem om man inte druckit minst ett tetra flytande lsd, haft gruppsex med islänningar, slagit nån i Kent på käften och frammanat en demon. Man blir så jäääääääävla trött dagen efter också….” – Dick the dick

BORR Magazine är död, länge leve BORR Magazine.

Nyparnas krig – Ad finem

Jag har tagit upp detta tidigare. Men det var tydligen inte nog.

Det finns arter som överlevt väldigt länge. Genom evolutionen. Igelkottar är ett exempel på en sådan art. I skolan sade lärarna att Igelkottarna överlevt som fan genom åren. Ungefär som hajar eller krokodiler. Vilket jag kan förstå. Tittar man på igelkottar, hajar och krokodiler så ser man att det kanske inte är så konstigt att de överlevt och tagit sig igenom alla evolutionens borderline-ryck.

Stora tänder. Attityd. Taggar. Läderhud. Förmåga att andas under vatten.

Allt sådant som evolutionen favoriserar.

Med detta i åtanke är det en fantastiska jävla gåta att den mänskliga (av)arten Nypare överlevt genom åren. Det naturliga urvalet i kombination med alkohol borde ha tagit död på de jävlarna för länge sedan.

En nypare är en människa som kort och gott tycker att det är helt okej att, med sina ofta feta och flottiga fingrar, åsamka andra smärta. Gärna på fyllan, gärna underarmar och bröstvårtor. Jag vill börja med att säga att jag hatar er. Jag hatar er till den milda grad att jag skulle vilja säga att spänningarna och känslorna mellan Palestinier och Israeler framstår som Mumindalen.

Du känner igen nypare på att denne: alltid står lite för nära dig när den pratar. Spottar när den pratar. Pratar för högt. Radikalt ändrar personlighet vid alkoholintag. Nypare gömmer sig i hela samhället. I alla samhällsskikt, överallt finns dem, lever dem och verkar. Det är svårt att egentligen identifiera dem. Man kan, som du kanske anar ovan, misstänka att en person är av arten nypare – men aldrig riktigt säkert veta förrän deras begär blir för stort. Likt vilken heroinist eller tjockis som helst blir det till slut för svårt för nyparen att motstå. Den måste nypa till. Sträcka ut sin flottiga och äckliga hand och klämma någons skinn mellan sina fingrar. Man nästan ser på den hur den njuter. Ögonen rullar bakåt, det stönas som om den precis fått 4 liter gräddsås hälld i munnen.

Varför nypare finns vet ingen egentligen. Hur de överlevt genom historien är en gåta. Nyparna borde kunna jämföras med kackerlackor. Deras överlevnadsförmåga måste vara enorm. De överlevde tider då människor blev skjutna för mindre, för mycket mindre, odrägligt beteende. I en tid då folk släpades ut på duell, fick skallen avhuggen eller låstes in i en fängelsehåla därför att de råkat fisa lite för högt – har nyparen överlevt och fört sina gener vidare. Hur är för mig en gåta av stora mått. Kanske i klass med gåtan om varför livet, mänskligheten och kollektivtrafiken överhuvudtaget existerar.

Men nu var det inte någon sorts försök till förklaring denna text skulle handla om. Eller bakgrundsfakta. Eller kontext. Eller någonting som handlar om att få andra att förstå att dessa nypare finns. Nej, det lurar inget nät-uppror runt hörnet. Denna text handlar blott om att förmedla ett still litet löfte:

Nu är det nog era jävlar. Jag menar det. Jag har genom åren med olika medel försökt stävja ert efterblivna, förlåt, muterat-efterblivna jävla beteende. Jag har förklarat det omänskliga. Jag har påpekat att det inte är okej. Jag har försökt sätta gränser. Det fungerar inte. Alla diplomatiska försök till sunt förnuft är härmed inställda. Nu är det krig. Varje aktion i nypens tecken kommer från och med nu att bemötas med en oproportionerlig motreaktion. Jag har svurit en ed och jag har ett budskap:

Nu har ni mig över er. Jag frågar inte efter de svaga, de hungriga. Jag vill inte ha era fyllon eller generella bar- och förfestmongon. Det är nyparna jag kommer att göra anspråk på.

Det är er ondska jag kommer att söka efter. Med varje andetag kommer jag att jaga den. Varje dag kommer jag att stävja er idioti. Tills den regnar ner från himlen och spolas bort från gatorna.

Nyp inte.

Nyp inte.

Nyp inte.

Det är de principer varje normal människa borde kunna omfamna. Detta är inte något hövligt förslag, detta är en kod av uppförande och ignorerar du den kommer du att få betala hjärtligt.

Det finns olika grader av idioti. Jag råder dig till att hålla dig i utkanten, till lägre former av denna mänskliga avart. Gå inte över gränsen till nyperi, ty då träder du in på min domän.

Fortsätt så och en dag kommer du se dig om över axeln och jag kommer att vara bakom dig. Den dagen kommer du att skörda frukten av alla nyp du någonsin utdelat. Och jag kommer att skicka dig till det öde du själv valt. Jag hatar er. Jag hatar er. Jag hatar er.

…och en herde jag skall vara, för det verkar behövas, med en kraft nedstigen från det sunda förnuftet, källan till allt. Må mina händer och fötter snabbt och hårt verkställa din vilja. Jag ska flytta en flod emot er, och svämma över av nypare den skall göra

In nomine Patris, et Filii, et Spiritus Sancti…

Trygghet i en liten ask

Du vet att du är på planeten Jorden när invånarna…

-envisas med att bygga stridsvagnar istället för botemedel mot svält.

-envisas med att tävla i att hitta på de snabbaste sätten att sabba planeten. (Ungefär som om lopporna på en hund skulle tävla om vem som kunde ta död på hunden snabbast.)

-envisas med att låta MTV vara lagligt.

-envisas med att stämpla pappersremsor för att ge andra invånare tillträde till kollektivtrafiken.

-envisas med att bry sig om någonting som kallas ”genus”, istället för att ta itu med planetens verkliga problem.

-envisas med att servera kaffe i pappmuggar.

-envisas med att aldrig lära sig köra bil.

-envisas med att alltid stanna mitt i diverse dörröppningar med en förvirrad och något ängslig min. Speciellt vanligt när andra människor vill ha någonting uträttat.

-envisas med att tala högt i sin mobiltelefon på offentliga platser.

-envisas med att bli poliser av helt fel anledningar.

-envisas med att inte peka och skratta åt de invånare som självutnämnt sig till någon sorts super-människor.

-envisas med att kalla dessa självutnämnda super-människor för ”politiker”.

-envisas med att påstå att religion någonsin fört någonting gott med sig.

-envisas med att ständigt överbevisa sin egen jävla dumhet.

-envisas med att tro att deras avkommas skrik inte låter riktigt lika högt som alla andra avkommors.

-envisas med att vara hemma och ”vabba” så fort det bränner till lite.

-envisas med att dela ut tidningen ”Metro” på morgonen.

-envisas med att smaska när de äter.

-envisas med att visa matlagningsprogram dygnet runt, året runt. Alltid. Hela tiden. Jämt.

-envisas med att älska sig själva istället för sin nästa.

-envisas med att ge ett kön lägre lön för lika arbete.

-envisas med att hylla en gammal man iförd en konstig vit hatt och konstiga värderingar.

-envisas med att inte kunna bete sig på cykelbanor.

-envisas med att viska eller smaska för att försöka sälja en produkt till andra invånare.

-envisas med att ligga med andra invånare bara för att de kan spela gitarr.

-envisas med att ha converse-skor på sig i tid och otid.

-envisas med att påstå att converse-skor passar till alla tillfällen.

-envisas med att tycka att det är helt okej att världens mäktigaste land (egen utsago) styrs av lobbyister.

-envisas med att finna det helt normalt att åka båt till Finland.

-envisas med att viga sina liv åt att åka längdskidor utan att hamna i fängelse.

-envisas med att racka ner på de som är listiga nog att ha en neon-palm i sitt tv-rum.

-envisas med att bygga 3-filiga motorvägar med mitträcken.

-envisas med att sakta ner sina bilar bara för att två filer blir en.

-envisas med att kalla sin mat för snabbmat, men fortfarande låta andra invånare lida i väntan på att den ska bli färdig.

-envisas med att inte sälja fungerande u-båtar på Blocket.

-envisas med att bli horribelt och fullständigt otäckt bakfulla fastän de inte förtjänar det.

-envisas med att kalla sig för ”mekaniker” och öppna en ”verkstad” enbart i syfte att skinna andra mindre insatta invånare.

-envisas med att bygga vitvaror som inte tillhandahåller Hägen Däz Jordgubb vid befallning.

-envisas med att ha hybris.

-envisas med att tappa förståndet varje gång de kliver in i en matbutik.

-envisas med att bli fett överviktiga och skylla på andra invånare.

-envisas med att aldrig orka färdigställa någon av sina geniala ”app-idér” och på så vis aldrig bli ekonomiskt oberoende och lyckliga.

-envisas med att spela golf.

-envisas med att köra Golf.

-envisas med att inte införa någon sorts embargo mot Australiens tullpersonal.

-envisas med att vara dörrvakter och inte ha någon humor.

-envisas med att hänga upp sina liv på en bok som skrevs för 2000 år sedan.

-envisas med att inte inse att alla invånarna lever på samma planet.

Livet, ingenting, det andra och allt annat däremellan

Jag har läst mycket och många budskap om vad vår vistelse på den här planeten går ut på. Det där livet. Mest subjektivt dravel. Ihopkok av ord svåra att relatera till. Jag är lite skeptisk till att det behövs ännu en sådan text. Med det i åtanke sitter jag här och stirrar ut i en sval vårnatt. Kyligt, men inte obehagligt kallt.

Naturen börjar lukta levande igen. Och bortom molntussarna är himlen fortfarande ljus. Som om naturen bestämt sig för att inte gå och lägga sig. Som om naturen precis blivit en trotsig tonåring med cigg och folköl som enda mål för kvällen.

En backochframvänd keps, ett par oknutna sneakers och en ryggsäck tyngd med flytande förväntningar om någonting som kanske aldrig upplevts förut.

Minigolfbanorna är sopade, fåglarna har landat, joggarna har bleka ben och jag kan inte låta bli att fundera på varför vissa saker verkar vara så enkla och andra så fantastiskt svåra. Som till exempel att hålla sig i form över vintern.